Det ska man verkligen veta och det är inget att skämmas för.

Något som får mig att alltid gråta det är när jag går in och tittar på Madeleine Deckerts blogg. (http://jagefrisk.blogg.se/)Madeleine Deckert (1988-2008) var en ung tjej som fick diagnosen Decmoplastic Round Small Cell Tumour. Det är en aggresiv typ av Cancer som i Madeleine's fall hamnade i leverområdet. Jag följde hennes blogg under dom månader det året hon blogga (2008) och jag har efter det att hon dog bara fortsatt att gå in på hennes blogg och läsa. Jag har säkert gått in  flera hundra gånger. Jag har läst varenda inlägg på hennes blogg hur många gånger som helst och jag har aldrig någonsin kunnat hålla mina tårar tillbaka. Något som man inte kan sluta att bli imponerad av är Madeleine's positiva tänkande trots sin sjukdom. Det finns hur många inlägg som helst som visar hur bra hon var på att peppa sig själv.  Hon ville verkligen besegra den "jävla idioten" som hon själv kallade sin sjukdom. Det känns orättvist att hon inte lyckades. Jag bara gråter och tycker det är hemskt att hon inte finns längre, men jag går in och läser på hennes blogg ändå. Man skulle ju vara gjord av sten om man inte blev berörd av det som hände henne. "Det är okej att känna" säger även jag till mig själv. Här är en låt som hon själv har skrivit både tex och musik till. Vad jag förstår så har hon har skrivit den till sin pojkvän som senare blev hennes fästman.

Vila i frid Madeleine Deckert.