Sommarenär ju här nu. Jag tycker detta är den bästa årstiden. Man behöver inte ta på sig en massa kläder och man känner sig mer fri och ledig. Jag känner mig ofta ledig, även när jag jobbar just under sommaren.

 

 

Jag vill ändå ha ganska mycket av allting. Jag vill jobba som jag oftast gör. Jag vil ha saker på gång och jag vill genomföra sånt som jag drömmer om. Jag älskar livet när jag är kreativ, har saker på gång och gör saker. Det är kul när sånt man grejar med genererar pengar, så man sen kan göra ännu mer grejer som man drömmer om.

 

Men jag har redan börjat tagga ner lite. Jag tänker fortsätta så under sommaren. Jag gör det för mitt psykes skull. Taggar jag inte ner lite nu så blir jag totalt förstörd. Under juni och juli då är det en hel del jobb som gäller, annars blir det mest chilla. Under augusti har semester. Då blir det ju också mycket chilla. Sen hoppas jag också at jag tränar en hel del. Man kommer ju att orka träna mycket eftersom man inte behöver planera sina dagar utifrån busskörningen. Man blir ju heller inte lika slut i kroppen för man behöver ju inte jobba dom där 8-10 timmarna, flera dagar per vecka. Man kommer att åtehämta sig betydligt snabbare, vilket i sin tur gör att jag kan träna ännu bättre.

 

Så får det bli under sommaren. Sen eftersom har jag lite saker på gång, och då blir det väl lite röj igen.

 

 

Jag kör på med mina löprundor och nu känns det väldigt bra. Jag är i form nu och nu får man se hur länge den håller i sig. Det är ju svårt att hålla formen, men nu känns det som sagt bra.

Jag har nu i 2 dagar på raken kört en löprunda på nästan 12 km. Igår slog jag mitt personliga rekord det där varvet som jag gillar att springa.

 

Jag har svårt att släppa det sjukt roliga som jag bara älskade att få uppleva. Dejten med 3 grymt coola och snygga tjejer. I mitt tycke är dom ju kanske Sveriges hetaste artister. Josefin, Rebecca och Fiona är så jäkla grymma tjejer!!! Jag tänker bara "bildbomba" skiten ur detta inlägget!! Jag vill bara njuta i massor av allt de jag fick uppleva för en vecka sedan i Stockholm för en vecka sedan. Ett sätt att göra det på är ju att kolla bilder, om och om och om igen...

 

 

Mycket känns väldigt bra. Jag är naturligtvis glad för allt jag den senaste tiden har fått uppleva genom Musikhjälpen. Det var ju så sjukt kul att göra allting, och jag ångrar ingenting.

 

Men något som jag har svårt att hantera är den känslan av vemod som jag tror att jag känner just nu. Fast samtidigt känns det fel att säga att jag känner vemod. Vemod för mig betyder ju sorgsenhet, men jag är ju inte sorgsen. Eller så är jag det för jag har så svårt att hantera det jag faktsikt känner. Jag har i april och nu i maj träffat massor av avspända och snälla människor genom att jag har gjort "Musikhjälpengrejer". Många av alla dom jag har träffat kan jag sakna redan nu. Jag vet någonstans innerst inne att jag inte kommer att träffa många av de människorna igen som jag den senaste tiden har gillat att träffa. Det är inte sannolikt.  När jag tänker på så då känner man kanske sig på ett sätt som man kan kalla vemod

 

Jag kan också känna ibland att jag nästan blir ledsen, fast jag egentligen borde vara hur glad som helst. Det handlar lite om att jag inte är van vid att så många människor är så snälla mot mig. Vid alla tillfällen som jag har gjort någon "Musikhjälpengrej" så har jag en ganska kort tid efter känt att det kommer tårar. Jag är naturligvis glad över det jag har fått göra och uppleva, men jag har svårt att hantera att alla är så snälla mot mig hela tiden.

 Sen vet jag ju naturligtvis också att människor som jag träffar när jag gör "Musikhjälpengrejer" känner ett ansvar att ta hand om mig. Man vet ju att jag har betalat pengar för allt jag gör. Det ska ju naturligvis vara så också att man blir väl omhändertagen av den/dom som har skänkt en upplevelse till Musikhjälpen.

 

Jag känner mig som sagt glad för allt, men samtidigt en enorm saknad av väldigt många som jag den senaste tiden har träffat. Jag hamnar ofta i denna känsla av vemod. Genom åren har jag gjort många saker där det eferåt kan kännas lite vemodigt. Man träffar nya människor som man trivs med, man har mycket kul tillsammans under en kort period. Man trivs ihop, men sen är det bara över. Det är bara så svårt att hantera känslomässigt.

