De var mycket festa för min del. Men de var ju på natten. På dagen sover man ganska länge. Gick sen upp käka något vid poolen och sen bada man i den eller låg under ett parasoll och bara slappa. Så kan man nog samanfatta min resa i detta land, detta året. En stark upplevelse för mig som jag bär med mig och som jag inte har kunnat släppa är när jag var ute en av kvällarna och hade festat. Jag var på väg tillbaka till mitt hotell. Då kommer de fram en liten flicka som bara är sju år. Hon frågar om jag vill köpa en av hennes blomsterkransar som hon har gjort själv. Jag frågade hur mycket hon skulle ha för en och hon sa lite försiktigt: 100 baht.... De är inget jag kan säga nej till tänkte jag.  Ett litet barn som kommer fram och nästan ber på sina bara knän. Det ska mycket till om man bara ska strunta i henne. Hon fick 300 baht för en och hon blev jätteglad för det. Efteråt har jag tänkt mycket på detta. Fy va jobbigt de måste vara att som litet barn springa runt mitt i natten bland alla dessa människor som festar och är fulla och försöka få ihop pengar till sin överlevnad. Jag gav henne ju inte så mycket, men iallafall något och det var mer än hon ville ha från början. Detta är något som jag har haft svårt att släppa och de känns lite jobbigt  när jag funderar tillbaka på detta. Men jag är glad att jag inte var så känslokall utan att jag gav henne någonting i allafall.