Efter powerwalken så har jag nu kört lite gym också. Min pw blev som uppvärmning kan man ju säga.
Motivationen känns som att den är grymt viktigt. Om jag inte hittar sätt som motiverar mig till träning då kommer jag förr eller senare bara lägga ner fullständigt och sen blir man en soffpotatis som någon gång i framtiden kommer på att nu kanske man ska börja träna igen.
Så vill jag naturligtvis inte att det ska bli och det kan ju vara en motivationshöjare bara det, att man inte vill sluta träna för då får man ju sen när man börjar igen börja om från ruta ett.
Jag försöker hitta dom där små detaljerna som gör att jag inte tappar motivationen. Bra inställning liksom. Tänka på sånt som är kul med att träna och är det inte roligt under själva träningspasset så kan jag ju alltid tänka på hur skönt det känns. Om jag köper nya träningskläder så kan ju det vara ett sätt att höja motivationen. Kanske en ny vattenflaska också? Det gäller att hitta allt som är positivt som kan motivera sig med. Finns inte motivationen då kan man lika gärna lägga ner. Jag kommer ju aldrig att orka träna på om jag inte har motivationen.
Jag började såklart denna måndagen med en powerwalk. Bra tempo och det känns bra! Det går dessutom fort att stega på nu. Känner mig i bra form för en gångs skull, men jag har en del kvar innan jag når mina uppsatta mål som jag har med tex vikten.
Jag lyssnade även denna morgon på en av alla dessa dokumentärer som finns att lyssna på i podradioversion. Jag funderar på vad jag ska med all den fakta som jag samlar på mig under mina powerwalks. På lite mer än en vecka har jag lärt mig massor om olika: Händelser, skandaler, katastrofer och människor som beter sig som fullständiga idioter.
Under morgonens runda lyssnade jag på en dokumentär om BT Kemiskandalen. Man lyssnar, funderar och reflekterar, och så har jag ägnat lite tid åt att bara koppla bort sin egna vardag för en stund. Det är rätt skönt.
Den här helgen drog förbi sanslöst snabbt. Det känns inte som att det har varit midsommar och inte ens helg, men jag har ju semster så man tänker väl inte så mycket på vad det är för dagar som passerar.Jag är fundersam, ohyggligt fundersam. Det känns nästan som att jag skulle kunna sätta mig ner och skriva en bok om allt jag funderar över. En sådan bok som farsan författade ihop på 376 sidor när han satt helt ensam ute på landsbygden i sin villa på Filippinerna.
Nu har man haft semester i över en vecka. Det är semesterlunk på riktigt. Semester hemma har jag och det känns väldigt bra. Man softar ju liksom mer än vanligt och man behöver inte bry sig så mycket om vad klockan är eller vad det är för dag. Jag tränar på och gör det förhållandevis bra. Jag slappar mycket i massgestolen och på kvällarna kollar jag väl också lite fotboll. Ungefär så ser mina dagar ut och allt med detta känns väldigt skönt.
Jag har under denna helgen fått en liten tillsägelse från vänners håll. Man påpekar att jag är dålig på att ta kontakt. Dom tycker att jag oftare borde ringa eller SMS:a och föreslå umgänge. Jag vet att jag är sådan, men jag vet inte riktigt hur jag ska göra något åt det. Jag kan absolut kontakta mina vänner och fråga om vi ska hitta på något, men blir det sen inget så känner jag mest att jag har gjort något i onödan, typ.
Jag försöker komma på varför jag inte är så bra på att höra av mig. Kanske är jag för bekväm. Jag väntar på att andra ska ringa mig. Kanske känner jag att jag inte vill störa någon. Det är lättare att låta bli att ta kontakt, för då behöver jag inte riskera att jag ska få känslan av att jag inte borde ha tagit kontakt. Eller är bara slö?
Jag vet av tidigare erfarenhet att jag ofta trivs med att vara för mig själv. Jag gillar naturligtvis mina vänner, men jag har inte ont av att vara ensam. Jag känner mig liksom inte ensam. Kanske har den känslan av att jag ändå mår bra något med saken att göra? Jag tycker det kan vara skönt att få vara för mig själv och då blir jag dålig på att ta kontakt med andra för att fråga om dom vill umgås.