 

Jag hamnar någonstans i tanken nu att sånt är livet. Oavsett vad jag känner så är jag ju nöjd över att jag gör saker. Ta bara den grejen när jag träffade dom bästa och grymaste tjejer jag kan tänka mig. Det kan jag ju inte gå runt och efteråt känna mig sorgsen över, men saknaden och längtan över att få träffa dom igen växer sig så stark så det blir väl till vemod. Och vemod förknippar jag ofta med att känna sig sorgsen. Sen är jag ändå glad på samma gång. Jag fattar inte hur jag funkar ibland känslomässigt och jag tänker bara acceptera at jag inte fattar och sen kommer jag fortsätta känna precis det jag känner. Och jag får känna precis vad jag vill.

 

Årets stad för Musikhjälpen 2017 blev UMEÅ. Där kommer man alltså att ställa en bur och underhålla samtidigt som man samlar in pengar till en bra sak. Det blir nog fett coolt.

 

 

Sen gör detta också mig både arg och ledsen. Varför ska sånt här behöva hända? Det är ju bara så fruktansvärt onödigt, hemskt och helt meningslöst. Det känner fortfarande väldigt mycket kring detta, speciellt när jag förra veckan återigen gick på Drottninggatan där det hände.

 

När jag med tåget hade anlänt till Stockholm i torsdags så kom jag på att jag hade glömt min necessär hemma. Jag hade alltså bara för detta glömt väldigt mycket som bara vill ha. Ska man träffa tre grymma och coola tjejer också så vill man ju lukta gott, se fin ut i håret osv.. Jag hade ingenting med mig och då fick jag ju köpa bla parfym och hårgelê i Stockholm.

 

Jag köpte en herrparfym som jag verkligen kan rekomendera.

 

 Denna flaska kostade ca 1000 kr. Jag tycker själv att den luktar jättegott så nu i efterhand är jag nästan glad över att jag glömde den parfym som jag först tänkte använda hemma. GUCCI GUILTY var en parfym som jag blev 100% nöjd med.

 

Jag tänkte också tipsa om en hårgelê som jag säkert har använt i över 10 år.

Jag har nu under ett halvårs tid gjort en hel del roliga saker. Tittar jag ännu längre tillbaka i tiden så kan man ju nämna en hel del saker som jag är glad över att jag har fixat. Allt kanske inte alltid har varit någon dröm, men när man väl gör sakerna så känns det för den stunden som man lever i sin dröm.

 

Jag har snart bloggat i 10 år. Det är en ganska lång tid. Jag har vid några tillfällen haft nåt kort uppehåll från bloggandet, men annars har jag bloggat på med oftast minst ett inlägg VARJE DAG. När jag bara ser tillbaka på ca 10 år och ser vad jag har fått gjort så kan jag nämna massor med saker som jag känner mig glad över att jag har klarat av att göra. Jag har tex gjort minst en resa varje år till Stockholm under mer än 10 års tid. Under 2011 genomförde jag 4 utlandsresor. Några år senare förverkligade jag en dröm genom att fixa med min privatekonomi på ett sätt som jag nu känner mig väldigt nöjd med. Detta har sen gjort att jag kan göra mycket mer av saker som för mig är lite mer än bara det vanliga. Jag har pga mitt jobbande med privatekonomin kunnat unna mig ännu mer i min vardag. Det blev också möjligt att renovera mitt kök, vilket jag också gjorde i början av 2015. Sen har vi detta halvåret med tex flera stycken Musikhjälpengrejer.

 

Jag har tänkt lite tanker den senaste tiden som känns rätt sköna att tänka kring. Jag har många idêer på vad jag vill göra, men inget av allt jag tänker att jag vill göra i framtiden känns orimligt att fixa. Jag tänker heller inte på så många saker som jag tänker att jag vill göra inom den närmaste framtiden, men när man väl får gjort något som först bara har varit en idêe som sen har genomförts fullt ut så kommer man på att man vill göra mer. Man blir aldrig nöjd utan man vill hela tiden nåt mer, och jag gillar att jag tänker så.

 

Om någon för 10 år sen hade frågat mig om jag har nått alla mina målsättningar i livet om det hade varit så att jag hade gjort allt de som jag nu har fått uppleva och göra under de senaste 10 åren då hade nog svaret blivit ja. Jag hade varit nöjd, men nu när jag har gjort de jag har gjort under 10 års tid så är jag ändå inte nöjd. Mitt gamla jag hade nog varit nöjd, men mitt nuvarande jag är inte det. Jag vill göra mer saker. Jag har lite saker på gång och annat har jag tänkt att jag ska försöka ha på gång. Sen får man fixa saker så att det sen bara är att genomföra sånt som man vill göra och uppleva.

 

En fin grej med livet är väl att man hela tiden vill mer och aldrig riktigt blir nöjd? Man flyttar hela tiden fram sina mål.  I den sekunden då man tappar hungern och önskan om att vilja göra mer saker utöver det vanliga, då dör man nog lite innobords. Man kan ju ändå vara nöjd med livet, fast man vill uppleva mer. Jag vill aldrig bli nöjd med allt. Jag vill hela tiden något mer, och det är en sak som jag gillar med livet. Att man just flyttar fram sina mål hela tiden, och vill något mer hela tiden.

