Jag satt i morse och lyssnade på Rix Morronzoo. Bra start på dagen är det ju när man går upp så tidigt som jag gör ibland. Skönt att de där programmet finns liksom.

En sak som Titti Schultz prata om var en vårdnadstvist som nu har pågått i typ sex år. Igår hade hon varit i Jönköping (tror jag att det var) på en rättegång. Det handlar om en pappa som vill ha gemensam vårdnad om sitt barn. Titti var där som karaktärsvittne eftersom hon hade levt med denna man i ca 5 år och hon är där för att berätta att han är en bra kille och har aldrig varit hotfull eller så. Jag kan såklart inte alla detaljer om detta, men vad jag förstår så är de såhär: Pappan i detta vill ha gemensam vårdnad om sitt barn. Han vill ha insyn och följa sitt barns uppväxt och han vill liksom att hans barn ska träffa båda föräldrarna lika mycket. I detta fallet så är det mamman som stretar emot och hon vill ha ensam vårdnad om sitt barn. Det är vad jag har förstått av de Titti sa i morse på radion.  Det finns något i lagen som inte gör det helt enkelt för pappan att få gemensam vårdnad om mamman inte själv vill de. Pappan i detta fallet är synad i alla möjliga instanser och  Titti säger ju som karaktärsvittne i detta att denna man det gäller är en bra kille. Men de verkar som att sålänge mamman inte vill och hon är en bra kvinna liksom så finns det inte mycket man kan göra som appa till ett barn. Det vad jag har fattat av detta med vårdnadstvister och allt detta kan man ju såklart ha massor med åsikter om. Jag ska inte ha de eftersom jag inte kan just detta fallet så bra. Jag vet ju inte heller så mycket om vad lagen egentligen säger och så heller.  Jag hörde ju bara en kort version av det som Titti sa på radion i morse.

Det som fick mig att fundera när jag hörde detta det är ju att jag själv har varit barnet i en vårdnadstvist en gång i tiden. Mamma och pappa bråkade ganska mycket om vem som skulle ha mig. Jag har inga direkta minnen av just själva vårdanadstvisten så. Jag var ju väldigt liten, men det blev i alla fall så att pappa fick vårdnaden. Jag skulle åka till mamma på vissa lov och det blev väl bestämt typ varannan helg. Någon månad över sommaren osv... Ungefär så, jag minns faktiskt inte riktigt. När jag blev lite äldre så bestämde jag ju ganska mycket själv om var jag vill vara när jag var ledig en helg eller hade lov i från skolan. Jag hade ju också ganska tidigt börja lira pingis och den var väldigt viktig, och blev väldigt viktigt för mig så de där sk schemat om var jag skulle vara och när det brydde jag mig inte så mycket om.

Jag minns som sagt inte mycket av själva vårdnadstvisten fram till att ett beslut var taget om hur det skulle bli. Vad jag däremot minns och som jag också då tyckte var jobbigt det var att mina föräldrar fortsatte att bråka om mig efter att alla beslut liksom var tagna. Man tog det liksom ett varv, två varv eller varför inte säga tre varv till. Det minns jag att jag tyckte var jobbigt. För att aldrig liksom veta vad som gäller eller varför det var på ett visst sätt det ena halvåret för att sen få veta att nu är de på ett annat sätt. Det var såklart svårt för mig som litet barn att förstå något av. Nu vill jag ändå säga de att detta är inget som jag idag mår dåligt av. Det var jobbigt då när det bråkades som mest och det gjorde det väl egentligen efter att vårdnadstvisten var över. Mamma och pappa fattade egna beslut utan att prata med varann och ibland gick det så långt så att typ olika myndigheter fick rycka in och säga att detta är inte rätt och riktigt så får man inte göra. Det finns ett annat beslut det måste följas, sån är lagen. Typ så kunde det faktiskt vara.

Jag har nu på senare år börjat förstå mer av hur det var då, men det är inget som jag liksom mår dåligt av idag. Det är inget som jag har ältat och behövt tid på mig att bearbeta. Jag har för längesen konstaterat att allt de som var då är ju inte mitt fel. Vad ska man som barn göra åt att ens föräldrar bråkar? Det tror jag faktiskt att jag insåg väldigt tidigt att oavsett vad dom bråkar om så är det aldrig mitt fel. Det är något som jag än idag vet att inget var mitt fel så varför ska jag må dåligt av de eller älta vad andra människor gör. Jag som litet barn kunde ju inte gjort något för att det inte skulle bli som det blev. Dessutom mår jag ju bra idag. Jag lever ju faktiskt nästan det liv jag vill leva. Kan jag bara förverkliga mina drömmar nu så är jag nöjd sen. Tänk att en sån stor grej som det var då. Bråket om mig då, det spelar ingen roll för mig, överhuvudtaget idag. Mewn det är klart att man ibland kan fundera över de. Tur att man har en blogg så man kan skriva lite när man börjar att grubbla.