Jag har skrivit jättemycket hela helgen på min självbiografi. Det känns hur bra som helst. Jag har haft ett riktigt bra "flow" med skribvandet liksom. Jag har aldrig tidgare skrivit så mycket under två dagar  som jag nu har gjort. Jag har också fått bekräftat för mig själv denna helgen att jag mår bra av att sitta här och skriva min självbiografi.

 

Jag mår inte dåligt över att skriva om saker som  har varit. Även om det finns mycket i mitt liv som har varit jobbigt. Men jag mår inte dåligt över att ta upp dessa händelser som kanske var lite jobbiga när de hände, och en tid efteråt. När jag sitter här skriver så vet jag ju samtidigt att jag har börjat att bearbeta. Att jag klarar att skriva ner den ena tuffa händelsen efter den andra är bra gjort av mig. Bearbetandet kommer att göra att jag kan släppa allt skit och sluta fastna i grubblerier. Dessutom tänker jag inte längre tanken att jag ska sluta skriva på min självbiografi. Jag vet inte hur många gånger jag under de månader som jag nu har suttit här skrivit har tänkt att jag bara ska skita i detta. Det är för svårt och tar för lång tid har jag ofta tänkt. Att jag inte har gett upp beror väl på att jag hela tiden någonstans har känt att om jag bara slutför detta så kommer detta att bli jävligt bra. Jag har också tänkt mycket på att jag fan ska klara detta och den känslan vinner hela tiden över känslan jag har om att jag ska ge upp allt och bara avbryta.

 

Nu känner jag inte alls att jag vill ge upp. Jag känner mer att detta kommer snart att vara klart. Håller jag detta tempot med skrivandet under en till två dagar per vecka så har jag snart skrivit klart min självbiografi. Dessutom känner jag ju att allt jag hittills har skrivit är så jävla bra, samt att det bästa av allt är att jag mår bra av att skriva och inte tvärtom.