Jag förstår egentligen inte riktigt. Jag skulle kunna ha långa samtal med en psykolog om detta. Fast då skulle jag väl bara efter samtalets avslut tänka ännu mer över varför jag inte är så bra på att ta kontakt, och jag skulle inte bli bättre på det. För jag mår ju bra i alla fall. Jag fattar nästan detta, men inte riktigt.
Vad är egentligen lycka? Vad är det som göra att man blir lycklig?
Jag kan inte säga just nu att jag känner mig så deprimerad eller nedstämnd. Men det skulle kännas fel om jag sa att jag var hur lycklig som helst. Jag säger att jag är någonstans mittemellan väldigt lycklig och ledsen. För mig tror jag det är så att jag kan ha dagar då jag känner mig deprimerad och nedstämd, men det är något som brukar gå över ganska snabbt. Jag brukar komma på mängder med saker i mitt liv som gör mig lycklig när jag känner mig lite nedstämd, och sen är jag kanske inte hur lycklig som helst, men jag är väl någonstans mittemellan väldigt lycklig och ledsen.
Jag vet fan inte vad lycka egentligen är! Det känns inte bra att jag förmodligen kommer att avsluta detta inlägg med att inte komma på hemligheten om vad lycka egentligen är. Jag kan i alla fall nämna massor av saker som gör mig lycklig. men jag kan inte beskriva vad lycka för mig är mer än så. Det stör mig.
Jag blir lycklig av:
* Att ha semester: Bara vara ledig och inte behöva bry sig om vad det är för dag eller vad klockan är.
* Att se andra som är riktigt glada och lyckliga (människor som verka ha kul liksom)
* Sommar och sol: Nästan inget mörker och man behöver inte dra på sig så mycket kläder. Man kan vara ute på ett mer ledigt sätt och inget som har med sommar att göra förknippar jag egentligen med olycka, fast skulle jag fundera lite så hade jag väl hittat nånting.
* Kristian Karlsson:Jag blir alltid glad av aatt se Kristian spela pingis. Jag har ju följt honom sen han var liten knatte ochnybörjare, och nu är han en av dom bästa spelarna i Sverige som är på god väg att bli en etablerad och stabil världsspelare. Rätt coolt ju.
* Party och festa hela natten lång! Samtidigt, träffa lite roliga och coola tjejer som också håller på hela natten! Kanske mår jag inte så bra dagen efter party och fest, men lycklig brukar jag vara i alla fall.
* Tanken på att jag kommer att fixa min dröm gör mig ju såklart överlycklig. Inget annat är viktigare i år liksom.
* Snälla goa vänner och närstående. Klart att man känner sig lycklig av det.
* Snälla goa bloggläsare: Dom får jag ju inte glömma!
* När man bara känner lycka !!!!
Jag kommer nog inte närmare sanningen om vad lycka är just för mig. Det finns så många sätt att uttrycka lycka på. Jag gör det på något sätt varje dag.
Jag har varit ute på en pw nu under förmiddagen. Bara att vara nöjd och glad över att man bara kör på nu och ätr bra igång.
Jag lyssnade som vanligt på något podradioprogram. Jag gillar ju att lyssna på dokumentärer när ajg är ute och promenerar. Jag är ganska inne i den typen av program just nu. Under morgonens pw lyssnade jag på én dokumentär som handlade om Trustorhärvan.
Jag får ibland frågan om jag inte kan lägga upp lite bilder på mina vänner. I något inlägg ibland så har jag ju skrivit lite om mina bästa vänner. Men några bilder lägger jag nästan aldrig upp. Det är en känsla jag har att det är bättre att hålla mina vänner, och även den delen när man träffas och gör saker tillsammans utanför min blogg.
Såklart att en del av mig vill lägga upp bilder på människor som jag gillar och tycker väldigt mycket om att umgås med. Karin som är en av mina bästa vänner skulle jag kanske kunna visa mer av, och skriva mer om än vad jag har gjort.
