Jag sitter här och funderar mest på vad jag nu ska blogga om. Det finns ju egentligen inte så mycket att  berätta i typ dagboksform. Jag kör powerwalk och lyssnar samtidigt på någon dokumentär i podradioversion, men det där vet ni ju nu att jag gör. Jag har semester, äter gott och det går så bra med min "ekonomidröm" att jag redan nu kan unna mig det lilla extra tana att jag förstör den drm jag har. Men återigen, det vet ni väl redan?

Jag funderar lite på orden: Början och slutet. Man vet inte alltid när något börjar, och man kan inte förutse allt och veta när något kan ta slut.  Ibland sägs det att "slutet är en början på något nytt". Jag känner ibland att jag skulle vilja blogga mer om saker som för mig både har varit en början och ett slut på något. Jag tänker tex på hur min barndom var fram till att jag började skolan. Sen började ju skolan, lågstadiet blev en början som sen slutade med gymnasiet. Efter gymnasiet börjde jag jobba osv. Man börjar skolan och slutar skolan. Att tex sluta skolan blir ju en början på något nytt i livet.  Man börjar med något som sen tar slut och "slutet blir början på något nytt" Så är det ju ofta, och då tänker jag naturligtvis inte bara på barndom och skola. Jag tänker på allt som man är med om i livet och bla bla bla...

Jag har ju tidigare här på min blogg berättat om en del av allt som jag har varit med om i livet. En del historier är väl som vilken som helst och andra kanske är av det lite mer ovanliga slaget. Jag vet inte vad jag ska säga egentligen. Jag har berättat en del om mig själv och vad jag har varit med om, men inte allt. Allt jag har skrivit om har varit sant, men jag har inte skrivit eller berättat allt om sanningen.

 Jag känner nu att jag skulle vilja berätta allt om allt möjligt och ännu mer. Jag vill beta av alla mina år i livet fram till idag genom att skriva blogginlägg och kanske också en gång för alla bearbeta färdigt sånt som har varit jobbigt och som jag upplever som traumatiska upplevelser.

 Mycket av sånt som jag har upplevt som traumatiskt och jobbigt har jag ju genom åren bearbetat själv på olika sätt. Jag har bloggat om en del händelser tidigare. För ett tag sedan beskrev jag ju tex en del händelser som ägde rum när jag var liten och som jag upplevde som jobbiga på olika sätt. Jag har nu under senare år insett att jag faktiskt har mått dåligt av ganska mycket av de som då hände. Det finns också mycket i mitt liv som jag har mått bra av, och det vill jag verkligen påpeka.  De jag vill skriva handlar om allt i mitt liv. Från början och fram till idag.  Både de som har varit jobbigt och tufft att leva med, men jag vill också beskriva  de som har varit roligt och som jag är glad över att jag har fått uppleva, typ.

 Jag  pratar verkligen om allt. Alla åren, upplevelser, händelser, rolig, tråkigt, hemskt, underbart och traumatiskt. Vad, när, hur och varför!! Allt i olika blogginlägg från olika perioder av mitt liv.

1 Man har en barndom innan man börjar skolan. Hur var den. Vad har jag fått berättat för mig, vad blev jag utsatt för, vad kändes väldigt bra och vad var jobbigt då? Vad förstod jag av den vårdnadstvist som pappa startade för att få vårdnaden av mig. Hur var det på dagis. Hur ser jag på allt nu när jag tänker tillbaka påden tiden? Vad känner jag idag kring min barndom innan jag började skolan?

2  Man börjar lågstadiet. Mina känslor kring den tiden? Vad vet jag om den sjukdom som jag då var nära att dö av? Hur var det förövrigt, alltså när jag var ledig från skolan? Var vårdnadstvisten över då? Hur blev min barndom tackvare det faktum att jag hade skilda föräldrar osv?

3, 4, 5...jag kan fortsätta med några nya perioder, men jag tror ni fattar nu. En siffra för varje början på något nytt liksom. Jag skulle vilja skriva ner min historia, fast i bloggform med olika inlägg som handlar om precis allt. Allt som får en början på något och ofta har det ju ett slut som sen blir början på något nytt. 

 

 Det finns ju såklart en del saker som man måste fundera kring innan man bara helt galet börjar skriva om allt om hur ens hela liv har varit.

