Jag har varit ute och käkat en god middag. Det var väl inte en så bra middag om jag tänker på att jag jobbar som fasen nu med att gå ner i vikt, fast när jag nu ställde mig på vågen så ser jag att jag ändå väger mindre än vad jag gjorde för några dagar sedan. Dessutom kör jag ju bra powerwalks varje dag, och lite gym ibland och detta borde väl ändå göra en del för viknedgången som jag kämpar på med och är lite fixerad av.
Kvällens middag!
När jag skulle pressa citronen för att förhöja smaken så lyckades jag pressa på något sätt spruta mig själv rakt i ögat istället för på min mat. När jag skjuter champagnekorkar i ögat på mig själv då misslyckas jag med att spruta eftersom jag tappar flaskan och spiller ut all min champagne. När jag inte har en kork att öppna då misslyckas jag med att spruta och jag får ändå något i ögat. Hur går det när man har sex då? Om ni inte fattar direkt vad jag menar så får ni fundera på det. Det är ju bara eran egen fantasi som sätter gränserna.
Jag sitter här och funderar mest på vad jag nu ska blogga om. Det finns ju egentligen inte så mycket att berätta i typ dagboksform. Jag kör powerwalk och lyssnar samtidigt på någon dokumentär i podradioversion, men det där vet ni ju nu att jag gör. Jag har semester, äter gott och det går så bra med min "ekonomidröm" att jag redan nu kan unna mig det lilla extra tana att jag förstör den drm jag har. Men återigen, det vet ni väl redan?
Jag funderar lite på orden: Början och slutet. Man vet inte alltid när något börjar, och man kan inte förutse allt och veta när något kan ta slut. Ibland sägs det att "slutet är en början på något nytt". Jag känner ibland att jag skulle vilja blogga mer om saker som för mig både har varit en början och ett slut på något. Jag tänker tex på hur min barndom var fram till att jag började skolan. Sen började ju skolan, lågstadiet blev en början som sen slutade med gymnasiet. Efter gymnasiet börjde jag jobba osv. Man börjar skolan och slutar skolan. Att tex sluta skolan blir ju en början på något nytt i livet. Man börjar med något som sen tar slut och "slutet blir början på något nytt" Så är det ju ofta, och då tänker jag naturligtvis inte bara på barndom och skola. Jag tänker på allt som man är med om i livet och bla bla bla...
Jag har ju tidigare här på min blogg berättat om en del av allt som jag har varit med om i livet. En del historier är väl som vilken som helst och andra kanske är av det lite mer ovanliga slaget. Jag vet inte vad jag ska säga egentligen. Jag har berättat en del om mig själv och vad jag har varit med om, men inte allt. Allt jag har skrivit om har varit sant, men jag har inte skrivit eller berättat allt om sanningen.
Jag känner nu att jag skulle vilja berätta allt om allt möjligt och ännu mer. Jag vill beta av alla mina år i livet fram till idag genom att skriva blogginlägg och kanske också en gång för alla bearbeta färdigt sånt som har varit jobbigt och som jag upplever som traumatiska upplevelser.
Mycket av sånt som jag har upplevt som traumatiskt och jobbigt har jag ju genom åren bearbetat själv på olika sätt. Jag har bloggat om en del händelser tidigare. För ett tag sedan beskrev jag ju tex en del händelser som ägde rum när jag var liten och som jag upplevde som jobbiga på olika sätt. Jag har nu under senare år insett att jag faktiskt har mått dåligt av ganska mycket av de som då hände. Det finns också mycket i mitt liv som jag har mått braav, och det vill jag verkligen påpeka. De jag vill skriva handlar om allt i mitt liv. Från början och fram till idag. Både de som har varit jobbigt och tufft att leva med, men jag vill också beskriva de som har varit roligt och som jag är glad över att jag har fått uppleva, typ.
Jag pratar verkligen om allt. Alla åren, upplevelser, händelser, rolig, tråkigt, hemskt, underbart och traumatiskt. Vad, när, hur och varför!! Allt i olika blogginlägg från olika perioder av mitt liv.
1 Man har en barndom innan man börjar skolan. Hur var den. Vad har jag fått berättat för mig, vad blev jag utsatt för, vad kändes väldigt bra och vad var jobbigt då? Vad förstod jag av den vårdnadstvist som pappa startade för att få vårdnaden av mig. Hur var det på dagis. Hur ser jag på allt nu när jag tänker tillbaka påden tiden? Vad känner jag idag kring min barndom innan jag började skolan?
