Jag börjar känna hur "semesterlunken" närmar sig. Samtidigt glömmer jag inte att jag faktiskt har en lång arbetsdag kvar innan jag kan säga att nu har jag semester. 

 

Det känns annars som jag har mycket att kämpa med nu. Jag har drömmar jag vill förverkliga, pengar att spara och en jävla massa steg vill jag avverka varje dag. Ibland tänker jag att jag bara ska skita i allt och bara vara, men sen blir det där med att strunta i allt bara så onaturligt för mig. Jag kämpar på med allt och jag är fruktansvärt envis. Jag slutar aldrig och drömma. Jag vill må bra och förverkliga drömmar. 

 

Jag tycker ju att livet går ut på att fullfölja sina drömmar. För att jag ska kunna göra detta så måste jag ju spara pengar. För att orka kämpa med sparande och fullföljandet av drömmar så behöver jag ju röra på mig. När jag kämpar med detta, då mår jag också bra för jag känner att det är värt varenda minut av kämpande när man väl fullföljer den där drömmen, får ihop pengarna eller känner att man är bra igång med att röra på sig. Allting hänger ihop och det är väl det som kallas livet...eller i alla fall får man ett mer levande liv.