Har haft en morgon min massagestol. Jag har kollat på @musikhjalpen 2016, återblicken. ❤️💚Älskar Musikhjälpen!!❤️💚

#musikhjälpen #musikhjälpen2016

 

Ibland mår jag inte så bra. Nu mår jag naturligvis jättebra när jag tänker på allt jag fick uppleva i Stockholm för två dagar sedan. När den där stunden kommer då jag inte mår så bra, då kan jag ju bara titta på bilder från träffen med dom grymaste tjejerna som typ finns. Då kommer jag ju att må bra igen. Finns ju ingenting som var dåligt med detta liksom.

 

 

Jag skulle kunna säga mycket om mitt senaste besök i Stockholm. Detta är kanske inte det sjukaste jag gjort i mitt liv, men om man räknar till 100 stycken sjuka grejer som man har gjort i sitt liv så hör ju detta till dom 5, 10 sjukaste grejer som jag har gjort i hela mitt liv. Det var också sjukt kul att göra och jag skulle lätt kunna göra det igen!

 

För att bara gå rakt på vad jag har gjort. Jag har skänkt en jävla massa "cash" till Musikhjälpen 2016 och igår var det dags för den middagsdejt (som blev mer än bara en vanlig middag) som jag har vetat att jag ska göra sen ungefär ett halvår tillbaka. Igår fick jag äntligen gå på min trekantsdejt med Josefin (Little Jinder) Rebecca och Fiona som jag ser upp till jättemycket. Efter gårdagen och nattens träff så har känslan av att jag ser upp till dessa tjejer bara förstärkts. Dom är bara helt fantastiska!!! Dom är jättesnälla och hur jävla grymma tjejer som helst!!!

Jag vet egentligen inte vad jag ska börja med att berätta. Jag har fått så många upplevelser på en och samma gång. Massor med intryck som jag tror måste få smälta in lite innan jag egentligen kan säga något vettigt. Jag får väl berätta hur kvällen "löpte" på, och sen kommer jag väl under ganska lång tid nu framöver att publicera fler och fler inlägg om vad jag gjorde och fick uppleva under 5-6 timmar, en kväll och natt i Stockholm. Jag älskade typ allt, minut för minut.

 

Klockan 20:20 - Den limo jag hade bokat kom och hämtade mig utanför hotellet. Ett jättesnäll och trevlivg tjej och chaufför som hette Catrine skulle köra mig till Restaurang Tjoget där jag skulle möta upp Josefin, Rebecca och Fiona.

Jag ville ju självklart att Catrine fotografera massor av bilder där jag står, eller sitter och posar framför kameran. Det var heller inte svårt att få henne göra detta.Fotografera mig gjorde hon mer än gärna.

Klockan 20:30- Dags att sätta sig i limon och för att åka till Tjoget. Jag ville anlända ganska exakt i tid. Jag ville inte vara för tidig, men jag ville inte komma sent heller. Catrine hade tagit fasta på detta för jag sa detta redan när jag bokade. Hon tog med mig på en liten extra tur runt på Stockholms gator. Jag satt längts bak och lyssnade på musik och hade det bra. Jag kunde sitta lugnt och avspänt och tex titta på när baren skiftade färg under resans gång.

 

 Berättelsen:

'Jag kan känna: kärlek, sorg, ilska, glädje, uppgivenhet, förväntat, besvikelse, avspändhet, lugn, stress, panik, trygg, nervös, svag och stark.

 

Jag har och kommer att någon gång känna dessa känslor jag just nämnde. Man känner väl inte allt på en och samma gång. Känslorna kommer väl inte på en och samma gång heller. Eller så är så att dom gör det, Jag vet inte och jag behöver inte fösröka förstå hur det är. Jag kan leva med att bara känna känslor utan att förstå varför jag känner på det ena eller andra sättet. Det jag faktsikt vet är att jag har alla dessa känslor och många mer, trots att jag ofta har fått höra att jag är en människa som är helt okänslig.

 

Man kan nog bara konstatera att dessa männsikor som säger så inte känner mig specielt väl. Jag är en känslomänniska. Jag kan lätt bli kär, känna sorg, ilska, glädje osv... Jag har nära till allt. Ibland fattar jag inte vad som händer med mig från den ena dagen till den andra, eller från den ena timmen till den andra. Jag kan skifta från alla känslor och känna allt av de känslor som jag började detta inlägg med att skiva om vilka dom var. Jag kan känna vad som helst när som helst, och jag är sällan medveten om innan vad jag exkat kommer att känna.