Men redan när jag började med att blogga så fick jag en känsla av att det är bäst att hålla en del grejer mer privat. När jag umgås med vänner och familj, kanske är ute eller hemma hos någon så vill jag helt enkelt inte visa detta överdrivet mycket, som jag kan göra med mycket annat. Efter allt bloggande genom åren nu så har jag bara stärkts i min övertygelse om att det är inte en så himla bra idê att lägga upp bilder på ens vänner och andra närstående. Jag har heller inget behov av att visa offentligt vem jag umgås med. När jag träffar mina vänner så är det ju den stunden jag har där jag kan ta helt ledigt från min blogg. Jag tänker aldrig på blogg och blogginlägg när jag träffar vänner och andra närstående. Visst pratar vi ibland om Dannebloggen och allt kring den, men de vi pratar om ska ju sen inte bli offentligt på min Danneblogg. Sånt får man vara väldigt försiktigt med att publicera tycker jag. Folk berättar ju kanske saker i förtroende. Det finns ju människor som inte vill synas eller bli uppmärksammade på internetför att dom vill kanske hålla en låg profil. Jag måste ju respektera sånt såklart.
Dessutom är det ju inte alltid lätt för mig att veta vad mina vänner tycker är ok att jag berättar om dom. För att jag ska slippa hamna i situationer där mina vänner säger att dom inte vill vara med på min blogg så känner jag att det är bättre att lämna det mesta som har med mina vänner och närstående att göra utanför denna blogg.
Det finns ju också människor som ägnar sig åt skvallerkärringbabbel om mig och de jag bloggar om. Om jag sitter här och lägger upp bilder och skriver om mina vänner och närstående i massor av inlägg så vet jag att skvallerkärringarna kommer att ägna sig åt att prata ännu mer skit än vad dom redan idag gör.
Jag är egentligen inte så intresserad av politik och jag tror inte så mycket på att det spelar så stor roll vilket parti som har regeringsmakten. Om vi funderar över de problem som finns med tex arbetslösheten så säger ju företrädare för samtliga partier som sitter i riksdagen idag att man vill minska arbetslösheten. Man pratar om hur fler ska få jobb. Inget av våra riksdagspartier säger väl tvärtom? Man har bara olika lösningar på hur fler ska kunna komma ut i arbete och få ett jobb som man kan klara sin försörjning på. Jag pratar och skriver säkert om sånt som kallas för poltik utan att jag egentligen tänker på att jag gör det. Diskuterar jag sakfrågor och specifika samhällsproblem så kanske det är politik. Men hela grejen med politiken och vad det är, vem som gör vad, bryr jag mig inte så mycket om. Jag röstar ju och då lägger jag min röst på något parti som jag tror kommer att jobba för frågor som jag tycker är viktiga, men jag tror ändå inte att jag bryr mig om jag märker att jag röstade på "fel" parti efterhand. Vet jag inte vad jag ska rösta på då blir det blankt. Jag tänker inget kring det heller. Röstar man blankt, då har man ju inte röstat på "fel" parti i alla fall.
Jag har naturligtvis åsikter i politiska frågor. Jag tycker att det är viktigt att alla har det hyffsat bra. Det är i alla fall inte bra om fattiga blir ännu mer fattigare. Men samtidigt tycker jag också att det är fel att höja skatterna. Ett högt skattetryck tror jag inte automatiskt formar en bättre sjukvård, äldreomsorg eller skola. Så finner ingen förklaring till varför vi har eller ska ha ett högt skattetryck.
Vad som är bra och dåligt att göra när det gäller att förbättra och utveckla tex: Sjukvård, äldreomsorg och skolan kan man ju egentligen inte veta. Moderaterna tycker en sak och Socialdemokraterna tycker något annat, fast man är överens om att skolan, vården och äldreomsorgen måste fungera bra och fylla sin funktion. Man har bara olika åsikter om vad man behöver göra för att de ska fungera på bästa sätt.
Jag har väl någon gång tidigare gjort politiska inlägg på min blogg. Jag vill inte göra det för ofta för som jag sa så är jag ganska ointresserad . Jag vet att jag någon gång skrev att Moderaterna hade kommit med många bra förslag och att jag gillade vad våran statsminister hade sagt om tex ännu ett jobbskatteavdrag. Det blev då ett jävla liv på vissa bloggläsare som tyckte att att jag var vidrig att höra på och jag borde inte få blogga offentligt överhuvudtaget.
