Det känns bättre när man pratar.

Ibland mår jag bättre och ibland mår jag sämre/dåligt. Ska jag vara ärlig så går mitt mående upp och ner. Jag kan inte säga att jag mår bra, då ljuger jag. Men jag mår i alla fall inte så dåligt än att jag inte kan funka i min vardag. Jag jobbar ju på och grejar med saker på min fritid. Jag vill inte gå ner mig fullständigt, fast jag tänker inte vara för hård mot mig själv om jag kommer till en punkt där jag inet riktigt orkar bry mig om saker som jag annars måste göra.  Jag tar det väldigt lugnt och jag känner ingen stress eller att jag måste göra saker på så kort tid som möjligt. Jag vet att jag ibland har haft svårt för att göra saker lite långsammare, men nu är det inga problem. Jag tycker det är en konst att göra saker i snigelfart. Det känns inte riktigt naturligt för mig att inte skruva upp tempot i sånt jag grejar med, men jag mår mycket bättre av att låta saker och ting bara ta den tid det tar. Just nu tänker jag inte på vad jag har att göra sen eller att jag måste bli färdig med något, bara för att jag också sak hinna göra något annat. Jag gör bara saker i den takt som känns behaglig för mig och sen får allt bara ta den tid det tar. Jag försöker inte skynda på nånting. Jag tar saker som dom kommer och jag noga med att hela tiden ta det lugnt och tänka på att ta en sak i taget. Jag behöver heller inte tänka att jag måste klämma in nånting, bara för att jag hinner med det rent tidsmässigt. Det känns ok att inte vilja göra nånting och även om jag skulle vilja kämpa mer, så känns det viktigare att göra det jag känner för innerst inne.
 
Mycket är tufft just nu och jag mår inte alltid så bra. Jag sover väl fortfarande bra om nätterna, men jag vaknar väldigt tidigt och då har jag svårt att somna om. Allt jag mår dåligt över och mycket av det jag har fått utså den senaste tiden börjar snurrar runt i huvudet så fort jag vaknar till. Det går inte bara att släppa och inte bry sig.
 
Det känns i alla fall bättre när jag pratar med folk om allt som har hänt den senaste tiden. Bara jag litar på dom personerna jag väljer att prata med så känner jag att jag kan berätta allt och jag behöver då tex inte säga att jag mår bra, fast jag egentligen inte gör det. Det säger man ju lätt till dom flesta, för jag känner ju inte vill prata med allt och alla om hur mycket känns för mig just nu. Sen ser man ändå på vissa att dom vet att jag inte mår så bra, men dom flesta fattar säkert att jag kanske inte vill prata med dom om det. Däremot har jag svårt att ta in att vissa personer som jag väljer att prata med faktsikt: Lyssnar, bryr sig och är snälla mot mig. Jag får ofta tårar i ögonen jag tror att det beror på att jag inte är så van vid att folk är snälla mot mig. Det är väl någon försvarsmekanism som slår till eftersom jag så många gånger under mitt liv har blivit utsatt för saker som jag tycker är jobbiga och många gånger har jag fått höra från andra att jag tex: Får skylla mig själv och jag har ofta under mitt liv känt att jag mått sämre efter att jag har pratat med viss människor som jag kanske har trott är snälla och bryr sig om mig. Därför har jag väl ofta hållit saker för mig själv och inte pratat så mycket med folk om saker som jag många gånger säkert hade behövt prata med någon om. Men får man en känsla av att allt bara blir värre och att man mår sämre av att prata med vissa persooner, då är det ju inte så konstigt om man bara blir tyst om hur man faktsikt mår. Jag vet att jag många gånger inte ens har velat säga något, även om det har funnits människor i min närhet som har brytt sig som fan. Vissa människor har väl varit så elaka så att jag har bara slutit mig och dragit mig undan, men nu har jag i alla fall kommit till insikt med att jag mår bättre om jag bara pratar med "rätt" människor. Just nu känns det också bra att vissa människor också vill hjälpa mig så att mycket bara ska kunna lösa sig för mig på det bästa sättet som bara är möjligt, utifrån där jag befinner mig just nu. Om det sen visar sig att folk håller vad dom lovar också så kommer jag naturligvis att vara evigt tacksam för den hjälpen. 
 
Jag vet inte exakt hur allt kommer att bli framöver. Jag måste tänka om och ställa in mig på att mycket kommer inte att bli som jag först hade tänkt mig. Det känns viktigt att vara i nuet och ta saker som dom kommer. Jag vet ju att jag för några år sedan sa att om jag bara hade vetat när var yngre att jag bara kan ta det lugnt för att allt kommer ju att ordna sig och bli bättre. Jag behöver inte försöka skynda på nånting. Ingenting alls. Det blir inte bättre för det. Jag hoppas att jag framöver nu tar till mig av det rådet och bara fortsätter att ta det lugnt. Då tror jag ändå att mycket kommer att lösa sig på sådana sätt som kommer att kännas ok för mig. I många fall har jag inte så mycket att välja på heller. Jag måste förhålla mig och rätta mig efter vissa beslut som andra tar. Det kommer bara att bli värre annars. Jag kan ju inte hålla på att skjuta saker framför mig längre. Det kommer bara att bli mycket värre, och framförallt mycket dyrare. Jag måste bara finna mig i allt och bara ta konsekvenser av beslut som jag tidigare har fattat, oavsett om dom var bra eller dåliga. Sen är det ju alltid jobbigt att gå runt med en viss ovisshet. Jag får lätt tankar som handlar om att allt kommer att gå åt helvete och jag funderar mycket på om det ens kommer att spela någon roll vad jag gör. Kommer dom människorna som har fått mig att må dåligt den senaste tiden att också knäcka mig? För första gången på länge så tvivlar jag på mig själv och det är ju inget jag mår bra av. Sen känns det ju ändå skönt att det finns personer som jag litar på och som också säger att dom vill hjälpa mig. Om jag tvivlar på mig så står jag förhoppningsvis inte ensam i allt som kommer att kännas jobbigt under den närmaste framtiden. 
 
 
 





Stalker?

Namn:


E-postadress:


URL / Bloggadress:


Din Kommentar:


Trackback
Design by Amandah Thunberg

EXEGGUTOR.SE