 

Mot slutet av år 2005 så låg jag och grinade här hemma i min soffan. Min kropp var helt slut och jag gissar att om någon doktor hade tittat på mina dåvarande värden så hade dom inte sett bra ut. Jag vet inte vad en doktor eventuellt hade hittat om jag hade genomgått en undersökning just vi detta tillfället, men sjukskrivit mig tror jag nog att en doktorn hade gjort. Jag låg här hemma i soffan, grinade som fan och andades häftigt. Jag andades som om jag precis hade sprungit 400 meter så fort som det bara var möjligt. Ni vet säkert känslan efter att man har sprungit allt man äger har. Andas gör man, men man liksom andas och letar efter luft. Typ den känslan kände jag då när jag låg här hemma i soffan och grinade 2005.

 

Det var ju bara det att jag hade inte sprungit 400 meter, eller ens gjort något som liknar löpning överhuvudtaget. Jag hade grejat och jobbat. Jag hade inte fattat att kroppen kan säga ifrån och när det gör det så kallas det väl utbrändhet. Då kan man inte bara ta nya tag och komma igen. Då blir man helt utslagen och jag borde kanske ha uppsökt läkarvård där och då, men det gjorde jag inte.

 

Då strax innan detta hände så hade jag fullt upp med pingisen. Jag tränade själv och tränade andra, flera gånger i veckan. Jag hade ett jobb på Dannebackens Städ där chefer hela tiden tyckte att man skulle jobba snabbare, och få mer gjort  på kortast möjliga tid. Det spelade ingen roll hur snabbt man jobbade, man fick nästan alltid ändå höra att man borde kunna jobba ännu snabbare. Samtidigt som jag höll på med dessa två grejer så hade jag en kort tid före fixat mitt busskörkort. Jag var klar med det och sökte säkert tre bussjobb samtidigt och  hade jag orkat så hade jag fått jobb direkt. Pingis, städjobb, bussjobb och försöka leva ett liv samtidigt klarade inte min kropp och nu låg jag i soffan och grinade, och jag borde ha åkt till sjukhuset, men det gjorde jag aldrig. Jag låg bara och tänkte att jag ger upp, jag är värdelös, jag klarar ingenting, men jag insåg nog till slut att jag behöver inte prestera och klara allt jag håller på med. För första gången insåg jag nog att även om jag vill klara allt så går det inte om inte min kropp vill vara med på det. När kroppen där sa ifrån då insåg jag att om kroppen inte vill, det spelar det ingen roll vad du vill. Huvudet kan ibland vilja mer än vad kroppen tål, men det måste alltid vara vad kroppen tål som räknas.  När jag hade gråtit färdigt och kommit upp  på  mina ben igen så insåg jag att jag får göra vad jag klarar av att göra och inte strunta i kroppens signaler. Man behöver inte jobba mycket och säga ja till väldigt många. Det är ok att säga nej, och bara inse det viktigaste i livet är att man mår bra. Här i hemma i soffan började min resa mot ett betydligt bättre och mer välmående liv. Innan hade jag gjort saker som jag egentligen inte ville göra. Jag trodde att om jag ställer upp och typ aldrig säger nej så kommer jag att få ett l bättre och mer välmående liv, men jag insåg att jag bara att  försökt at nå det livet jag ville leva på ett felaktigt sätt. Nu började jag fundera på vad som var rätt. Det jag hade gjort blev ju bara så fel. Jag funderade nu mer på vad som var rätt för mig, och inte för alla andra.

 

Jag vill uppleva känslor, för jag tycker att känslor hör livet till. Man behöver inte alltid kämpa för att vara stark i alla lägen. Strävar man hela tiden att vara stark i alla lägen, fast den riktiga känslan kanske vid något läge är annorlunda, då tror jag att man till slut går sönder innobords. Det är ok att känna precis det man känner. Man behöver inte alltid kunna leva upp till andras förväntningar. Det som hände för mig när jag försökte var att jag blev liggande i soffan grinade och heeelt slut. Jag var så svag man bara kunde vara och levde inte upp till mina egna eller någon annans förväntningar. Jag blev svag för att jag förskte vara stark i alla lägen och det hade nu blivit mitt fall för en kort stund i livet.

 

Det är ok att känna precis vad som helst när som helst. Är man ärlig med vad man känner och tillåter sig att känna precis vad man känner, då går man og inte lika lätt sönder innombords. Är man ärlig med vad man känner så tror jag att man på sikt hittar den där glädjen och lyckan i livet som nog alla vill känna nästan jämt. För mig är inte styrka att alltid vara stark. Att vara stark är inte för mig att stå emot alla yttre krav som andra ställer på mig. Andras krav kan ibland vara helt orimliga och det är bara jag som kan veta vad som är rimligt för mig. Tycker jag att något är rimligt, då är det min åsikt som gäller. Den behöver inte gälla för någon annan människa. Jag säger inte att det jag tycker är rätt, men det är rätt för mig, och det räcker för att det ska vara rimligt. Det är ju mitt liv och mina känslor som måste få bestämma över mig och min kropp.

 

För mig är inte att vara stark at vara hård mot sig själv och aldrig känna sig svag, rädd eller vilsen. Det är ok att känna vad som helst. För mig är att vara stark att våga vara nära sina känslor och känna precis det man för stunden känner, utan att kämpa emot det man just känner.