Vissa tycker tydligen att jag inte ska få ha några åsikter, och speciellt inte när jag gillar ett förslag som jag har hört att Moderaterna försöker genomföra. Men dom som hatar mig för att jag gillar något förslag som tex Moderaterna jobbar för dom verkar däremot tycka att de får ha vilka åsikter som helst om de jag tycker, men inte tvärtom. Hur tänker en haters där egentligen??
Socialdemokraterna och Moderaterna jobbar ju mycket med samma saker egentligen. Tex: Skola, vård och omsorg. Båda partierna vill att det ska fungera bra, men man kan ha helt olika åsikter om hur man ska göra för att det ska bli bra. Det handlar inte om hat och att inte skapa förutsättningar för att tex skolan, vården och omsorgen ska funka bra. Om man då har en åsikt om hur det ska bli bättre, då har väl ingen fel? Näe, inte direkt. Kan man säga att någon har rätt då? Njä, inte till 100%. I grund och botten handlar det väl om samma problem som man har olika lösningar på och alla olika åsikter måste ju få komma fram för att då blir det förmodligen den bästa lösningen på det man jobbar med. Har jag rätt? Inte i allt. Har jag fel? Säkert på en del punkter, men inte på alla.
Jag sover lite längre nu och är inte uppe och skuttar klockan sex på morgon. I början av min semester var det ju så att jag gick upp sjukt tidigt och det hade väl med att göra att jag under arbetsveckorna har dagar där jag ofta kliver upp ännu tidigare. Klockan sex blir ju då som sovmorgon typ. Lite sjukt när jag tänker på det faktiskt.
Jag har varit och tränat nu under förmiddagen. För mig är det bara att köra på och jag känner att det liksom funkar bra med det jag gör just nu. Det gäller ju att jag ändå är flexibel så jag inte bara tänker att det finns inget annat än det jag kör som funkar bättre för mig. Har man en känsla av att något annat kommer att vara bättre för just mig, då prövar jag det. Det känns bra nu när jag faktiskt tror på själv att jag är på rätt väg. Det som också känns bra är att jag har nog för länge sedan kommit över den där känslan av att jag inte skulle orka bry mig och träning och att röra på mig. Det vore ju annars så lätt att bara skita i detta och lägga sig på soffan och slöa, men jag tror att jag nu är ganska långt ifrån den grejen liksom. Jag vill träna och röra på och man blir ju motiverad att bara fortsätta när man hittar ett sätt som funkar och när man känner att det faktiskt ger resultat. I mitt fall handlar resultaten om viktnedgång.
För ett tag sedan läste jag ett inlägg på någon blogg (vilken det var kommer jag tyvärr inte ihåg) där inlägget handlade om kulturella uppoffringar, alltså, vilka filmer, dramaserier eller teaterföreställningar (och vad man nu mer kallar för kulturellt) som man genomlidit för att ens partner, vän eller bara någon annan person som man umgås med vill se dem så. Jag tänkte efter själv på vilka kulturella uppoffringar jag har gjort genom åren. En gång hände det , men jag säger nu att jag aldrig skulle vilja göra det igen, aldrig någonsin mer. När jag gjorde denna uppoffring så var det med en tjej som ville kolla på en dramaserie som hon absolut ville se alla avsnitt på under en och samma dag. Jag var snäll och höll henne sälskap, det var så jävla tråkigt. Behöver jag egentligen säga mer? Ni fattar väl hur man känner sig när man sitter och håller masken, samtidigt som man sitter och tittar på något i typ 8 timmar som man inte är intresserad av. Många tycker säkert att jag har fel. Många tycker kanske att man måste göra sk uppoffringar ibland för att tex ett förhållande eller en vänskapsrealtion ska fungera. .
