Nu har man gjort första dagen på den nya. Hur kändes detta då? Man får ju koncetrera sig lite mer och läsa passet noga. Det är väl tiderna mest man kollar en extra gång nu i början.

 

Annars känns det som vanligt att köra buss. Mycket går ju på ren rutin, fast det kändes lite ovant att dra på sig den nya uniformen. Jag har i alla år kört större delen av året i kavaj. Det är väl bara när de varma sommardagarna kommer som man byter till något som inte blir så varmt att jobba i. Jag har tänkt att prova lite annan stil än just kavaj nästa vecka eftersom jag nu har lite andra kläder som jag kan välja istället. Reglerna för vad jag ska ha på mig när jag jobbar är ganska klara och företaget är ganska noga med att vi anställda följer gällande uniformsregler. Viss frihet har jag ändå, men nu när det nya har dragit igång har det blivit ännu mer strikt mot hur det var förut och jag får bara använda de kläder som jag får av företaget. Inga egna kläder (förutom strumpor, kalsonger och skor) och heller inga kläder från förr. Nu är det nya tider även när det gäller detta med vad vi får ha på oss. Ny uniform och mycket annat har man ändrat på och för mig som anställd är det bara att lära mig vad det är som gäller och sen jobba på. Mycket mer ändringar och nyheter från en dag till en annan kan man nog inte vara med om mer nu, men jag tycker  att det gick bra idag. Vi får se hur det går när den vanliga vardagen kommer. Idag är det ju söndag, och det är normalt sett en lugn dag att jobba på.

 

 

Har haft en ganska lång dag av arbete. Det var väldigt lugnt att köra och jag tyckte också tiden gick ganska fort. 

Detta var sista dagen där jag arbetar på detta schemat. Imorgon kommer alla förändringar som vi på jobbet har pratat om och tyckt allt mellan himmel och jord om de ska nu ska ske. Vissa linjer ska köras på ett annat sätt. Någon hållplats förvinner och man har även bytt plats på var bussar ska stå för de olika linjerna. Stod man längst fram så ska man nu stå längst bak, typ. En del tider i tidtabellen är såklart också ändrade.

 

 Det kommer  att vara mindre folk i Vänersborg. Imorgon och nästa vecka kommer många av dom som i alla år har jobbat i Vänersborg att börja jobba i Trollhättan. Jag blir kvar och håller ställningarna, men imorgon får jag börja arbeta efter många nya rutiner. Nytt schema, nya tider,  och till viss del lite nya rutiner. 

 

Jag ska även byta uniform. När allt annat är nytt så är det klart att uniformen också kommer att vara helt ny. Inga  kläder från den gamla uniformen får längre användas. Mycket av alla kläder ska lämnas tillbaka till företaget. Jag har lagt massor av gmla arbetskläder i en stor svart säck och imorgon när jag går till jobbet så kommer jag väl att se ut som självaste jultomten. 

 

 

 

 

 

Jag har klart för mig vad jag vill med nästa år och jag är redan nu i full gång med att jobba mot ett bestämt mål som jag tänker nå nästa år. Jag har en specifik strategi och även om jag borde klara att nå mitt mål på 6-7 månader från nu så har jag gett mig själv mer tid än så. Hela år 2014 kan jag komma att behöva för att fixa den ekonomi som jag så länge har drömt om.

 