 

Jag är rädd för mycket. Mest av allt är jag rädd för orättvisor och svåra sjukdomar. Orättvisor förstör många människors liv och svåra sjukdomar kan göra att man inte får tillbaka sitt liv överhuvudtaget. 

Att vara rädd är inget att skämmas för. Känslan av rädsla gör ju att man på ett naturligt sätt försvarar sig mot sånt som man inte vill uppleva.  

 

Jag kan också vara  rädd för att jag ska förlora hoppet på min egen framtid. Jag är rädd för att jag en dag inte hittar ett sätt att komma ur en känsla som handlar om uppgivenhet. Visst kan jag känna den, men jag vill alltid komma ur den. Jag vill tex aldrig ge upp hoppet att jag ska kunna förverkliga mina drömmar. Livet ska ju betså i att vara lycklig och visst blir jag lyckklig när jag förverkligar en dröm. En dröm har man ju kämpat för och när man fixar något som man har kämpat för då går den känslan nästan inte att sätta ord på. Men lycka känner man ju och det tror jag att vem som helst kan förstå. Därför är jag rädd att jag inte hittar tillbaka till känsla av att jag vill kämpa vidare efter att jag har känt uppgivenhet.  Det går ju att utmana sina rädslor genom att utsätta sig för dom, men jag vill inte utmana känslorna genom att inte vara arg över orättvisor eller känna på hur det är att tex få en svår sjukdom. 

 

Sen finns det rädslor som jag gärna övervinner och blir fri från. Jag kan vara nervös och rädd långt innan och inför ett möte med nya männsikor. Men det är en rädlsa som jag gärna övervinner. Jag kan vara rädd för vad någon annan ska tycka eller tänka om mig. Jag kan vara rädd för att någon ska få ett felaktigt intryck av mig. Jag kan vara rädd för att göra bort mig, även om jag vet att även om man råkar göra bort sig och göra fel, så är jag ändå aldrig fel när jag är den personen jag faktsikt är. Är jag bara mig själv så duger det liksom.

 

Under månaden april år 2017 träffade jag många nya människor. Det var jag innan nervös och rädd för att göra. Tusen tankar snurrade i mitt huvud. Jag var rädd och nervös, men jag hade aldrig en tanke på att ställa in dessa möten. Jag kände att jag bara ville och rädslan inför  detta ska inte få hindra mig. De personer jag bla träffade var ju coola Peg Parnevik, och några av dom som hon jobbade med.

Jag försöker ofta tänka att jag duger precis som jag är oavsett vad jag känner, och oavsett vad jag lyckas prestera, eller inte lyckas prestera. Ett misslyckande behöver inte göra att allt sen blir dåligt. Ett misslyckande kan göra att man bara lyckas med något helt annat sen bara för att man just misslyckades. När en dörr stängs så öppnas ju oftast en ny. Du får med ett misslyckande fler chanser att sen lyckas. Precis samma chanser som du får när du lyckas. Så tänker jag i alla fall, och det funkar för mig i min strävan i livet. Mitt värde som människa står inte och faller med om jag lyckas eller misslyckas med de jag väljer att göra. Jag duger alltid precis som jag är. Jag tänker alldrig bara se mig själv genom det som jag lyckas med. Jag vill se mig själv som den människan jag är och jag tänker alltid tillåsta mig själv att känna precis vad jag känner. Att vara nära till känslor är det bästa jag vet , och mina känslor kan ingen ta ifrån mig. Jag är ocksaå väldigt glad att jag är just jag. De finns många andra människor som jag är glad över att jag inte är.

Jag har känt sorg många gånger. Jag kunde många gånger känna sorg när jag förlorade pingismatcher. Jag har många gånger känt sorg när jag misslyckats med att prestera i alla möjliga sammanhang, men egentligen är ju min sorg ingenting om man jämför med alla de människor som drabbas av orättvisor, terror, svält, krig, tortyr svåra sjukdomar och ond bråd död. Det är sorg på riktigt. Om jag förslorar en pingismatch eller misslyckas med att få mitt kök renoverat så är ju det inte hela sådana saker inte hela världen. De finns så mycket som verkligen är riktigt sorg än sådan sorg som jag ibland har känt. Min sorg gör ju inte att jag inte har chansen att gå vidare med mitt liv på ett bra och värdigt sätt. Mitt liv står ju inte och faller med sånt som jag misslyckas med, men jag har fortfarande rätten att känna precis vad jag vill, när jag vill. Jag får känna att jag misslyckas, men det behöver inte betyda sorg. Sorg på riktigt tycker jag är något helt annat.

