Berättelsen:

'Jag kan känna: kärlek, sorg, ilska, glädje, uppgivenhet, förväntat, besvikelse, avspändhet, lugn, stress, panik, trygg, nervös, svag och stark.

 

Jag har och kommer att någon gång känna dessa känslor jag just nämnde. Man känner väl inte allt på en och samma gång. Känslorna kommer väl inte på en och samma gång heller. Eller så är så att dom gör det, Jag vet inte och jag behöver inte fösröka förstå hur det är. Jag kan leva med att bara känna känslor utan att förstå varför jag känner på det ena eller andra sättet. Det jag faktsikt vet är att jag har alla dessa känslor och många mer, trots att jag ofta har fått höra att jag är en människa som är helt okänslig.

 

Man kan nog bara konstatera att dessa männsikor som säger så inte känner mig specielt väl. Jag är en känslomänniska. Jag kan lätt bli kär, känna sorg, ilska, glädje osv... Jag har nära till allt. Ibland fattar jag inte vad som händer med mig från den ena dagen till den andra, eller från den ena timmen till den andra. Jag kan skifta från alla känslor och känna allt av de känslor som jag började detta inlägg med att skiva om vilka dom var. Jag kan känna vad som helst när som helst, och jag är sällan medveten om innan vad jag exkat kommer att känna.

 

Mot slutet av år 2005 så låg jag och grinade här hemma i min soffan. Min kropp var helt slut och jag gissar att om någon doktor hade tittat på mina dåvarande värden så hade dom inte sett bra ut. Jag vet inte vad en doktor eventuellt hade hittat om jag hade genomgått en undersökning just vi detta tillfället, men sjukskrivit mig tror jag nog att en doktorn hade gjort. Jag låg här hemma i soffan, grinade som fan och andades häftigt. Jag andades som om jag precis hade sprungit 400 meter så fort som det bara var möjligt. Ni vet säkert känslan efter att man har sprungit allt man äger har. Andas gör man, men man liksom andas och letar efter luft. Typ den känslan kände jag då när jag låg här hemma i soffan och grinade 2005.

 

Det var ju bara det att jag hade inte sprungit 400 meter, eller ens gjort något som liknar löpning överhuvudtaget. Jag hade grejat och jobbat. Jag hade inte fattat att kroppen kan säga ifrån och när det gör det så kallas det väl utbrändhet. Då kan man inte bara ta nya tag och komma igen. Då blir man helt utslagen och jag borde kanske ha uppsökt läkarvård där och då, men det gjorde jag inte.

 

Då strax innan detta hände så hade jag fullt upp med pingisen. Jag tränade själv och tränade andra, flera gånger i veckan. Jag hade ett jobb på Dannebackens Städ där chefer hela tiden tyckte att man skulle jobba snabbare, och få mer gjort  på kortast möjliga tid. Det spelade ingen roll hur snabbt man jobbade, man fick nästan alltid ändå höra att man borde kunna jobba ännu snabbare. Samtidigt som jag höll på med dessa två grejer så hade jag en kort tid före fixat mitt busskörkort. Jag var klar med det och sökte säkert tre bussjobb samtidigt och  hade jag orkat så hade jag fått jobb direkt. Pingis, städjobb, bussjobb och försöka leva ett liv samtidigt klarade inte min kropp och nu låg jag i soffan och grinade, och jag borde ha åkt till sjukhuset, men det gjorde jag aldrig. Jag låg bara och tänkte att jag ger upp, jag är värdelös, jag klarar ingenting, men jag insåg nog till slut att jag behöver inte prestera och klara allt jag håller på med. För första gången insåg jag nog att även om jag vill klara allt så går det inte om inte min kropp vill vara med på det. När kroppen där sa ifrån då insåg jag att om kroppen inte vill, det spelar det ingen roll vad du vill. Huvudet kan ibland vilja mer än vad kroppen tål, men det måste alltid vara vad kroppen tål som räknas.  När jag hade gråtit färdigt och kommit upp  på  mina ben igen så insåg jag att jag får göra vad jag klarar av att göra och inte strunta i kroppens signaler. Man behöver inte jobba mycket och säga ja till väldigt många. Det är ok att säga nej, och bara inse det viktigaste i livet är att man mår bra. Här i hemma i soffan började min resa mot ett betydligt bättre och mer välmående liv. Innan hade jag gjort saker som jag egentligen inte ville göra. Jag trodde att om jag ställer upp och typ aldrig säger nej så kommer jag att få ett l bättre och mer välmående liv, men jag insåg att jag bara att  försökt at nå det livet jag ville leva på ett felaktigt sätt. Nu började jag fundera på vad som var rätt. Det jag hade gjort blev ju bara så fel. Jag funderade nu mer på vad som var rätt för mig, och inte för alla andra.