Som jag känner nu så tror jag att det kommer att gå trögt i starten. Jag märker  tex att jag inte kommer att få loss så mycket pengar nu i början som jag först trodde, men jag väljer ändå att ta det hela med ro. Även om jag får en trög start och den tröga start kanske gör att jag behöver mer än 6-7 månader på mig så gör ju inte det något eftersom jag har tänker att jag ger mig själv hela nästa år.  Min erfarenhet är att man ofta får en trög start när man vill fixa något som tar lite tid, men kommer man liksom igång ordentligt så går det oftast betydligt enklare från mitten och slutet. Jag känner inte att detta borde bli svårt att fixa eftersom jag har så lång tid på mig. Det är egentligen inte heller så mycket pengar som krävs. Jag fick ju ihop en bra bit över 100 000 kronor på ett och samma år (2011) som jag sen brände på resor.. Jag sparade ju på mindre än ett halvår (detta året) ihop nästan 70 000 som jag till stor del använde för min hälsoundersökning. Vill jag så kan jag  spara pengar. Det är jag bra på bara jag har en plan och är motiverad att nå det slutmål som jag ska använda sparade pengar till. Även om jag känner nu att jag kommer att få en trög start så lossnar det nog inom 2-3 månader och sen står jag där och har förverkligat en dröm till. Jag har lovat mig själv nu att ändå bara ta en månad i taget. Månad för månad kollar jag över noga, sätter upp så delmål  och jag ska inte tänka för långt fram. Jag känner att jag vill vara grymt fokuserad på nuet. Då fixar jag detta lätt, det är jag säker på. Fler saker som jag är säker på är:

 

1. Att jag aldrig kommer att ge mig förrän detta är klart denna gången.

2. Jag kommer inte att göra någon annan större grej förrän detta är klart.

3. Jag kommer att vara nöjd med allt som har med min privatekonomi att göra när detta är klart. 

 

 

Det blev en pizza ikväll och nu slka jag bara slappa resten av denna fredag. Jag får slappa så mycket som det går nu för i helgen lär det bli full fart om  säger så.

 

 

 

 

 

Kört lite skön träning på gymmet. Jag har så mycket jobb i helgen så ska jag bli nöjd med denna veckas träning så kände jag bara att jag måste köra idag. Jag skulle säkert kunna klämma in mer träning i helgen, men jag vet att jag inte kommer och orka. Det är bara att erkänna liksom. 

 

Bra POWER idag i alla fall och mer perfekt start på dagen kan jag inte få. Dessutom är det fortfarande skönt vårväder ute med sol som skiner. Är verkligen fredagen den 13:e en otursdag? 

Hade min ekonomi varit bättre så hade jag gärna velat vara en glad ägare till denna bilen. Jag blev lite kär faktsikt ❤ 

 

 

 

 

Skönt att snön försvann så fort som den gjorde. Idag har ju solen tittat fram och det är bara fint vårväder ute. Jag får redan känslan av vår och att vintern redan är över, men jag gissar ändå att att snön lär väl komma tillbaka innan vi har vår på riktigt. Det vore väldigt konstigt annars, fast jag skulle inte bli ledsen om den enda snö som nu finns kvar är den enda snö som bara ska smälta bort innan våren faktiskt är här.  Beror allt detta på den globala uppvärminingen då är det ju fan något som är bra med den. Får jag uppleva en december, januari, februari och mars nu utan snö, då kommer jag ju att vara världens lyckligaste!! Det får gärna vara precis som det nu är i 4 eller 5 månader till. För mig gör det ingenting.

 

 

 

 

Nu blir det skönt att få vara ledig resten av denna dagen och imorgon. jag har varit så sjukt trött i 3 dagar nu, men nu kan jag bara slappa fram till lördag. Sen ska jag igång igen, men då ska jag i alla fall inte upp så sjukt tidigt. 

 

Jag känner att jag har bra koll nu på alla förändringar som händer på söndag. Jag vet av erfarenhet att när det sker väldigt stora förändringar från en dag til en annan då är det bäst för min egen skull att försöka ha bra koll på läget direkt från start. Jag tycker jag har det nu och på söndag smäller det, men jag tänker ändå fortsätta att jobba lugnt.

 

 

Jag sitter här och svarar på frågor på ask.fm (dannebloggen heter jag där) Jag har kommit lite ur mitt beroende, fast jag kollar fortfarande för mycket. Men jag kämpar för att inte gå in och kolla så mycket och jag ska lyckas med att inte gå in och läsa frågor flera gånger i timmen hela dagen lång. 