 

 Jag känner en stor sorg över att min mormor inte finns mer. Hon har ställt upp så otroligt mycket för mig och jag vet inte än idag om jag någonsin sa tack till henne för allt hon gjorde för mig. Kanske gjorde jag det, kanske inte. Sorgen och saknaden av min mormor känner jag någon gång varje dag på något sätt. Vissa stunder kan det kännas mer eller mindre, men jag bär alltid den sorgen med mig. Jag pratade med mormor några dagar innan hon lämnade livet. Hon sa då att hon nog inte kommer att leva så länge till. Hon hade varit sjuk en tid och åkt in och ut på sjukhus och hon bara insåg att livet snart var slut och det kändes som att det var något hon verkligen ville tala om för mig.

 

 Nu till en annan känsla.

 

 Jag blir ofta arg. Det finns många saker där man efteråt lätt kan förstå varför man har blivit arg. Jag kan först bli arg, men inte sällan blir jag också ledsen efteråt. Jag blev så arg en gång när jag tyckte att jag blev orättvist behadlad. En gång för några år sedan så polisanmälde jag två personer, samnalagt 6 gånger. De var brott som olaga hot, övergrepp i rättsak och ofredande. Jag blev förbannad över att vissa tog sig rätten att utsätta mig för detta. Sen blev jag ledsen över den orättvisa jag kände efter att jag hade gjort mina polisanmälningar. Trots att brotten föll under allmänt åtal så hade jag hela tiden känslan av att polisen inte jobbade för att åklagaren skulle väcka åtal. Det kändes som polisen direkt hade böjat sitt jobb med att ställa frågan: Hur ska vi göra för att detta så snabbt som möjligt ska läggas ner. Jag blev också ledsen när polisen anklagde mig för att jag hade blivit utsatt. Polisen tyckte att jag borde agerat annorlunda och också gjort mer för att stärka vissa bevis. Jag blev både arg och ledsen när polisen hela tiden kom med olika bortförklaringar till varför dom inte kunde göra mer än vad man gjorde. Jag kände mig så kränkt för  vad jag hade bivit utsatt för, både av dom som jag hade polisnmält, polisen och andra som till en början låtsades bry sig om mig. När allt var över och jag bara stod ensam kvar efter alla just till slut  hade sagt att jag får lösa allt själv, då blev jag väldigt ledsen över den orättvisa behadling som jag hade drabbats av.

 

Ibland är det skönt att bli arg och ledsen. Med lite perspektiv på min ilska över att mina 6 polisanmälningar bara lades ner av åklagaren, trots vittnen och trots bevis så vet jag ju nu att det är så det är inom den organisationen. Jag har säkert de senaste 10 åren gjort 15 polisnamälningar mot ca 20 personer. Endast en av mina amnälningar har lett hela vägen till en fällande dom i tingsrätten. Jag är inte ensam om att bli drabbad av allt de som jag genom åren har anmält, och det jag även inte har anmält. Jag är heller inte ensam om vara med om att polisanmälningar bara läggs ner. Det är ju så det är för det mesta känns det som. Det kan vara tröst för mig att jag på den punkten inte är ensam. Oavsett vad andra männsikor utsätter mig för så ska ingen få ta ifrån mig att känna glädje och lycka över det liv jag lever här och nu. Sen kommer jag ändå aldrig att acceptera de orättvisor som även jag får känna på ibland. Att jag sen har nära till mina känslor gör ju att jag får kraft att komma igen och få livet att gå vidare på det sätt jag vill leva.

 

Man är bara människa och man gör så gott man kan. Jag har mina styrkor och jag har mina svagheter. Jag hade länge en tro på att om jag jobbar mycket och visar framfötterna på dom helt makalösa sätt så kommer jag en dag att få det liv jag längtar efter. Jag förstod sen att det är bättre att se till att leva det liv jag vill leva nu. Jag ska inte göra en massa saker nu för att få ett bättre liv sen. En gång när jag hade tron på att om jag bara göra detta nu så blir livet nog bättre sen det var när vid ett tillfällen bestämde mig för att göra ett städjobb som jag egentligen skulle göra dagen efter på morgonen.

 

Jag hade jobbat hela dagen och när jag sen hade varit hemma några timmar så bestämde jag mig för att jag skulle dra iväg til et föreag sent på kvälen och gör veckostädningen som Danebackens Städ hade där. Det ar sent på kvällen och jag skulle ju upp tidigt dagen efter och jobba med städningen då, men jag tog min bil som jag på den tiden ägde och körde till det kontor i Trollhättan där Dannebackens anställda utgick ifrån varje dag. Jag parkerade min bil utanför Dannebackens lokaler och sen hoppade jag in i en av företagsbilarna och drog i väg. Klockan var säkert över 22:00 på kvällen. Jag åkte till det där stället som jag ville städa och fixa den kvällen. Städningen tog väl en timme. När jag höll på där med städet så hörde jag något utanför. Det var någon grind eller nåt likande som stängdes. Jag tänkte inte så mycket på det. Jag hade ju koder och nycklar så jag kunde ju gå fritt tänkte. När jag var klar med städet och skulle gå igen så märkte jag när jag kom ut på gården att någon tydligen hade stängt någon extra grind och detta innebar att jag var instängd. Jag hade förmodligen bara nyckel eller koden till första grinden sen stängs grinden när klockan närmar sig typ 23:00 eller nåt liknade för då är väl tanken att det inte finns någon i huset längre. Jag vet väl inte än idag, men jag vet att där och då var jag innlåst. Vad gör man då?