Och ja, visst fan måste man göra det! Men inte när det gäller vilka filmer eller annat kulturellt som man själv bara tycker är skit. Om några vänner till mig vill gå på teater och ser en föreställning här i Vänersborg så kan jag med 99,9 % säkerhet säga att jag inte kommer att gå med. Det är ju bättre att jag gör något som jag tycker är roligt än att jag går på teater, känner mig obekväm och sitter där och låtsas att gillar detta. Jag kan ju ändå tex möta upp mina vänner på någon krog och ta en bärs och prata lite skit efter teatern. Om jag åker upp till Stockholm och vill se Kiss på stadion, som jag gjorde år 2008, då skulle jag ju inte vilja ha med någon som känner att han/hon åker med för min skull. Jag kommer ju att ha roligt eftersom jag gillar att se en konsert med Kiss, men jag tar ju hellre med mig någon verkligen också vill se det. Så har vi roligt tillsammans.
(Mina egna bilder från konserten i Stockholm 2008.)
Man ska värdera tiden man har tillsammans Det är väl vad det hela handlar om? När man gör saker tillsammans med andra så ska ju alla ha roligt. Man ska ju inte umgås bara för umgängets skull, då tycker jag hellre att man ska ses mer sällan och bara när man ska göra något som man vet att alla tycker om. Varför slösa bort tid på att ha tråkigt och på, ärligt talat, fullkomlig onödiga uppoffringar för varandra?
Det finns uppoffringar som jag såklart tycker att man ska göra. Som att stötta sin vän eller partner om den mår dåligt. Ge sitt stöd som medmänniska liksom. Man kan tex hjälpa en vän eller partner som är sjuk eller bara behöver hjälp på ett eller annat sätt. Den typen av uppoffringar är värt mycket och då tycker jag självklart att man ska göra dom om man känner att man själv vill.
Men att se en dramaserie i 8 timmar tillsammans bara för att man tycker att det är viktigt att den typen av uppoffring? Nej. Så jävla onödigt! Sånt ska man göra med andra som uppskattar det. För det handlar om att värdera sin tid och sitt umgänge. Och sina relationoner. Om man skiter i alla dessa onödiga uppoffringar så får man ju mer kvalitettid och framförallt mer roliga minnen att se tillbaka på tillsammans med andra.
I morse var jag ute på en powerwalk. Det blev den bästa pw som jag har kört på länge. Bra fokus och bra tempo liksom. Jag trampade på och höll uppe tempot i ganska exakt 60 minuter.
Ibland när jag kör pw så kan det hända att man dra ner på tempot för att sen öka lite och sen drar man ner tempot igen. Det blir ju då liksom inte pw på riktigt, bara en stressig promenad. Idag var det bra fart på mig under hela rundan.
När jag nu vaknade i morse så var inställningen typ att nu ska jag köra ett bra pass. Jag är ju så inne i detta att jag ska röra på mig och träna nästan varje dag så det första jag typ alltid funderar på när jag vaknar på morgonen är dagens träning. Jag funderade lite på om jag skulle ta mig bort till gymmet, men jag kände mer för en pw och det blev ett riktigt bra "powerpass" som kändes som det bästa jag har kört på länge.
En sak som är riktigt bra med att bara vara ute och gå (förutom att man får motion) är att man kan ganska lätt koppla bort allt sånt som man liksom går runt och funderar på i sin vardag. Det kan ju vara nåt på jobbet eller något i ens privatliv. Det kan vara funderingar över framtiden eller saker som har hänt och som tillhör det förflutna. Det kan också vara sånt som man dagligen går runt och fixar med. Det kan egentligen vara vad som helst som har med mig själv och mitt liv att göra på ett eller annat sätt. Jag tycker att det är skönt att få en paus från den tankeverksamhet där man just är mycket uppe i sig själv om vad man gör och har gjort här i livet. Vad det handlar om är skitsamma. Promenader gör att man får en paus från allt grubblande och på sikt tror jag man mår bra av det. Det behövs liksom...
Nu funkar det ju inte så att man bara kan stänga av hjärnan från allt vad tankeverksamhet är. Man tänker ju alltid på någonting. Men för att man i alla fall för en stund ska kunna släppa allt som tex har med ens privatliv eller jobbet att göra, och som man ju tenderar att fundera över alldeles för mycket på så tycker jag att det är rätt skönt att tex lyssna på någon dokumentär som jag sen också kan reflektera över.
