Allt är inte alla andras fel.
Mycket känns riktigt tufft just nu. Ingenting blir ju bättre snarare sämre. Senast idag (söndag) så var jag med om en jobbig grej som kommer att få konsekvenser för mig längre fram. Jag hoppas ändå inte det blir det värsta tänkbara, men där ser man hur det kan bli om man slarvar och inte fokuserar på det man gör i nuet. Jag kommer inte att tala om vad som hände, men saker och ting kommer bara att bli värre för mig om jag inte är försiktig och mer noga med vad gör framöver. Jag kommer inte att berätta så mycket detaljer om varför mtcket känns tuft och jäkligt just nu. Skulle jag sitter här skriva allt i detalj så finns det ju risk för att vissa saker förvärras och det vill ju naturligvis inte vara med om.
Jag har ju också blivit utsatt för saker den senaste tiden som har känts jobbiga att behöva hantera och försvara sig mot. Sen kan jag ändå inte alltid skylla ifrån mig på alla andra. Att mycket är jobbigt för mig just nu är på sätt och vis mitt eget fel också. Det vore fel av mig att säga att allt är andras fel. Allt är inte alla andras fel. Jag har ju ett eget ansvar göra saker på rätt sätt och när jag kanske inte gör det så fattar jag ju att det får konsekvenser för mig som kan vara jobbig att hantera. Det är ju alltid lätt att vara efterklok, men jag borde väl ha förstått att om jag tex skjuter saker framför mig eller slarvar med sånt som är viktigt att tänka på så kommer det "surt" efter. Sen mår jag ju naturligvis dåligt av mycket som har hänt den senaste tiden och jag tycker forfarande inte att jag förtjänar så mycket motgångar som jag har haft dom senaste veckorna. Det här är ju den värsta perioden som jag har varit inne i på mycket länge och den är långt ifrån slut. Jag vet inte just nu hur jag ska lösa allt så att det känns bra. Och hur ska jag göra för att må bra igen? Det kommer ju säkert att ta ännu längre tid jag gör det. Sen måste jag ändå tänka på att allt är inte andras fel. Jag får skylla mig själv på många sätt. Vissa saker förtjänar jag kanske också att drabbas av, men jag har ändå svårt att tycka allt är mitt fel. Jag måste ju ändå få säga ifrån när jag tycker att vissa lägger sig i saker som för mig är väldigt privat och som jag inte tycker att vem som helst har med att göra.
Jag mår riktigt dåligt just nu, men samtidigt känner mig lite avstrubbad eftersom jag inte orkar tänka på allt skit hela tiden. Hur jag än vänder och vrider så blir det ju omöjliga tankar att vinna över. Det bästa jag kan göra är väl bara att: Vara i nuet, ta saker som dom kommer och hantera allt på något sätt som jag finner lämpligt i stundens hetta. Men mycket handlar ju också om så många olika saker som inte har med varann att göra. Det enda allt har gemensamt är att det får mig att må riktigt dåligt. Jag vet inte hur mycket till jag orkar att ta av skit, innan jag hamnar i ett läge där allt bara blir för mycket för mig. Jag blir orolig, men samtidigt vet jag inte vad jag ska oroa mig för. Jag vet bara att mer skit kommer jag att få, och behöva hantera framöver. Det är en riktigt jobbig känsla att gå och bära på och jag känner mig väldigt liten och rädd som människa just nu.
Sen har jag sagt till mig själv att jag ska försöka göra allt som jag har tänkt mig i år att jag ska göra. Jag ska ju i alla fall åka till Stockholm om några veckor är det är väl kanske vad jag behöver. Jag får ju förmodligen också snart in en ansenlig summa pengar. Det gör i alla fall att jag når årets ekonomiska mål, och jag kommer dessutom att ha så mycket pengar att jag även sätter det målet som jag hade för 2027. Jag måste ju försöka vara nöjd med allt detta, men när det gäller pengarna så var det ju inte riktigt så här jag ville göra, men jag har ju tvingats till det av alla dessa omständigheter som har varit den senaste tiden. Det gör att jag känner mig så liten just nu. Allt är ju heller inte över än. Det kommer ju mer saker som kommer att få mig att känna mig: Nere, liten och svag. Jag vet inet ens hur jag ska avsluta detta blogginlägget. Det känns som jag har så mycket mer att säga, men jag vet inte hur jag ska lägga fram någonting längre. Mycket känns bara så jobbigt att behöva gå igenom just nu och denna gången blir det nog inte bättre för att jag försöker skriva om det. Jag vet ju egentligen inte ens vad jag tänker. I huvudet känner jag mig bara tom och avtrubbad, samtidigt som jag känner mig liten och rädd över att bara vara den människa jag är just nu.





Trackback