 

Jag gjorde som så att jag kastade över mina grejer över en mur som fanns inne på den gård jag befann mig innlåst på. Sen klättrade jag upp i ett träd och hoppade helt enkelt ner från trädet, men över muren. Sen åkte jag därifrån. Jag var kallsvettig, men glad att jag hade kommit ut från gården efter att ha blivit innlåst. När jag sen kom till Dannebackens lokaler igen så känner jag efter min bilnyckel till min egen bil. Jag hade ju kört en av Dannebackens företagsbilar till det där städjobbet sent på kvällen. Nu när jag var klar och skulle sätta mig i min egen privata bil och åka hem så var mina bilnycklar borta. Jag letade och letade och jag kände den välbekanta panik som jag tror att dom flesta av oss har känt i en liknade situation minst en gång i sitt liv. Den situtationen när man letar som fasen efter tex: nycklar, plånboken eller mobiltelefonen, men inte hittar nåt. Vad skulle jag göra nu då när jag inte kunde hitta mina bilnycklar? Jag kunde liksom inte ta en företagsbil och köra hem. Det får man ju liksom inte göra. Jag fick ändå hoppa in i en företagsbil igen och jag drog bort till det stället där jag hade varit tidigare under kvällen. Jag tänkte att jag får väl hoppa över muren igen och springa in i huset och kolla om mina bilnycklar ligger där inne nånstans. När jag kom fram till det stället där jag hade varit och städat så såg jag mina nycklar direkt. Dom hängde på en gren uppe i ett träd.  Samma träd som jag hade klättrat upp i för att sen ta mig över muren när jag hade blivit inlåst.  Nu tog jag fram en trappstege som jag hade i städbilen, kom upp på muren och nådde min nycklar. Sen åkte jag tillbaka igen till Dannebackens lokaler, körde in företagsbilen och åkte hem mitt i natten. Jag hade nu varit igång några timmar den kvällen, dessutom hade jag jobbat hela dagen. Jag var glad över att allt löste sig till slut, men jag tänkte samtidigt att något liknade som jag gjorde denna kväll tänker jag aldrig göra om igen.

 

Detta var ett tecken på en svaghet hos mig. Jag kände krav på mig. Jag kände på något sätt att jag måste visa att jag kan jobba mycket och när som helst, men detta var det ju egentligen ingen som såg. Styrkan kanske fanns  att jag klarde av att jobba där och då på ett sådant sätt, men det var ju egentligen ingenting jag ville. Jag gjorde det nog för att jag då trodde att jag skulle ha nytta av det senare i livet. Jag fattade inte att det var nuet som gällde. Jag hade ju lätt kunnat göra det städjobbet dagen efter på min ordinarie arbetstid. Det problem som eventuellt hade kommit med detta hade jag väl fått ta då. Jag lärde mig nog  där och då att man inte behöver göra på det sättet. Man behöver inte jobba för att tiden finns.  Med facit i hand så ställde det ju till mer problem för mig än vad jag fick nytta av det.

 

Den gången tvekade jag på mig själv och jag kände mig sämre än alla. Jag hade varit stark länge, men det var bara en fasad som jag försökte hålla upp utåt. Jag hade inte känt mig stark på riktigt. Jag hade gått från den styrka som jag egentligen inte hade till den svaghet som jag faktiskt hade känt under lång tid. Det var bara det att  i slutet av 2005 så fick på riktigt känna det jag faktiskt kände. Jag var så nära mina känslor som jag bara kunde vara och på något sätt gjorde det mig starkare efter ett tag.

 

Jag började senare att tänka på mig själv, vad jag vill och vad jag är värd som människa. När jag låg i soffan så kunde jag inte koma längre ner med hur jag tänkte kring mitt människovärde. Men senare började jag tänka åt andra hållet. Jag ställde mig frågor som: Ska jag aldrig mer resa mig från soffan? Ska jag bara ge upp allt? Ska jag strunta att livet går vidare, trots att jag känner mig svag? Behöver jag bry mig om vad andra tycker? Spelar det någon roll för mig hur jag ser på mig själv som människa, oavsett om jag lyckas eller misslyckas?  Svaret på samtliga frågor blev nej och jag började sakta med säkert ta tag i mitt liv igen. Jag insåg att jag kan få mitt drömliv om jag bara försöker leva min dröm här och nu. Min dröm var inte att jobba hårt och sen ligga svag och utslagen i soffan och gråta. Min dröm var någonting annat och den drömmen skulle jag bara nå genom att börja med att resa mig från soffan igen.

