Ibland blir jag bara övertrött. Jag blir så trött så jag orkar nästan ingenting. Jag kände av den där tröttheten i måndagskväll. Jag satt i soffan och bara stirrade rakt in i min TV och kände mig helt tom. Sen kom jag typ på ca 23:00 att jag kanske ska i alla fall försöka orka gå och lägga mig för natten. Jag hade innan det suttit och slötittat på TV hela kvällen. Inte för att jag var intresserad av allt som visades. Jag orkade bara inte göra något annat. 

 

Sen kan jag väl ändå säga att jag upplever inget som är jobbigt med att bli sådär trött. Har jag en period av mycket jobb så tycker jag inte att det är så konstigt. Jag vräker mig ju oftast upp 04:00 på morgonen. Någonstans kring 05:15 är jag på jobbet.  Sen jobbar jag ju på och vissa dagar kan ju vara ganska långa också. Ibland vilar jag ju inte så mycket heller när jag kommer hem från jobbet. Det kan vara kvällar av pingis eller kvällspromenader. Sen upp tidigt nästa dag och jobba igen. Sen är det ju mcyket annat också som hör livet till. Bara alla vardagliga saker som är ständigt återkommande som jag ibland behöver ta tag i. Dessutom kan jag ju också tänka ganska mycket kring saker som jag vill fixa och få klart. Allt för att jag ska få göra mycket av sånt som jag tycker är roligt. Någonstans i allt detta så säger kroppen bara ifrån och jag är glad för att jag tar dessa signaler på allvar. Blir jag övertrött så är det nog bäst för mig att jag bara "taggar" ner och typ inte gör ett skit. Jag vill ju inte hamna i ett tillstånd,  där det kanske i bästa fall tar flera dagar innan jag känner att jag har återhämtat mig. En natt av bra sömn ska räcka och är jag dessutom ledig en eller två dagar, då vill jag ju ta vara på ledigeheten och orka göra mycket av sånt som jag tycker är roligt, eller bara mår bra av. Men jag har respekt för den där övertröttheten när jag känner av den. Jag tror att det kan vara farligt att underskatta kroppens signaler.