 

Jag börjar få bättre koll på allt nytt som händer på jobbet denna veckan(på söndag) Jag frågar min chef och jag förbereder mig på alla möjliga sätt för att jag ska ha så bra koll som det bara går. När det sen smällaer till då ändras verkligen så mycket från en dag till en annan. Nya rutiner är inte lätt att bara komma in i, men har man bar koll innan så ärdet i alla fall lättare. 

 

Jag har namnsdag idag. Firar man namnsdagar fortfarande? En har sagt grattis till mig idag och jag blev såklart glad, men finns det folk som firar namnsdagar snart år 2014.

 

Nu ska jag faktiskt lyssna på porr. Inte titta, men lyssna. Fast inte på någon granne eller nåt som håller på. Nej, jag brukar ju lyssna lite på Karlavagnen på radion när jag går och lägger mig och idag ska visst programmet handla om porr. Det kommer nog att vara en och annan sur moralkärring som ringer in under kvällen och är arg över att det pratas porr i radion ikväll. Och alla har väl åsikter och kan säga något om porr. Detta kan bli rolig lyssning.

 

 

 

 

Nu har jag gjort som många andra. Jag svarar på frågor på www.ask.fm/dannebloggen.

 

Kände tidigare idag för att gå och lägga mig en stund och sova. Efter träning och mat så smyger sig den där känslan lätt på att det vore skönt att sova lite under eftermiddagen. Men jag vill hålla mig vaken för imorgon är det upp tidigt som gäller och jag kommer aldrig att kunna somna ikväll och jag går och lägger mig mitt på dagen. Bättre att vara dötrött till kvällen istället. 

 

Jag har mest tagit det lugnt hela denna dagen. Jag funderar en del på nästa vecka. Jag kommer att få reda på mycket om alla förändringar som sker på jobbet. Jag brukar kunna suga åt mig ny information som en svamp, så jag tror att jag på söndag kommer att veta de som är viktigt för mig att veta. Nästa gång det blir söndag då är det en hel del som kommer att ändras på och jag tror att det blir bra. Jag kommer att ta allt med ro nästa vecka. Jag har många dagar av jobb och mycket jobb hela helgen. Jag får fixa de först och sen kommer mycket att ändras från en dag till en annan och då får jag hitta ett sätt att jobba på så gott jag kan. 

 

Jag var ute lite ikväll och käkade en middag. Det blev fisk med en hel del  sallad. Det var kanske inte exakt vad jag var sugen på, men jag tänker till en extra gång när det gäller maten ju och då var detta det bästa jag kunde tänka mig nu ikväll. 

 

 

Jag har svårt att tro någonting om hur  nästa vecka kommer att kännas. Den blir nog lite tuff för jag ska ju upp tidigt alla mina arbetsdagar nästa vecka. Jag jobbar 6 dagar av 7 och jag har långa dagar på helgen. Jag vill också i veckan hinna träna mycket, och träna kommer jag att kunna göra mycket om jag bara kan motivera mig till att ta mig bort till gymmet och köra. Den där känslan av att inte vilja träna innan man står på gymmet och kör, den känner jag ofta. Men går jag bara bort i alla fall så brukar det ju kännas superbra och alla "spärrar" släpper ju då på en och samma gång. Jag får tänka på allt som känns bra med både träning och jobb nästa vecka så kommer nog hela nästa vecka att kännas bra. Får se vad jag skriver om exakt en vecka här på bloggen. Förmodligen att veckan har varit tuff, men att det har gått bra och jag har varit duktig på att träna osv..

Nu ska jag bara sova och inte tänka så mycket mer på vad som händer nästa vecka för alla dagar ska jag ändå försöka att bara ta som de kommer, när dom kommer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jäklar vad det blåser, snöar och är kallt. När jag gick bort till gymmet så kände mig som en krigare med tung packning som kämpade mig mot en gräns för att där komma i säkerhet. När jag väl var på gymmet och körde så kändes det bra. Då ångarde jag inte att jag hade kämpat mig dit. Tanken slog mig annars när jag var på väg att jag skulle vända och gå hem igen. 