 

Jag vet att jag kommer att falla igen och känna mig svag. Jag kommer kanske hamna i soffan gråtande igen, men jag är ju bara en människa som är full av känslor som tar över min kropp och jag vill att det ska vara så. Känner jag mig svag så tänker jag tillåta mig själv att känna så, för det är just den känslan som sen gör mig stark. Jag blir starkare om jag tillåter mig själv att vara svag när jag verkligen känner så.

 

 

 Känner att jag tänker mycket just nu. Det känns inte så sunt. Det snurrar för mycket i huvudet. Jag tänker mycket kring sånt som jag vill göra i framtiden. Ingenting känns orimligt att fixa och det känns ju bra. Då är ju chansen större att jag inom en rimlig framtid kan fixa precis allt som jag just nu tänker att jag vill göra framöver.

 

Jag har nu haft ett halvår där mycket pengar har gått ut och jag har inte fått in lika mycket som har gått ut. Någon gång måste man ju vända det och jag har börjat redan nu att göra det. Dessutom är det så att typ allt jag tänker att jag ska göra i år, det är inte saker som kostar speciellt mycket pengar. Under de ca 6 månader som är kvar på detta året så borde jag kunna spara en hel del pengar, och sen har man till sånt som kostar mer pengar nästa år. Logiskt sett borde det funka, men det är ju inte alltid så roligt att spara pengar, så man ska ju klara av det i praktiken också.

Jag tänker som sagt mycket på sånt jag vill göra framöver. Det handlar om sånt som inte tillhör de jag gör i min vanliga vardag. Jag vill göra några olika resor och jag sen finns det andra saker jag vill fixa. För att fixa mycket behöver man få loss pengar. Det är liksom det som gäller och det som känns skönt det är att jag inte brukar ha något problem med den biten. Mycket av allt jag tänker på kan jag göra och allt jag tänker att jag vill göra kan jag fixa inom en snar framtid. Det gör ju att jag kan känna att det är värt att kämpa lite för att uppnå de man drömmer om att få göra och fixa.

Men på nåt sätt är detta lite jobbiga tankar att tänka hela tiden ändå. Det känns som jag måste släppa alla tankar på saker jag drömmer om att jag vill göra. Jag kan inte gå runt och tänka på dom hela tiden. Det blir för mycket snurr i huvudet liksom. Jag kan släppa dom och mer fokusera på här och nu. Det är alltid det bästa man kan göra, det har jag fått bekräftat många gånger. Bara för att jag släpper tankarna på allt jag vill göra framöver så betyder ju inte det att jag kommer att glömma av något av allt jag den senaste tiden har tänkt så mycket på. Det finns ju liksom inte en chans att det händer. Det är ju heller inte för mycket saker, och en eller två grejer är ju redan nu klara. Jag vet liksom att det kommer att bli av, ändå oroar jag mig och tänker mycket. 

Det är som att jag inte tror innerst inne att jag kommer att fixa nånting. Det kan också vara så att jag inte är riktigt säker på vad jag faktiskt vill. Därför tror jag nu att det bästa för min del är att bara släppa alla dessa tankar. Tids nog löser det sig nog ändå. Det är ju bra att man känner hunger och längtan på att göra roliga saker, som är lite utöver sånt jag gör typ var och varannan dag. Man vill mer och det är bra, men man behöver inte grubbla på det jämt.

 

 

 

 

Under min ledighet ska jag åka upp till Stockholm igen. Detta kan bli min roligaste Stockholmvistelse någonsin. Jag är övertygad om att min nästa Stockholmsresa blir bättre än den resa jag gjorde till Amsterdam första helgen nu i maj. Amsterdamresan var inte dålig, men resan till Stockholm kommer att bli bättre eftersom upplevelserna kommer att bli många fler och hur coola som helst! Dessutom gillar jag ju alltid att bara vara i Stockholm, oavsett vad jag gör där.

 

 

 

Det är bara skönt att vara ledig. Som vanligt känns det alltid bra. Jag har inte gjort något speciellt. Jag har mset slappt och kollat på film. Jag trivs bra med att ha en söndag utan några måsten. Man är bara ledig liksom. Finns det något jag känner att jag måste göra så är det verkligen att vara ledig när jag kan vara det. Jag har märkt att jag den senaste tiden har känt mig ganska rastlös. Det känns inte bra för då börjar man greja med för mycket istället för att ta vara på ledigheten.

 

Något som säkert är bra att göra när man känner sig rastlös det är väl att ge sig ut på en löprunda. Det var ett bra löparväder. Inte för kallt och inte för varmt. Det började regna lite när jag var ute också och då blev ju löprundan avsvalkande.

Men nu är jag ledig i helgen i alla fall och det är ju alltid något som känns bra. Man får väl hoppas att allt känns bättre redan nästa vecka. Jag trivs ju bra med jobbet egentligen, och om man tänker efter så finns de massor med saker som jag gillar med mitt jobb som bussförare. Dessa saker är många fler än de saker som jag sen länge har tröttnat på att behöva göra eller höra. Det får man aldrig glömma.