 

Jag vill uppleva känslor, för jag tycker att känslor hör livet till. Man behöver inte alltid kämpa för att vara stark i alla lägen. Strävar man hela tiden att vara stark i alla lägen, fast den riktiga känslan kanske vid något läge är annorlunda, då tror jag att man till slut går sönder innobords. Det är ok att känna precis det man känner. Man behöver inte alltid kunna leva upp till andras förväntningar. Det som hände för mig när jag försökte var att jag blev liggande i soffan grinade och heeelt slut. Jag var så svag man bara kunde vara och levde inte upp till mina egna eller någon annans förväntningar. Jag blev svag för att jag förskte vara stark i alla lägen och det hade nu blivit mitt fall för en kort stund i livet.

 

Det är ok att känna precis vad som helst när som helst. Är man ärlig med vad man känner och tillåter sig att känna precis vad man känner, då går man og inte lika lätt sönder innombords. Är man ärlig med vad man känner så tror jag att man på sikt hittar den där glädjen och lyckan i livet som nog alla vill känna nästan jämt. För mig är inte styrka att alltid vara stark. Att vara stark är inte för mig att stå emot alla yttre krav som andra ställer på mig. Andras krav kan ibland vara helt orimliga och det är bara jag som kan veta vad som är rimligt för mig. Tycker jag att något är rimligt, då är det min åsikt som gäller. Den behöver inte gälla för någon annan människa. Jag säger inte att det jag tycker är rätt, men det är rätt för mig, och det räcker för att det ska vara rimligt. Det är ju mitt liv och mina känslor som måste få bestämma över mig och min kropp.

 

För mig är inte att vara stark at vara hård mot sig själv och aldrig känna sig svag, rädd eller vilsen. Det är ok att känna vad som helst. För mig är att vara stark att våga vara nära sina känslor och känna precis det man för stunden känner, utan att kämpa emot det man just känner.

 

Jag är rädd för mycket. Mest av allt är jag rädd för orättvisor och svåra sjukdomar. Orättvisor förstör många människors liv och svåra sjukdomar kan göra att man inte får tillbaka sitt liv överhuvudtaget. 

Att vara rädd är inget att skämmas för. Känslan av rädsla gör ju att man på ett naturligt sätt försvarar sig mot sånt som man inte vill uppleva.  

 

Jag kan också vara  rädd för att jag ska förlora hoppet på min egen framtid. Jag är rädd för att jag en dag inte hittar ett sätt att komma ur en känsla som handlar om uppgivenhet. Visst kan jag känna den, men jag vill alltid komma ur den. Jag vill tex aldrig ge upp hoppet att jag ska kunna förverkliga mina drömmar. Livet ska ju betså i att vara lycklig och visst blir jag lyckklig när jag förverkligar en dröm. En dröm har man ju kämpat för och när man fixar något som man har kämpat för då går den känslan nästan inte att sätta ord på. Men lycka känner man ju och det tror jag att vem som helst kan förstå. Därför är jag rädd att jag inte hittar tillbaka till känsla av att jag vill kämpa vidare efter att jag har känt uppgivenhet.  Det går ju att utmana sina rädslor genom att utsätta sig för dom, men jag vill inte utmana känslorna genom att inte vara arg över orättvisor eller känna på hur det är att tex få en svår sjukdom. 

