Jag har nu under natten också tagit mig igenom alla tre delarna av den dokumentär som handlar om advokaten Leif Silbersky. Det är svårt att inte imponeras av Silbersky. När jag matade mig igenom denna dokumentär om honom så tror jag att jag  lärde mig en hel del om hur en man med hans begåvning tänker i skarpa lägen. Hur man ska tänka och agera för att på bästa, och effektivaste sättet kunna utföra ett professionellt arbete. Kort sagt jag lärde mig massor av att titta och lyssna på Silbersky i natt. Hoppas jag i framtiden kan dra nytta av allt jag tycker att jag lärde mig av Silbersky i natt.

 

Jag trodde jag hade lärt mig att mer säga ifrån när jag verkligen tycker att en person gör något mot mig som fan inte är ok. När någon person liksom går över gränsen för vad jag tycker är acceptabelt att göra. I måndags skrev jag ju ett blogginlägg om detta. Jag skrev att jag liksom skulle sätta ner foten och säga ifrån på skarpen om en viss personer fortsätter att göra vissa saker mot mig som jag sen länge har tröttnat på att personen gör. Några timmar efter att jag hade publicera denna veckans första blogginlägg så var det en annan person som tog på mig på ett sätt som jag inte tycket var ok. Jasg blev lite ställd och visste inte vad jag skulle säga. Jag hann liksom inte fatta vad som hände och när jag väl insåg att jag verkligen inte gillade det som personen gjorde på mig då visste jag bara inte vad som var rätt att göra av mig. Jag var rädd för att göra fel och jag blev lite ställd när personen gjorde som han gjorde.

 

Efteråt tänkte jag: Varför sa jag inget. Jag hatade ju hur han tog på mig och jag hade ju i princip lovat mig själv att jag skulle bli bättre på att verkligen sätta ner foten när någon gör nåt mot mig som fan inte känns ok. Lite får man väl tåla. Problemet är kanske att jag tänker ofta att jag kan väl ha ganska mycket tålamod med folk. Men sen när jag väl tappar det där tålamodet då blir jag så jäkla arg så och då skäller jag ut personen för allting, även sånt som jag tidigare har haft tålamod med. När tålamodet är slut för mig och jag tycker att nu får det fan räcka, då finn verkligen inget av sånt som man kan kalla för tålamod kav hos mig.

 

Den här händelsen i måndags kan jag på ett sätt ångra att jag inte sa ifrån direkt när det hände. Efteråt tänkte jag typ att händer det igen, då jävlar ska jag säga ifrån på skarpen att detta inte är ok att göra på mig. Upplever jag detta  ytterligare en gång, trots att jag har sagt ifrån, då kommer jag nog att liksom gå vidare med det. Då får jag ju prata med en tredje person om detta. Jag skulle ju kunna göra det redan nu. Jag skulle ju också kunna säga till personen som tog på mig ( på ett icke ok sätt ) att det där som han gjorde i måndags på mig var något som jag hatade att han gjorde. Jag skulle kunna vräka ur mig i efterhand på den här personen. Men när jag tänkt på denna grejen, vänt och vritt i många timmar så kommer jag bara fram till att just nu är nog det bästa alternativet att inte göra någonting. Gör jag någonting så slår det nog mest tillbaka på mig själv på ett negativt sätt. Att jag inte gjorde något direkt när det hände i måndags, det var fel, men jag kan ite göra det ogjort.  Händer det däremot igen, då jävlar kommer jag att skälla ut personen så ända in i helvete. Då har ju verkligen mitt tålamod tagit slut. Dessutom behöver jag ju aldrig tåla att en person tar på mig på ett sätt som jag inte tycker är ok. Jag känner ju att jag gjorde fel i måndags eftersom jag inte sa ifrån direkt, men det misstaget gör jag ju förhoppningsvis inte om igen. Jag tänker ju säkert annorlunda direkt om jag skulle hamna i samma, eller en likande situation igen. Nu har jag ju också skrivit på bloggen två gånger under denna veckan  att jag ska "bita ifrån" mer  när någon gör något som jag egentligen sen länge har tröttnat på eller bara blir jävligt förbannad över att någon säger eller gör. Jag kommer inte vidare med det nu. Det är bara och släppa och sen vad som händer i framtiden.