 

Jag ska ta mig bort till gymmet nu. Jag blev först lite tveksam  när jag kollade ut och såg att den första snön nu har lagt sig. Det är inte roligt att gå ut i detta. Jag sitter liksom hellre inne. Nu ska jag i alla fall ändå ta mig bort till Sportlife och träna. Det komer att kännas bra när jag väl kommer in och är igång, och ännu bättre när jag är klar. Dessutom kan jag säkert ta några fina vinterbilder på vägen dit och hem.

 

 

 

 

En gång när jag var riktigt liten blev jag anmäld försvunnen. Det var inte så dramatiskt egentligen, men jag fick hela skulden för det som hade hänt när jag kom tillbaka från mitt lilla äventyr. Jag råkade inte komma hem som jag brukade göra när det blev kvällen och då blev framförallt mormor orolig och ringde polisen i princip direkt. Jag har funderat genom åren ganska mycket på den händelsen. Jag kanske någonstans förstår varför jag blev anmäld försvunnen även om jag tycker att man kunde ha väntat ett par timmar till med att ringa polisen. Det kanske är lätt för mig att säga? Jag var ju bara ett lite barn, 4 eller 5 år gammal och när någon vuxen saknar mig så är det kanske inte så konstigt att det blir stort larm liksom? Undra vad jag själv hade gjort om jag hade haft egna barn? Förmodligen hade jag också ringt polisen, men att jag inte kom hem som vanligt  efter att jag hade varit ute och lekt och att allt blev som det blev tror jag berodde på att mamma helt enkelt var som hon var och jag har ju tidigare berättat om många andra saker som mamma har gjort mot mig under min barndom så för mig som litet barn så var det nog naturligt att jag gjorde som jag gjorde. Att något på samma sätt skulle hända om jag hade haft egna barn har jag svårt att tro. Jag skulle aldrig utsätta mina barn för det som tex min mamma utsatte mig för i min barndom. Speciellt inte när jag idag vet hur jag mådde av de. 

 

Det som hände var att jag var ute och lekte som man gör när man är 4 eller 5 år gammal. På den tiden bodde jag hos mamma efter att mamma och pappa hade gått isär, fast jag var mest hos min mormor för hon var ju mer den som tog hand om mig när jag var liten. När jag var ute och lekte kom pappa förbi i sin bil och frågade mig om jag ville följa med honom på en tur till något fik och sitta där och prata lite. Det ville jag och pappa sa då åt mig att gå in och säga till mormor och mamma att han är utanför och att han tar med mig en stund. Här kommer en grej som jag har funderat mycket kring genom åren och som senare gör att polisen kopplas in. Jag springer i väg en stund så att pappa ser att jag är borta, men jag går inte in och säger till att jag ska åka i väg. Jag dröjer mig kvar en stund, utom synhåll för pappa och sen springer jag tillbaka och säger att jag har varit inne frågat och det går bra att följer med honom.

 

Jag åkte i väg med pappa och jag minns att jag tyckte om att pappa kom förbi Uddevalla och tog mig med på en tur och bjöd på en fika. Jag hade ju såklart inte minsta tanke att jag nu skulle bli anmäld till polisen som försvunnen. När jag sen återvänder tillbaka till mormor då står det en bil utanför mormors hus som jag inte känner igen, men det är typ en sådan som min morbror har så jag tror att det är han som är på besök, men det visar sig ju vara polisen. Pappa tänker inte heller så mycket på vem det kan vara. Det är ju till synes ingen polisbil som står där och polisen gör väl så att dom skickar ut en civil för att inte väcka onödig uppmärksamhet bland tex grannarna. Pappa släpper av mig och åker i väg och när jag kommer halvägs mot ytterdörren då öppnas den och min mormor står i dörren och är fullständigt rasande. VAR FAN HAR DU VARIT!!! Hon säger det otroligt högt och samtidigt är hon  väldigt upprörd och jag tror det var första gången jag hörde henne säga det på ett sånt sätt. Jag svarar bara helt lugnt att jag har varit med pappa och fikat. Jag minns inte vad hon sen säger till mig, men hon nämner att polisen är på besök och jag blev då ganska rädd. Jag tror att jag där förstår varför polisen är hemma och sitter i vardagsrummet. Allt beror på att jag inte har sagt till att jag ska åka i väg en stund med pappa och allt känns då som mitt fel, vilket är något som jag minns gör väldigt ont inombords på mig.