2 Man börjar lågstadiet. Mina känslor kring den tiden? Vad vet jag om den sjukdom som jag då var nära att dö av? Hur var det förövrigt, alltså när jag var ledig från skolan? Var vårdnadstvisten över då? Hur blev min barndom tackvare det faktum att jag hade skilda föräldrar osv?
3, 4, 5...jag kan fortsätta med några nya perioder, men jag tror ni fattar nu. En siffra för varje början på något nytt liksom. Jag skulle vilja skriva ner min historia, fast i bloggform med olika inlägg som handlar om precis allt. Allt som får en början på något och ofta har det ju ett slut som sen blir början på något nytt.
Det finns ju såklart en del saker som man måste fundera kring innan man bara helt galet börjar skriva om allt om hur ens hela liv har varit.
Dom principer som jag alltid har haft, och fortfarande har när det gäller vad jag ska blogga om känner jag ju inte att jag vill ändra på bara från en dag till en annan. Men ska jag på ett självutlämnade, öppenhjärtligt och personligt sätt verkligen blogga om allt från olika perioder i mitt liv så blir det ju svårt att tex inte blanda in andra personer än mig själv. Principen är att jag inte brukar skriva så mycket om någon annan än mig själv. Varför har jag beskrivit i detta inlägget. Jag kan skriva om personer rent allmänt, men jag vill inte gärna ägna mig åt att namnge eller hänga ut människor hur som helst. Ska jag beskriva mycket av sånt som jag funderar kring när det gäller vad jag har varit med om i livet så känns det just nu som en hopplös uppgift för mig eftersom det nog knappt går att inte skriva om andra än sig själv när man vill berätta sina memoarer, och känslan jag har är att det ofta inte är en så bra idê att skriva för mycket om andra personer och deras liv. Man ska liksom inte rota för mycket har jag lärt mig. Risken finns också att när man börjar beta av det ena efter det andra så kanske jag blir deprimerad och nedstämnd. Det är ju inte säkert att man känner sig så, men risken finns ju naturligtvis och det skulle inte vara roligt.
En annan princip som jag också är väldigt noga med att hålla på när det gäller mitt bloggande, det är att om jag känner mig det minsta osäker på att publicera ett blogginlägg som jag har skrivit (vad det än handlar om) då låter jag bli tills jag är så säker som jag bara kan bli på att jag vill publicera inlägget. Det är ju inte roligt om man ångrar sig efteråt, men känner jag ingen osäkerhet för att publicera då brukar jag inte ångra mig sen. Men skulle jag sitta här skriva det ena självutlämnade inlägget efter det andra och verkligen tömma ut allt som jag funderar på om mitt liv, då skulle jag förmodligen känna en viss osäkerhet inför ganska många av dom inlägg som jag skapar. Ni kanske fattar den hopplösa uppgiften för mig att skriva mina memoarer i bloggform när jag har en och annan princip som jag känner att jag vill hålla på när det gäller mitt bloggande.
Jag känner nu i skrivandets stund att det kanske inte är någon bra idê att berätta allt och lite till om sitt liv i bloggform. Känner man att man behöver beta av saker för att det tex finns händelser som man vill bli kvitt en gång för alla, så finns det ju faktiskt andra sätt än att skriva ner sina tankar i olika blogginläggoch sen trycka påpubliceraknappen. Dessutom är jag ju väl medveten om att i den här lilla staden Vänersborg så kan man nog säga utan att överdriva att alla känner alla, och många känner mig på ett eller annat sätt. Skulle jag sitta här och beta av mitt liv i olika perioder i mängder av blogginlägg, och dessutom berätta om andra personer som jag på ett eller annat sätt har haft med att göra, så skulle rätt många av dom läsare jag har här i Vänersborg och runtomkring veta vilka dessa personer är. Det kanske inte är så bra i alla lägen, om man säger så. Är jag beredd då att ta konsekvenserna av de som kan komma efteråt mot mig personligen tex? Det är jag inte säker på idag att jag orkar med.
