Under dessa år som har gått sen dess så kan jag väl inte säga att jag tagit mammas bortgång så hårt. Naturligtvis har jag ibland känt mig ledsen, men alla tankar som jag har haft har ändå inte tagit över mitt liv på något sätt. Jag har bara fortsatt att köra på med mina saker och jag minns att mamma sa till mig att hon inte ville att jag skulle sluta göra sånt som jag tycker är roligt och vill göra, bara för att hon hade blivit svårt sjuk. Det är något som jag har tänkt på ofta. Jag lever ju här och nu och jag får ju bara acceptera att mamma inte finns längre. 

 

Jag besöker mammas grav ibland, men nu har jag inte varit där på länge. Jag har inte riktigt det behovet att jag måste åka dit. Jag vet också att flera andra nära släktingar och vänner till mamma är vid graven ibland och gör fint där. Själv behöver jag inte bry mig om jag inte vill. Jag vet att det alltid är fint på mammas grav och det räcker oftast för mig.

 Sen betalar jag ju också en avgift varje år för att få stenen tvättat. Det känns ok. Jag kan tänka på mamma ibland, men jag försöker att bara tänka på allt som känns positivt. Den sista tiden som vi hade tillsammans var väldigt bra. Jag brydde mig mycket och jag besökte henne ofta dom sista månaderna. Det bär jag med mig som ett fint minne så länge jag lever. Vila i frid mamma...och grattis på födelsedagen.