 

Man kan undra varför jag inte bara gick in och frågade om det gick bra att pappa tog med mig på en tur? Det hade ju bara varit att fråga och mamma och mormor hade säkert inte sagt nej. Hade dom gjort det så hade säkert pappa gått in och sagt att vi bara ska åka i väg en stund eller så hade jag åkt i alla fall och då hade dom ju ändå vetat om det och något larm till polisen om att jag är försvunnen hade det ju aldrig blivit. Jag har också funderat på varför inte pappa själv  gick in direkt och sa att han tar med mig en stund. Jag kan ju tycka att ansvaret att säga till är hans, men men... de är ju en histora i sig varför pappa inte pratade med mamma och mormor och tvärtom. Så det kan jag kanske också förstå varför han gick in och sa till. 

 

 Varför jag inget sa utan bara låtsades att jag hade sagt till tror jag beror på att mamma under väldigt lång tid skällde och gapade och pratade mycket skit om min pappa framför och rakt till mig. Hon kunde säga saker som att han var en dum jävla idiot som borde ha ett basebollträ uppkört i arslet och att hon skulle sparka honom i röven så han flyger till månen. Typ sånt har mamma sagt rakt ut framför mig när jag var riktigt liten (4 och 5 år). De där är något som är ganska farligt att göra framför sina barn. När man är ett litet barn så tycker man någonstans om både sin mamma och pappa även om dom har gått isär och inte gillar varandra. Man blir ledsen och sårad som barn när man får höra sånt om sina föräldrar. Speciellt om det kommer från någon av ens egna föräldrar. Som vuxen borde man veta bättre och dom flesta fattar ju att man nog ska tänka  mer än en gång på vad man säger till sina barn. Mamma kan ju tänka och tycka vad hon vill och jag fattade nog ändå att mamma inte gillade pappa och tvärtom. Alla grejer som dom har bråkade om genom åren och allt som jag både fick se och höra så fattade jag även när jag var liten att dom där två inte gillar varandra, men man ska nog inte som förälder blanda in barn allt för mycket i allt bråk som man har. Man blir väldigt ledsen som litet barn och jag trodde då att allt var mitt fel. Jag kan nog säga att jag på något sätt tog skada av de där även om jag inte bryr mig om de idag. 

 

Ur ett psykologiskt perspektiv så tror jag att det var därför jag inget sa den där gången då jag blev anmäld försvunnen. Mamma hade ju så många gånger gapat och skrikit framför och till mig om pappa så när jag borde ha talat om för mormor och mamma att jag åker i väg med pappa en stund så vågade jag inte. Jag tänkte ju att mamma kommer bara att börja gapa igen om min pappa och det vill man ju inte höra. De hade ju hänt typ 1000 andra gånger så jag kände väl att det räckte. Kanske hade jag sagt något om mamma inte hade varit hemma hos mormor den kvällen. Det är möjligt, men jag vet inte. Det blir hypotetiskt. Polisen sa snällt till mig att jag ska tänka på att tala om vart jag tar vägen i fortsättningen. Han var i alla fall inte arg på mig och jag minns att jag kände mig väldigt lättad av det eftersom jag ännu en gång tyckte att det som hade hänt  helt och hållet var mitt fel. Jag vet idag att inget av sånt som små barn gör är deras egna fel. Jag kan ju också någonstans idag förstå varför jag gjorde som jag gjorde. Jag var helt enkelt rädd för att mamma skulle bli fullständigt rasande igen, och därför sa jag inget.