Man kan ju också utan att överdriva säga att jag genom åren av bloggande har märkt att mycket av de jag publicerar här på Dannebloggen sprider sig som en "löpeld". Om jag då har skrivit väldigt självutlämnade, och dessutom skriver om andra personer än mig själv på ett ibland kanske uthängade sätt, då kommer ju sånt sprida sig med "vindens fart". Det kan ju bli ett jäkla tjat ibland när jag tex: Bara har kört planking, sprutat skumpa eller visat mig på bild när jag står i duschen. När det nu kan bli så mycket tjat om dessa ganska oskyldiga saker, då är ju sannolikheten ganska stor att det blir rätt mycket prat och att folk går igång på sånt som kanske känns som mera allvarligt än lite champagnesprut och duschbilder. Jag vet inte om jag vill ta de konsekvenser som mina sk memoarer i bloggform skulle kunna få. Om jag inte är beredd att ta konsekvenserna av det jag bloggar om, då ska jag ju inte publicera "det" om jag känner mig det minsta osäker.
Några saker är jag säker på i alla fall. Slutet är ofta en början på något nytt och ibland måste man ju avsluta för att kunna få ett avslut och gå vidare. Det finns ju också andra sätt att beta av sitt liv på än att publicera allt man funderar på i en blogg.
Jag får se vad jag hittar på med denna idê som jag nu ändå har tänkt lite djupare på i och med detta inlägget på min Danneblogg.
Körde den nu gamla morgonrutinen. Upp och ut på en pw. Jag lyssnade samtidigt på en dokumentär som handlade om ubåtshoten som var en het debatt i Sverige under 80-talet framförallt. Den Svenska marinen bombade skiten ur Hårsfjärden i jaken på ubåtar, men man varken fick upp eller lyckades med att sänka någon ubåt.
Jag drömde en ganska hemsk dröm i natt. Jag skulle sätta mig för att äta i mitt kök, men fy vad äckligt det smakade med gårdagens bröd och pålägg ocm har legat några dagar i kyslåpet. Det var bara de, men detta var nu tillräckligt för att jag nu på morgonen skulle sätta mig ut på ett cafe. Där jag alltid vet att jag får färska grejer. Dyrt som fan var det om man tänker på vad lite bröd, smör och pålägg kostar i affären. Men efter min mardröm i natt så kommer jag aldrig mer att våga äta hemma igen.
Nu blir det mest slappa resten av dagen. "Semetsrlunken" fortsätter.
Ny dag och nya tag. Jag startade denna dagen med en pw där jag var ute en timme och stegade runt.
Nu funderar jag mest på vad jag ska äta. Tidig lunch eller förhållandevis sen frukost? Jag kan spendera ganska mycket pengar utan att jag äventyrar min sparplan som jag har. Ni vet den sparplan som ska göra så att jag förverkligar min ekonomiska dröm under detta året.
Man kanske skulle ta och lyxa till allt lite nu då. Typ champgnefrukost eller bara köra a la carte istället för dagens lunch.
I eftermiddag ska jag göra ett besök hos frissan. Annars blir det väl mycket slappa idag med. Det är ju i alla fall semester. Jäklar vad fort dessa semsterdagar har gått. Jag har ju snart haft 2 veckor redan. Det är nästan så man börjar fundera över jobbet igen, men bara nästan.
Efter powerwalken så har jag nu kört lite gym också. Min pw blev som uppvärmning kan man ju säga.
Motivationen känns som att den är grymt viktigt. Om jag inte hittar sätt som motiverar mig till träning då kommer jag förr eller senare bara lägga ner fullständigt och sen blir man en soffpotatis som någon gång i framtiden kommer på att nu kanske man ska börja träna igen.
Så vill jag naturligtvis inte att det ska bli och det kan ju vara en motivationshöjare bara det, att man inte vill sluta träna för då får man ju sen när man börjar igen börja om från ruta ett.
Jag försöker hitta dom där små detaljerna som gör att jag inte tappar motivationen. Bra inställning liksom. Tänka på sånt som är kul med att träna och är det inte roligt under själva träningspasset så kan jag ju alltid tänka på hur skönt det känns. Om jag köper nya träningskläder så kan ju det vara ett sätt att höja motivationen. Kanske en ny vattenflaska också? Det gäller att hitta allt som är positivt som kan motivera sig med. Finns inte motivationen då kan man lika gärna lägga ner. Jag kommer ju aldrig att orka träna på om jag inte har motivationen.
