När jag träffade mamma så kändes det lite jobbigt. Det var jobbigt att se henne i det skicket hon är i liksom. Samtidgt kändes det bra. Som jag tidigare har sagt så får ju mamma all hjälp hon behöver. Jag känner inte att jag kan begära mer i alla fall. Hur mamma tänker kring det vet jag inte, men oavsett om mamma befinner sig hemma på boendet eller på Uddevalla sjukhus så har hon männsikor omkring sig som tittar till henne med jämna mellanrum. Under de timmarna som jag besökte mamma så fick hon också besök av två andra personer. En hette Jenny och jobbar på det boendet där mamma nu bor när hon då inte ligger på sjukhuset. En barndomskompis till mamma kom ocksdå på besök.

 

Under den tid jag besökte mamma så satt jag ju med henne vid sjukhussängen och bara lyssnade på vad hon vill säga. Sen gick vi ner i cafeterian och tog en fika. Då var Jenny från boendet med också. Efter det så tog jag med mamma ut utanför sjukhusets entrê för att hon skulle få lite sol och frisk luft. När vi satt där så kom mammas bardoms kompis och höll oss sällskap.

 

Allting med detta känns väl ungefär som mina tidigare besök. Det kan kännas lite jobbigt att se sin mamma vara så sjuk som min mamma är, men samtidgt känns det bra att hon får den hjälp som man kan begära att hon ska få. Hon har det så bra man kan ha det, utifrån sina förutsättningar just nu. Det känns ju btra även för mig.