Det finns ju exempelvis massor av bra podradioprogram där man dokumenterar händelser som för tiden då de begav sig var av ett sånt slag att händelsen dominerade nyhetsrapportering under säkert ganska lång tid. Det var en stor grej då och fick mycket utrymme i media. Jag lär mig nog en hel del av att bara lyssna på den historia som berättas, oavsett vad den handlar om. Men framförallt är det skönt att bara få tänka på något helt annat än tex sånt som man själv går runt och fixar med dagligen. Man släpper allt för ett tag och får en "paus". Promenader och något att lyssna på funkar då bra för att man ska kunna få denna "paus".
Jag har under alla mina promenader och powerwalks genom åren lyssnat på dokumentärer som handlar om allt ifrån: Ubåtshot, kriminella ligor, mord, stora katastrofer mm.
Under dagens pw så lyssnade jag på en dokumentär som handlade om storspionen Stig Bergling.
Det är riktigt skönt att ha semester. Man kan "softa" runt och bara vara. Jag känner ett behagligt lugn och är fullständigt avspänd. Det är jätteskönt att jag bara kan ta dagen som den kommer. Jag känner ingen stress över att jag måste hinna med att få gjort så mycket och jag behöver liksom inte planera morgondagen på samma sätt som man gör när man mest jobbar och inte är ledig lika mycke.
Varje dag under denna semester har jag gått upp ganska tidigt. Jag känner då alltid för att röra på mig på ett eller annat sätt. Promenader eller powerwalks har jag redan varit ute på hur många som helst. Några riktigt bra gympass har det också blivit. Jag har gått ner ännu mer i vikt och det gör mig bara ännu mer "taggad" till att röra på mig i framtiden också.
Det är så skönt att man inte behöver planera så mycket. Framförallt är det skönt att inte behöva planera "morgondagen" som jag annars gör när man är i den vanliga vardagen med mer jobb och mycke mindre ledighet. Nu gör jag bara sånt som jag känner för att göra och jag är ju helt ledig. Träningen känner jag sug efter hela tiden och det känns bara kul att motivationen just nu är på topp. Speciellt när man har hur mycket ledig tid som helst!
I morgon börjar midsommarhelgen, men jag har inget planerat. Jag gissar att jag kommer att gå upp tidigt, känna suget efter att röra på mig och då tränar jag. Annars blir det mycket slappa, äta gott och bara njuta av ledigheten. Jag fortsätter väl att det lugnt och ta dagarna som dom kommer. Min midsommar kommer jag att få precis som jag vill ha den. Livet är så bra just nu. Det är bara att hoppas på att känslan håller i sig och att den är kvar länge. Jag önskar er alla en GLAD MIDSOMMAR.
Midsommarafton snart. Ännu en storhelg närmar sig och de finns mycket som är roligt med att fira midsommar såklart.
De finns mycket här livet som betyder någonting. De finns mycket som gör livet värt att leva om man säger så. Jag vill bara så här när midsommarhelgen närmar sig påminna om att det ALDRIG ÄR OK ATT KÖRA BERUSAD.
Om jag skulle sätta mig bakom ratten och köra full och det skulle hända något med en annan människa på ett eller annat sätt eller med mig själv, då skulle jag ju äventyra ALLTING som jag kan komma på av sånt som gör livet värt att leva. Så snälla:
Där var morgonens powerwalk avklarad! När jag ute och promenerar eller kör powerwalks så lyssnar jag alltid på radion. Det är så skönt att bara stoppa lurar i öronen och promenera runt utan att man egentligen tänker på någonting. Man bara lyssnar på vad som sägs på radion och förövrigt försöker jag bara koppla bort allt annat. Det känns ganska befriande och det behövs för att man sen ska orka ta nya tag med allt som man har att göra här i livet.
Det verkar bli fint väder idag också. Innan det blir för varmt ute så ska jag ta mig ut på en powerwalk. Jag kör samma varv som jag körde igår eftermiddag. Det är ett varv som tar ganska exakt en timme att gå runt.
