Det är väl bara jag som bryr mig?
Jag spelade en pingistävling igår. Det var distriktsmästerskap (Nordvästtragötalands Mästersskapen) Det var ju min första tävling på väldigt många år. Jag minns inte när jag tävlade sist. Det var väldigt, både fysiskt och menatalt.
Ser man resultatmässigt så gick det inte bra alls. Jag spelade 7 matcher under söndagen och förlorade alla. Det var två olika klasser med gruppspel i båda. Det känns lite tungt nu för jag lyckades i två matcher att kämpa mig till ett femte avgörande set, men jag förlorade båda dom och det känns tråkigt att jag inte lyckades vinna någon av dessa två matcher som var så jämna. Dom andra 5 matcherna som jag spelade var inget att säga om. Jag förlorade ganska enkelt med 3-0 i set och dom spelarna som jag fick möta ska jag förlora mot hur lätt som helst. Jag är liksom inte bättre och man spelar ju heller aldrig bättre än vad motsåndet tillåter.
I båda dom klasserna som jag spelade igår mötte jag en spelare som är rankad runt nr 60 på herrsidan i Sverige. Wang Qing (född 1970). Han har mycket. Han varit med länge och han kan väldigt mycket pingis. Han kom till Sverige i början på 90-talet och då var han kanske en av dom 10 bästa spelarna i Kina. Detta var ju naturligvis en av dom matcherna som jag inte hade någon chans i. Jag kände också att Wang inte gjorde sitt bästa mot mig. Han hade nog kunna vinna över mig med 11- 0 i varje set om han verkligen hade velat göra det, men han är ju en fin sportsman så det lät han inte ske. Spelet för min del kändes helt ok, men någontstans innerst inne så hade jag nog gett upp dessa två matcher mot Wang på förhand. Dessutom märkte jag att Wang valde att skära mer defensift för att jag skulle få chansen att attackera och vara med mer i bollduellerna. Han hade ju kunna välja att attackera själv på många av dom bollarna som jag spelade över, men han var mer snäll mot mig liksom.
Det var roligt och möta honom och jag känner ju honom också sen tidigare. Han är en väldigt snäll och ödmjuk kille och jag skäms naturligtvis inte för att jag förlorar mot honom. Han är ju för bra för väldigt många spelare i Sverige och han blev ju också 2:a igår i herrsingel som ju är den bästa klassen på DM.
Det känns ändå lite tungt nu och min självförtroende gick ju ner en hel del tack vare att jag inte lyckades vinna en enda match igår. Det är bara att erkänna att det gör lite ont i hjärtat och att man även känner sig lite knäckt. Men det är ju bara att kämpa vidare och fortsätta med pingisen framöver som man har tänkt sig. Alla som vann mot mig igår var ju värda att vinna. För min del är det ju bara att glömma. Det är ju kul med pingis. Även om det smög sig på en viss tveksamhet om jag verkligen vill fortsätta efter detta. Fast det vill jag! Det känns fegt och dåligt att bara ge upp och sluta. Sen är det väl också så att det är väl bara jag som bryr mig att jag förlorar. Det är ju ingen annan som bryr sig och om det känns tungt för mig när jag förlorar pingismatcher. Det kommer ju fler tävlingar och i nästa tävling kan det ju i alla fall inte gå sämre än vad det gjorde igår. Det var ju 0-7 matcher liksom. Det kan ju bara bli bättre. Det ju tufft för mig. Jag är ju inte direkt någon vältränad pingisspelare som har chans mot många så bra spelare som jag mötte igår.
Här är förövrigt en gammal bild på mig och Wang Qing när han spelade för Trollhättan BTK för en herrans massa år sedan.
Han är som sagt en snäll och ödmjuk kille. Och även en väldigt duktig pingisspelare. Det var kul att möta honom i två matcher igår, även om jag blev totalt "överkörd".
Trackback