Dom principer som jag alltid har haft, och fortfarande har när det gäller vad jag ska blogga om känner jag ju inte att jag vill ändra på bara från en dag till en annan. Men ska jag på ett självutlämnade, öppenhjärtligt och personligt sätt verkligen blogga om allt från olika perioder i mitt liv så blir det ju svårt att tex inte blanda in andra personer än mig själv. Principen är att jag inte brukar skriva så mycket om någon annan än mig själv. Varför har jag  beskrivit i detta inlägget. Jag kan skriva om personer rent allmänt, men jag vill inte gärna ägna mig åt att namnge eller hänga ut människor hur som helst. Ska jag beskriva mycket av sånt som jag funderar kring när det gäller vad jag har varit med om i livet så känns det just nu som en hopplös uppgift för mig eftersom det nog knappt går att inte skriva om andra än sig själv när man vill berätta sina memoarer, och känslan jag har är att det ofta inte är en så bra idê att skriva för mycket om andra personer och deras liv. Man ska liksom inte rota för mycket har jag lärt mig. Risken finns också att när man börjar beta av det ena efter det andra så kanske jag blir deprimerad och nedstämnd. Det är ju inte säkert att man känner sig så, men risken finns ju naturligtvis och det skulle inte vara roligt. 

 

En annan princip som jag också är väldigt noga med att hålla på när det gäller mitt bloggande, det är att om jag känner mig det minsta osäker på att  publicera ett blogginlägg som jag har skrivit (vad det än handlar om) då låter jag bli tills jag är så säker som jag bara kan bli på att jag vill publicera inlägget.  Det är ju inte roligt om man ångrar sig efteråt, men känner jag ingen osäkerhet för att publicera då brukar jag inte ångra mig sen. Men skulle jag sitta här skriva det ena självutlämnade inlägget efter det andra och verkligen tömma ut allt som jag funderar på om mitt liv, då skulle jag förmodligen känna en viss osäkerhet inför ganska många av dom inlägg som jag skapar. Ni kanske fattar den hopplösa uppgiften för mig att skriva mina memoarer i bloggform när jag har en och  annan princip som jag känner att jag vill hålla på när det gäller mitt bloggande. 

 

Jag känner nu i skrivandets stund att det kanske inte är någon bra idê att berätta allt och lite till om sitt liv i bloggform. Känner man att man behöver beta av saker för att det tex finns händelser  som man vill bli kvitt en gång för alla, så finns det ju faktiskt andra sätt än att skriva ner sina tankar i olika blogginlägg och sen trycka på publiceraknappen. Dessutom är jag ju väl medveten om att i den här lilla staden Vänersborg så kan man nog säga utan att överdriva att alla känner alla, och många känner mig på ett eller annat sätt. Skulle jag sitta här och beta av mitt liv i olika perioder i mängder av blogginlägg, och dessutom berätta om andra personer som jag på ett eller annat sätt har haft  med att göra, så skulle rätt många av dom läsare jag har här i Vänersborg och runtomkring veta vilka dessa personer är. Det kanske inte är så bra i alla lägen, om man säger så.  Är jag beredd då att ta konsekvenserna av de som kan komma efteråt mot mig personligen tex? Det är jag inte säker på idag att jag orkar med.

 

Man kan ju också utan att överdriva säga att jag  genom åren av bloggande har märkt att mycket av de jag publicerar här på Dannebloggen sprider sig som en "löpeld". Om jag då har skrivit väldigt självutlämnade, och dessutom skriver om andra personer än mig själv på ett ibland kanske uthängade sätt, då kommer ju sånt sprida sig med "vindens fart". Det kan ju bli ett jäkla tjat ibland när jag tex: Bara har kört planking, sprutat skumpa eller visat mig på bild när jag står i duschen. När det nu kan bli så mycket tjat om dessa ganska oskyldiga saker, då är ju sannolikheten ganska stor att det blir rätt mycket prat och att folk går igång på sånt som kanske känns som mera allvarligt än lite champagnesprut och duschbilder. Jag vet inte om jag vill ta de konsekvenser som  mina sk memoarer i bloggform skulle kunna få. Om jag inte är beredd att ta konsekvenserna av det jag bloggar om, då ska jag ju inte publicera "det" om jag känner mig det minsta osäker.