Jag började såklart denna måndagen med en powerwalk. Bra tempo och det känns bra! Det går dessutom fort att stega på nu. Känner mig i bra form för en gångs skull, men jag har en del kvar innan jag når mina uppsatta mål som jag har med tex vikten.
Jag lyssnade även denna morgon på en av alla dessa dokumentärer som finns att lyssna på i podradioversion. Jag funderar på vad jag ska med all den fakta som jag samlar på mig under mina powerwalks. På lite mer än en vecka har jag lärt mig massor om olika: Händelser, skandaler, katastrofer och människor som beter sig som fullständiga idioter.
Under morgonens runda lyssnade jag på en dokumentär om BT Kemiskandalen. Man lyssnar, funderar och reflekterar, och så har jag ägnat lite tid åt att bara koppla bort sin egna vardag för en stund. Det är rätt skönt.
Den här helgen drog förbi sanslöst snabbt. Det känns inte som att det har varit midsommar och inte ens helg, men jag har ju semster så man tänker väl inte så mycket på vad det är för dagar som passerar.Jag är fundersam, ohyggligt fundersam. Det känns nästan som att jag skulle kunna sätta mig ner och skriva en bok om allt jag funderar över. En sådan bok som farsan författade ihop på 376 sidor när han satt helt ensam ute på landsbygden i sin villa på Filippinerna.
Nu har man haft semester i över en vecka. Det är semesterlunk på riktigt. Semester hemma har jag och det känns väldigt bra. Man softar ju liksom mer än vanligt och man behöver inte bry sig så mycket om vad klockan är eller vad det är för dag. Jag tränar på och gör det förhållandevis bra. Jag slappar mycket i massgestolen och på kvällarna kollar jag väl också lite fotboll. Ungefär så ser mina dagar ut och allt med detta känns väldigt skönt.
Jag har under denna helgen fått en liten tillsägelse från vänners håll. Man påpekar att jag är dålig på att ta kontakt. Dom tycker att jag oftare borde ringa eller SMS:a och föreslå umgänge. Jag vet att jag är sådan, men jag vet inte riktigt hur jag ska göra något åt det. Jag kan absolut kontakta mina vänner och fråga om vi ska hitta på något, men blir det sen inget så känner jag mest att jag har gjort något i onödan, typ.
Jag försöker komma på varför jag inte är så bra på att höra av mig. Kanske är jag för bekväm. Jag väntar på att andra ska ringa mig. Kanske känner jag att jag inte vill störa någon. Det är lättare att låta bli att ta kontakt, för då behöver jag inte riskera att jag ska få känslan av att jag inte borde ha tagit kontakt. Eller är bara slö?
Jag vet av tidigare erfarenhet att jag ofta trivs med att vara för mig själv. Jag gillar naturligtvis mina vänner, men jag har inte ont av att vara ensam. Jag känner mig liksom inte ensam. Kanske har den känslan av att jag ändå mår bra något med saken att göra? Jag tycker det kan vara skönt att få vara för mig själv och då blir jag dålig på att ta kontakt med andra för att fråga om dom vill umgås.
Jag förstår egentligen inte riktigt. Jag skulle kunna ha långa samtal med en psykolog om detta. Fast då skulle jag väl bara efter samtalets avslut tänka ännu mer över varför jag inte är så bra på att ta kontakt, och jag skulle inte bli bättre på det. För jag mår ju bra i alla fall. Jag fattar nästan detta, men inte riktigt.
Vad är egentligen lycka? Vad är det som göra att man blir lycklig?
Jag kan inte säga just nu att jag känner mig så deprimerad eller nedstämnd. Men det skulle kännas fel om jag sa att jag var hur lycklig som helst. Jag säger att jag är någonstans mittemellan väldigt lycklig och ledsen. För mig tror jag det är så att jag kan ha dagar då jag känner mig deprimerad och nedstämd, men det är något som brukar gå över ganska snabbt. Jag brukar komma på mängder med saker i mitt liv som gör mig lycklig när jag känner mig lite nedstämd, och sen är jag kanske inte hur lycklig som helst, men jag är väl någonstans mittemellan väldigt lycklig och ledsen.
Jag vet fan inte vad lycka egentligen är! Det känns inte bra att jag förmodligen kommer att avsluta detta inlägg med att inte komma på hemligheten om vad lycka egentligen är. Jag kan i alla fall nämna massor av saker som gör mig lycklig. men jag kan inte beskriva vad lycka för mig är mer än så. Det stör mig.
