Vem är jag egentligen? Är jag Danne Dannebloggen eller bara Daniel. Jag har alla dom där 3 namnen om man lyssnar på hur folk tilltalar mig. Alla 3, varken mer eller mindre. Om man sen räknar alla möjliga andra namn som jag har blivit kallad för av folk genom åren, eller som är i mitt liv just nu så pratar vi säkert om 100 olika namn. Några namn har jag hört mer än andra, men många namn har jag haft. Dannepojken, Daniel San och Stålmannen för att bara nämna en bråkdel. Jag vet inte vad jag föredrar, men Danne går väl bra även om jag helst vill att man ska kalla mig Daniel. Mitt jobb är idag att köra buss. Jag har också jobbat som städare, men jag ville bli pingisspelare, men jag tänkte samtidigt att om inte den drömmen om att kunna leva på pingisspelande kommer att funka så kan jag väl få bli tränare. Pingis var länge min dröm, men aldrig ett jobb. Även om jag höll på med pingisen under en period som om de vore ett jobb och där det fanns hur mycket som helst att göra på ÖVERTID.

 

Vem är jag idag då? Jag ser mig själv som en bloggande bussförare som inte vill blogga så mycket om mitt arbete, men har gjort det en del, fast nu har jag i princip slutat eftersom jag bara valde att beskriva arbetsdagen som antingen en lugn eller en tuff dag. Inget mer än så och då skriver jag nog hellre om något annat. Jag är väl nånting mer, fast bara en vanlig människa som tycker livet är ganska meningslöst, men jag vill ändå göra något meningsfullt av det meningslösa livet. För jag finns ju och lever på denna jord och ett sämre alernativ hade ju varit om jag inte hade funnits, även om allt man gör egentligen är ganska meningslöst om man tänker efter. Vem bryr sig om 100 år om vad Danne har gjort idag liksom. Detta låter som en deprimerande tanke, men för mig är det inte det. Det är rätt skönt att tänka på att de mesta av allt man gör är ganska meningslöst för då kanske man inte tar livet på så stort allvar. Och varför ska man ta livet på allvar när man ändå inte kommer levande ur livet? Det enda livet man har.

 

 

 

Många tror att jag är anställd av ett företag som heter Västtrafik, men jag är anställd av ett bussföretag som  Man kan säga att Västtrfik har anlitat företaget för att dom vill ha hjälp med att få trafiken att rulla. Det är ungefär samma som när du anlitar  en målare. Man anlitar en målare för att man vill få färg på någonting, eller kanske en tapet på en vägg. Jag är alltså "målaren" och Västtrafik har anlitat det företag som jag jobbar för. Men nu ska vi inte snacka jobbet mer. Jag är ju hellre bara Dannebloggaren som inte skriver om jobbet.

 

 

Jag bor i Vänersborg, men jag bodde mina första år på ett ställe som heter Näverdarget. Fast det vet ju nästan ingen var det ligger. Typ 5 km utanför Vänersborg. Fast jag minns ju så klart inte mina första år i livet och dom åren där man typ börjar vara liten, men ändå så stor att det är möjligt att minnas något av det livet  idag, då bodde jag i Uddevalla. Men när någon frågar mig om var jag är uppväxt någonstans så säger jag nog oftast Vänersborg. Frågar någon var i Vänersborg och jag säger Näverdraget så vet jag att nästan ingen vet var det ligger och då väljer oftast att säga 5 km utanför Vänersborg. För där ungefär ligger Näverdraget. Pratar man med någon i Göteborg eller Stockholm  så är det väldigt vanligt att dom inte ens vet var Vänersborg ligger. Jag kan fråga om dom vet var Trollhättan ligger, fast oftast brukar jag bara säga att det ligger 10 mil från Göteborg när jag ska beskriva var Trollhättan eller Vänesborg ligger. Då brukar det ringa en klocka för dom flesta storstadsbor i alla fall. Men var jag egentligen kommer ifrån vet jag knappt själv, fast under större delen av min barndom växte jag upp i ett hus på Näverdarget, 5 km utanför Vänersborg och ca 10 mil eller mer från Göteboorg. Fast om jag ska ta det där med förklaringar på var Näverdraget ligger ett steg till så har jag varit med om att dom som typ bor några km och 1 mil bort, på samma väg som Näverdraget ligger vid, ibland vet inte ens dom var Näverdraget ligger. Snacka om att Näverdraget ligger mitt ut i "ovetebygden".

 

 Näverdraget är annars fint. Jag växte upp i ett stort hus med en väldigt stor trädgård och mycket mark utanför själva trädgården. Det fanns en fotbollsplan på våran mark och såklart ett pingisbord ute i ett litet rum så låg bredvid garget som en gång tiden för länge sedan var en ladugård. 

När jag typ började med pingisen så hade jag drömmar om att bli bäst i världen i den sporten. Den drömmen hade jag länge. Jag tror att jag höll den drömmen vid liv under hela min tonårstid i alla fall. Jag blev också tränare under tonårstiden, fast jag var för ung och hade mycket kvar att lära själv, både om pingis och om hela livet. Men drömmar får man ju ha och det hade jag. Jag trodde kanske att jag kunde bli världsmästare samtidigt som jag var tränare. Jag vet inte om jag tänkte så, men det är inte omöjligt. Jag fick inse sen när jag slutade skolan att jag nog förmodligen inte kommer att kunna förverkliga de drömmar jag hade. Jag vet när jag var riktigt liten att jag ville bli världens starkaste man.

 

Jag kommer ihåg det ögonblicket, känslan jag fick då jag kom till insikt med och tyst bara kunde se på när alla mina drömmar bara krossades. Det kändes riktigt tufft och tog säkert lång tid för mig att komma över. Men man kom ju på nya saker att drömma om, och det var väl tur det.