Jag ska snart gå och lägga mig. I morgon ska jag ju försöka ta mig upp tidigt för att sen ta mig bort till gymmet och träna. Nu är det roligt igen och då ska man väl köra på? 

 

Mitt tålamod håller i sig. Alltså, jag har tålamod och det känns bra. Det är inte jobbigt att ha tålamod utan jag är bara glad över att jag inte gör en massa saker nu som jag sen med allra största säkerhet kommer att ångra . Det finns så mycket jag skulle kunna göra nu för dom pengar jag har sparat ihop ännu en gång, men jag vill ju vänta tills jag är säker på vad jag vill och eftersom jag är en tänkare, grubblare och gärna vänder och vrider på allt så kommer det nog inte att hända så mycket på länge. Jag måste bli säker först och så är det bara.

 

Idag och även igår har jag ju såklart också funderat mycket på den trafikolyckan som skedde i närheten av kassaretorpet i Vänersborg, natten mellan lördag och söndag där en 17 -årig flicka omkommer. Jag körde ju nattbussen och passerade olycksplatsen när jag körde i motsatt rikning in mot Kassaretorpet. Vid den tidpunkten då jag passerade hade det redan hänt och det fanns massor av räddningspersonal på platsen. Alla utryckningsfordon stod som en avspärrning och med blåljus på. 

 

När något sånt här hemskt händer i en sån här liten stad så är det självklart att man blir berörd, förtvilad och ledsen. Det kommer ju så nära inpå på något sätt eftersom det händer i lilla Vänersborg och flickan som omkommer är från Vargön. Man tänker att varför ska någon som bara är 17 år inte få leva? Det känns inte rättvist att någon som har hela livet framför sig helt plötsligt inte ska få finnas längre. Jag har inte klarat att hålla tillbaka tårarna när jag har tänkt på denna olyckan. Fy vad hemskt och sorgligt detta är.