Jag blir lycklig av:
* Att ha semester: Bara vara ledig och inte behöva bry sig om vad det är för dag eller vad klockan är.
* Att se andra som är riktigt glada och lyckliga (människor som verka ha kul liksom)
* Sommar och sol: Nästan inget mörker och man behöver inte dra på sig så mycket kläder. Man kan vara ute på ett mer ledigt sätt och inget som har med sommar att göra förknippar jag egentligen med olycka, fast skulle jag fundera lite så hade jag väl hittat nånting.
* Kristian Karlsson:Jag blir alltid glad av aatt se Kristian spela pingis. Jag har ju följt honom sen han var liten knatte ochnybörjare, och nu är han en av dom bästa spelarna i Sverige som är på god väg att bli en etablerad och stabil världsspelare. Rätt coolt ju.
* Party och festa hela natten lång! Samtidigt, träffa lite roliga och coola tjejer som också håller på hela natten! Kanske mår jag inte så bra dagen efter party och fest, men lycklig brukar jag vara i alla fall.
* Tanken på att jag kommer att fixa min dröm gör mig ju såklart överlycklig. Inget annat är viktigare i år liksom.
* Snälla goa vänner och närstående. Klart att man känner sig lycklig av det.
* Snälla goa bloggläsare: Dom får jag ju inte glömma!
* När man bara känner lycka !!!!
Jag kommer nog inte närmare sanningen om vad lycka är just för mig. Det finns så många sätt att uttrycka lycka på. Jag gör det på något sätt varje dag.
Jag har varit ute på en pw nu under förmiddagen. Bara att vara nöjd och glad över att man bara kör på nu och ätr bra igång.
Jag lyssnade som vanligt på något podradioprogram. Jag gillar ju att lyssna på dokumentärer när ajg är ute och promenerar. Jag är ganska inne i den typen av program just nu. Under morgonens pw lyssnade jag på én dokumentär som handlade om Trustorhärvan.
Jag får ibland frågan om jag inte kan lägga upp lite bilder på mina vänner. I något inlägg ibland så har jag ju skrivit lite om mina bästa vänner. Men några bilder lägger jag nästan aldrig upp. Det är en känsla jag har att det är bättre att hålla mina vänner, och även den delen när man träffas och gör saker tillsammans utanför min blogg.
Såklart att en del av mig vill lägga upp bilder på människor som jag gillar och tycker väldigt mycket om att umgås med. Karin som är en av mina bästa vänner skulle jag kanske kunna visa mer av, och skriva mer om än vad jag har gjort.
Men redan när jag började med att blogga så fick jag en känsla av att det är bäst att hålla en del grejer mer privat. När jag umgås med vänner och familj, kanske är ute eller hemma hos någon så vill jag helt enkelt inte visa detta överdrivet mycket, som jag kan göra med mycket annat. Efter allt bloggande genom åren nu så har jag bara stärkts i min övertygelse om att det är inte en så himla bra idê att lägga upp bilder på ens vänner och andra närstående. Jag har heller inget behov av att visa offentligt vem jag umgås med. När jag träffar mina vänner så är det ju den stunden jag har där jag kan ta helt ledigt från min blogg. Jag tänker aldrig på blogg och blogginlägg när jag träffar vänner och andra närstående. Visst pratar vi ibland om Dannebloggen och allt kring den, men de vi pratar om ska ju sen inte bli offentligt på min Danneblogg. Sånt får man vara väldigt försiktigt med att publicera tycker jag. Folk berättar ju kanske saker i förtroende. Det finns ju människor som inte vill synas eller bli uppmärksammade på internetför att dom vill kanske hålla en låg profil. Jag måste ju respektera sånt såklart.
Dessutom är det ju inte alltid lätt för mig att veta vad mina vänner tycker är ok att jag berättar om dom. För att jag ska slippa hamna i situationer där mina vänner säger att dom inte vill vara med på min blogg så känner jag att det är bättre att lämna det mesta som har med mina vänner och närstående att göra utanför denna blogg.
Det finns ju också människor som ägnar sig åt skvallerkärringbabbel om mig och de jag bloggar om. Om jag sitter här och lägger upp bilder och skriver om mina vänner och närstående i massor av inlägg så vet jag att skvallerkärringarna kommer att ägna sig åt att prata ännu mer skit än vad dom redan idag gör.
