En gång när jag var riktigt liten blev jag anmäld försvunnen. Det var inte så dramatiskt egentligen, men jag fick hela skulden för det som hade hänt när jag kom tillbaka från mitt lilla äventyr. Jag råkade inte komma hem som jag brukade göra när det blev kvällen och då blev framförallt mormor orolig och ringde polisen i princip direkt. Jag har funderat genom åren ganska mycket på den händelsen. Jag kanske någonstans förstår varför jag blev anmäld försvunnen även om jag tycker att man kunde ha väntat ett par timmar till med att ringa polisen. Det kanske är lätt för mig att säga? Jag var ju bara ett lite barn, 4 eller 5 år gammal och när någon vuxen saknar mig så är det kanske inte så konstigt att det blir stort larm liksom? Undra vad jag själv hade gjort om jag hade haft egna barn? Förmodligen hade jag också ringt polisen, men att jag inte kom hem som vanligt  efter att jag hade varit ute och lekt och att allt blev som det blev tror jag berodde på att mamma helt enkelt var som hon var och jag har ju tidigare berättat om många andra saker som mamma har gjort mot mig under min barndom så för mig som litet barn så var det nog naturligt att jag gjorde som jag gjorde. Att något på samma sätt skulle hända om jag hade haft egna barn har jag svårt att tro. Jag skulle aldrig utsätta mina barn för det som tex min mamma utsatte mig för i min barndom. Speciellt inte när jag idag vet hur jag mådde av de. 

 

Det som hände var att jag var ute och lekte som man gör när man är 4 eller 5 år gammal. På den tiden bodde jag hos mamma efter att mamma och pappa hade gått isär, fast jag var mest hos min mormor för hon var ju mer den som tog hand om mig när jag var liten. När jag var ute och lekte kom pappa förbi i sin bil och frågade mig om jag ville följa med honom på en tur till något fik och sitta där och prata lite. Det ville jag och pappa sa då åt mig att gå in och säga till mormor och mamma att han är utanför och att han tar med mig en stund. Här kommer en grej som jag har funderat mycket kring genom åren och som senare gör att polisen kopplas in. Jag springer i väg en stund så att pappa ser att jag är borta, men jag går inte in och säger till att jag ska åka i väg. Jag dröjer mig kvar en stund, utom synhåll för pappa och sen springer jag tillbaka och säger att jag har varit inne frågat och det går bra att följer med honom.

 

Jag åkte i väg med pappa och jag minns att jag tyckte om att pappa kom förbi Uddevalla och tog mig med på en tur och bjöd på en fika. Jag hade ju såklart inte minsta tanke att jag nu skulle bli anmäld till polisen som försvunnen. När jag sen återvänder tillbaka till mormor då står det en bil utanför mormors hus som jag inte känner igen, men det är typ en sådan som min morbror har så jag tror att det är han som är på besök, men det visar sig ju vara polisen. Pappa tänker inte heller så mycket på vem det kan vara. Det är ju till synes ingen polisbil som står där och polisen gör väl så att dom skickar ut en civil för att inte väcka onödig uppmärksamhet bland tex grannarna. Pappa släpper av mig och åker i väg och när jag kommer halvägs mot ytterdörren då öppnas den och min mormor står i dörren och är fullständigt rasande. VAR FAN HAR DU VARIT!!! Hon säger det otroligt högt och samtidigt är hon  väldigt upprörd och jag tror det var första gången jag hörde henne säga det på ett sånt sätt. Jag svarar bara helt lugnt att jag har varit med pappa och fikat. Jag minns inte vad hon sen säger till mig, men hon nämner att polisen är på besök och jag blev då ganska rädd. Jag tror att jag där förstår varför polisen är hemma och sitter i vardagsrummet. Allt beror på att jag inte har sagt till att jag ska åka i väg en stund med pappa och allt känns då som mitt fel, vilket är något som jag minns gör väldigt ont inombords på mig.

 

Man kan undra varför jag inte bara gick in och frågade om det gick bra att pappa tog med mig på en tur? Det hade ju bara varit att fråga och mamma och mormor hade säkert inte sagt nej. Hade dom gjort det så hade säkert pappa gått in och sagt att vi bara ska åka i väg en stund eller så hade jag åkt i alla fall och då hade dom ju ändå vetat om det och något larm till polisen om att jag är försvunnen hade det ju aldrig blivit. Jag har också funderat på varför inte pappa själv  gick in direkt och sa att han tar med mig en stund. Jag kan ju tycka att ansvaret att säga till är hans, men men... de är ju en histora i sig varför pappa inte pratade med mamma och mormor och tvärtom. Så det kan jag kanske också förstå varför han gick in och sa till. 

 

 Varför jag inget sa utan bara låtsades att jag hade sagt till tror jag beror på att mamma under väldigt lång tid skällde och gapade och pratade mycket skit om min pappa framför och rakt till mig. Hon kunde säga saker som att han var en dum jävla idiot som borde ha ett basebollträ uppkört i arslet och att hon skulle sparka honom i röven så han flyger till månen. Typ sånt har mamma sagt rakt ut framför mig när jag var riktigt liten (4 och 5 år). De där är något som är ganska farligt att göra framför sina barn. När man är ett litet barn så tycker man någonstans om både sin mamma och pappa även om dom har gått isär och inte gillar varandra. Man blir ledsen och sårad som barn när man får höra sånt om sina föräldrar. Speciellt om det kommer från någon av ens egna föräldrar. Som vuxen borde man veta bättre och dom flesta fattar ju att man nog ska tänka  mer än en gång på vad man säger till sina barn. Mamma kan ju tänka och tycka vad hon vill och jag fattade nog ändå att mamma inte gillade pappa och tvärtom. Alla grejer som dom har bråkade om genom åren och allt som jag både fick se och höra så fattade jag även när jag var liten att dom där två inte gillar varandra, men man ska nog inte som förälder blanda in barn allt för mycket i allt bråk som man har. Man blir väldigt ledsen som litet barn och jag trodde då att allt var mitt fel. Jag kan nog säga att jag på något sätt tog skada av de där även om jag inte bryr mig om de idag. 

 

Ur ett psykologiskt perspektiv så tror jag att det var därför jag inget sa den där gången då jag blev anmäld försvunnen. Mamma hade ju så många gånger gapat och skrikit framför och till mig om pappa så när jag borde ha talat om för mormor och mamma att jag åker i väg med pappa en stund så vågade jag inte. Jag tänkte ju att mamma kommer bara att börja gapa igen om min pappa och det vill man ju inte höra. De hade ju hänt typ 1000 andra gånger så jag kände väl att det räckte. Kanske hade jag sagt något om mamma inte hade varit hemma hos mormor den kvällen. Det är möjligt, men jag vet inte. Det blir hypotetiskt. Polisen sa snällt till mig att jag ska tänka på att tala om vart jag tar vägen i fortsättningen. Han var i alla fall inte arg på mig och jag minns att jag kände mig väldigt lättad av det eftersom jag ännu en gång tyckte att det som hade hänt  helt och hållet var mitt fel. Jag vet idag att inget av sånt som små barn gör är deras egna fel. Jag kan ju också någonstans idag förstå varför jag gjorde som jag gjorde. Jag var helt enkelt rädd för att mamma skulle bli fullständigt rasande igen, och därför sa jag inget.