Det blev en tur det gymmet tidigare idag också. Jag är nu glad för att jag gick till gymmet och fick tränat lite. Jag tänkte först att jag skulle strunta i det, men jag trotsar den negativa tanken och "taggar" bort till gymmet och kör i alla fall.

 

 

När jag då får en tanke om att jag kanske ska strunta i det så känner jag att det är fel. Min doktor säger att jag inte ska sitta stilla eftersom det är så extra viktigt just för mig att jag rör på mig.  Jag vet också att även om jag inte känner för att träna så känns det ju ändå  väldigt bra efter ett träningspass. Motivationen och drivet ligger ju då i att köra på så att man får känna den där sköna känslan efter ett hårt träningspass.  Dessutom vill jag ju vara i farten och träna mycket och då ska jag väl försöka att just vara i farten.

 

När jag sen kör på gymmet  så får jag för en sekund nästa tanke som jag på ett sätt bara tycker är skit. Jag känner för att bryta passet lite tidigare än vad jag innan har planerat, men sen får jag känslan av jag ska minsann ska köra klart och göra det bra. 

 

När jag ändå kör trots att jag får lite tankar om att jag typ ska "softa" istället för att träna, då är det ju såklart bra!  Men jag avskyr att jag inte bara kan köra utan att får dessa tankar om att jag kanske ska  "tagga" ner och vila istället. Men man blir ju  motiverad av känslan att jag faktiskt kan trotsa alla negativa tankar och bara träna på ändå. Blir jag mindre motiverad om de negativa tankarna inte finns? Jag har i alla fall   kommit över den där känslan av att det är jobbigt att träna. Det känns bara gött nu när man tränar och rör på sig!  Varför dyker dessa negativa tankar upp hos mig när det mesta ändå känns sjukt bra? Där har jag något att fundera på, fast jag tänker ju mycket även när jag egentligen inte har något att fundera på överhuvudtaget.