Jag är egentligen inte så intresserad av politik och jag tror inte så mycket på att det spelar så stor roll vilket parti som har regeringsmakten. Om vi funderar över de problem som finns med tex arbetslösheten så säger ju företrädare för samtliga partier som sitter i riksdagen idag att man vill minska arbetslösheten. Man pratar om hur fler ska få jobb. Inget av våra riksdagspartier säger väl tvärtom? Man har bara olika lösningar på hur fler ska kunna komma ut i arbete och få ett jobb som man kan klara sin försörjning på. Jag pratar och skriver säkert om sånt som kallas för poltik utan att jag egentligen tänker på att jag gör det. Diskuterar jag sakfrågor och specifika samhällsproblem så kanske det är politik. Men hela grejen med politiken och vad det är, vem som gör vad, bryr jag mig inte så mycket om. Jag röstar ju och då lägger jag min röst på något parti som jag tror kommer att jobba för frågor som jag tycker är viktiga, men jag tror ändå inte att jag bryr mig om jag märker att jag röstade på "fel" parti efterhand. Vet jag inte vad jag ska rösta på då blir det blankt. Jag tänker inget kring det heller. Röstar man blankt, då har man ju inte röstat på "fel" parti i alla fall.
Jag har naturligtvis åsikter i politiska frågor. Jag tycker att det är viktigt att alla har det hyffsat bra. Det är i alla fall inte bra om fattiga blir ännu mer fattigare. Men samtidigt tycker jag också att det är fel att höja skatterna. Ett högt skattetryck tror jag inte automatiskt formar en bättre sjukvård, äldreomsorg eller skola. Så finner ingen förklaring till varför vi har eller ska ha ett högt skattetryck.
Vad som är bra och dåligt att göra när det gäller att förbättra och utveckla tex: Sjukvård, äldreomsorg och skolan kan man ju egentligen inte veta. Moderaterna tycker en sak och Socialdemokraterna tycker något annat, fast man är överens om att skolan, vården och äldreomsorgen måste fungera bra och fylla sin funktion. Man har bara olika åsikter om vad man behöver göra för att de ska fungera på bästa sätt.
Jag har väl någon gång tidigare gjort politiska inlägg på min blogg. Jag vill inte göra det för ofta för som jag sa så är jag ganska ointresserad . Jag vet att jag någon gång skrev att Moderaterna hade kommit med många bra förslag och att jag gillade vad våran statsminister hade sagt om tex ännu ett jobbskatteavdrag. Det blev då ett jävla liv på vissa bloggläsare som tyckte att att jag var vidrig att höra på och jag borde inte få blogga offentligt överhuvudtaget.
Vissa tycker tydligen att jag inte ska få ha några åsikter, och speciellt inte när jag gillar ett förslag som jag har hört att Moderaterna försöker genomföra. Men dom som hatar mig för att jag gillar något förslag som tex Moderaterna jobbar för dom verkar däremot tycka att de får ha vilka åsikter som helst om de jag tycker, men inte tvärtom. Hur tänker en haters där egentligen??
Socialdemokraterna och Moderaterna jobbar ju mycket med samma saker egentligen. Tex: Skola, vård och omsorg. Båda partierna vill att det ska fungera bra, men man kan ha helt olika åsikter om hur man ska göra för att det ska bli bra. Det handlar inte om hat och att inte skapa förutsättningar för att tex skolan, vården och omsorgen ska funka bra. Om man då har en åsikt om hur det ska bli bättre, då har väl ingen fel? Näe, inte direkt. Kan man säga att någon har rätt då? Njä, inte till 100%. I grund och botten handlar det väl om samma problem som man har olika lösningar på och alla olika åsikter måste ju få komma fram för att då blir det förmodligen den bästa lösningen på det man jobbar med. Har jag rätt? Inte i allt. Har jag fel? Säkert på en del punkter, men inte på alla.
Jag sover lite längre nu och är inte uppe och skuttar klockan sex på morgon. I början av min semester var det ju så att jag gick upp sjukt tidigt och det hade väl med att göra att jag under arbetsveckorna har dagar där jag ofta kliver upp ännu tidigare. Klockan sex blir ju då som sovmorgon typ. Lite sjukt när jag tänker på det faktiskt.
Jag har varit och tränat nu under förmiddagen. För mig är det bara att köra på och jag känner att det liksom funkar bra med det jag gör just nu. Det gäller ju att jag ändå är flexibel så jag inte bara tänker att det finns inget annat än det jag kör som funkar bättre för mig. Har man en känsla av att något annat kommer att vara bättre för just mig, då prövar jag det. Det känns bra nu när jag faktiskt tror på själv att jag är på rätt väg. Det som också känns bra är att jag har nog för länge sedan kommit över den där känslan av att jag inte skulle orka bry mig och träning och att röra på mig. Det vore ju annars så lätt att bara skita i detta och lägga sig på soffan och slöa, men jag tror att jag nu är ganska långt ifrån den grejen liksom. Jag vill träna och röra på och man blir ju motiverad att bara fortsätta när man hittar ett sätt som funkar och när man känner att det faktiskt ger resultat. I mitt fall handlar resultaten om viktnedgång.
För ett tag sedan läste jag ett inlägg på någon blogg (vilken det var kommer jag tyvärr inte ihåg) där inlägget handlade om kulturella uppoffringar, alltså, vilka filmer, dramaserier eller teaterföreställningar (och vad man nu mer kallar för kulturellt) som man genomlidit för att ens partner, vän eller bara någon annan person som man umgås med vill se dem så. Jag tänkte efter själv på vilka kulturella uppoffringar jag har gjort genom åren. En gång hände det , men jag säger nu att jag aldrig skulle vilja göra det igen, aldrig någonsin mer. När jag gjorde denna uppoffring så var det med en tjej som ville kolla på en dramaserie som hon absolut ville se alla avsnitt på under en och samma dag. Jag var snäll och höll henne sälskap, det var så jävla tråkigt. Behöver jag egentligen säga mer? Ni fattar väl hur man känner sig när man sitter och håller masken, samtidigt som man sitter och tittar på något i typ 8 timmar som man inte är intresserad av. Många tycker säkert att jag har fel. Många tycker kanske att man måste göra sk uppoffringar ibland för att tex ett förhållande eller en vänskapsrealtion ska fungera. .
Och ja, visst fan måste man göra det! Men inte när det gäller vilka filmer eller annat kulturellt som man själv bara tycker är skit. Om några vänner till mig vill gå på teater och ser en föreställning här i Vänersborg så kan jag med 99,9 % säkerhet säga att jag inte kommer att gå med. Det är ju bättre att jag gör något som jag tycker är roligt än att jag går på teater, känner mig obekväm och sitter där och låtsas att gillar detta. Jag kan ju ändå tex möta upp mina vänner på någon krog och ta en bärs och prata lite skit efter teatern. Om jag åker upp till Stockholm och vill se Kiss på stadion, som jag gjorde år 2008, då skulle jag ju inte vilja ha med någon som känner att han/hon åker med för min skull. Jag kommer ju att ha roligt eftersom jag gillar att se en konsert med Kiss, men jag tar ju hellre med mig någon verkligen också vill se det. Så har vi roligt tillsammans.
(Mina egna bilder från konserten i Stockholm 2008.)
Man ska värdera tiden man har tillsammans Det är väl vad det hela handlar om? När man gör saker tillsammans med andra så ska ju alla ha roligt. Man ska ju inte umgås bara för umgängets skull, då tycker jag hellre att man ska ses mer sällan och bara när man ska göra något som man vet att alla tycker om. Varför slösa bort tid på att ha tråkigt och på, ärligt talat, fullkomlig onödiga uppoffringar för varandra?
Det finns uppoffringar som jag såklart tycker att man ska göra. Som att stötta sin vän eller partner om den mår dåligt. Ge sitt stöd som medmänniska liksom. Man kan tex hjälpa en vän eller partner som är sjuk eller bara behöver hjälp på ett eller annat sätt. Den typen av uppoffringar är värt mycket och då tycker jag självklart att man ska göra dom om man känner att man själv vill.
Men att se en dramaserie i 8 timmar tillsammans bara för att man tycker att det är viktigt att den typen av uppoffring? Nej. Så jävla onödigt! Sånt ska man göra med andra som uppskattar det. För det handlar om att värdera sin tid och sitt umgänge. Och sina relationoner. Om man skiter i alla dessa onödiga uppoffringar så får man ju mer kvalitettid och framförallt mer roliga minnen att se tillbaka på tillsammans med andra.