 

Sen finns det rädslor som jag gärna övervinner och blir fri från. Jag kan vara nervös och rädd långt innan och inför ett möte med nya männsikor. Men det är en rädlsa som jag gärna övervinner. Jag kan vara rädd för vad någon annan ska tycka eller tänka om mig. Jag kan vara rädd för att någon ska få ett felaktigt intryck av mig. Jag kan vara rädd för att göra bort mig, även om jag vet att även om man råkar göra bort sig och göra fel, så är jag ändå aldrig fel när jag är den personen jag faktsikt är. Är jag bara mig själv så duger det liksom.

 

Under månaden april år 2017 träffade jag många nya människor. Det var jag innan nervös och rädd för att göra. Tusen tankar snurrade i mitt huvud. Jag var rädd och nervös, men jag hade aldrig en tanke på att ställa in dessa möten. Jag kände att jag bara ville och rädslan inför  detta ska inte få hindra mig. De personer jag bla träffade var ju coola Peg Parnevik, och några av dom som hon jobbade med.

Jag försöker ofta tänka att jag duger precis som jag är oavsett vad jag känner, och oavsett vad jag lyckas prestera, eller inte lyckas prestera. Ett misslyckande behöver inte göra att allt sen blir dåligt. Ett misslyckande kan göra att man bara lyckas med något helt annat sen bara för att man just misslyckades. När en dörr stängs så öppnas ju oftast en ny. Du får med ett misslyckande fler chanser att sen lyckas. Precis samma chanser som du får när du lyckas. Så tänker jag i alla fall, och det funkar för mig i min strävan i livet. Mitt värde som människa står inte och faller med om jag lyckas eller misslyckas med de jag väljer att göra. Jag duger alltid precis som jag är. Jag tänker alldrig bara se mig själv genom det som jag lyckas med. Jag vill se mig själv som den människan jag är och jag tänker alltid tillåsta mig själv att känna precis vad jag känner. Att vara nära till känslor är det bästa jag vet , och mina känslor kan ingen ta ifrån mig. Jag är ocksaå väldigt glad att jag är just jag. De finns många andra människor som jag är glad över att jag inte är.

Jag har känt sorg många gånger. Jag kunde många gånger känna sorg när jag förlorade pingismatcher. Jag har många gånger känt sorg när jag misslyckats med att prestera i alla möjliga sammanhang, men egentligen är ju min sorg ingenting om man jämför med alla de människor som drabbas av orättvisor, terror, svält, krig, tortyr svåra sjukdomar och ond bråd död. Det är sorg på riktigt. Om jag förslorar en pingismatch eller misslyckas med att få mitt kök renoverat så är ju det inte hela sådana saker inte hela världen. De finns så mycket som verkligen är riktigt sorg än sådan sorg som jag ibland har känt. Min sorg gör ju inte att jag inte har chansen att gå vidare med mitt liv på ett bra och värdigt sätt. Mitt liv står ju inte och faller med sånt som jag misslyckas med, men jag har fortfarande rätten att känna precis vad jag vill, när jag vill. Jag får känna att jag misslyckas, men det behöver inte betyda sorg. Sorg på riktigt tycker jag är något helt annat.

 

 Jag känner en stor sorg över att min mormor inte finns mer. Hon har ställt upp så otroligt mycket för mig och jag vet inte än idag om jag någonsin sa tack till henne för allt hon gjorde för mig. Kanske gjorde jag det, kanske inte. Sorgen och saknaden av min mormor känner jag någon gång varje dag på något sätt. Vissa stunder kan det kännas mer eller mindre, men jag bär alltid den sorgen med mig. Jag pratade med mormor några dagar innan hon lämnade livet. Hon sa då att hon nog inte kommer att leva så länge till. Hon hade varit sjuk en tid och åkt in och ut på sjukhus och hon bara insåg att livet snart var slut och det kändes som att det var något hon verkligen ville tala om för mig.

 

 Nu till en annan känsla.

 

 Jag blir ofta arg. Det finns många saker där man efteråt lätt kan förstå varför man har blivit arg. Jag kan först bli arg, men inte sällan blir jag också ledsen efteråt. Jag blev så arg en gång när jag tyckte att jag blev orättvist behadlad. En gång för några år sedan så polisanmälde jag två personer, samnalagt 6 gånger. De var brott som olaga hot, övergrepp i rättsak och ofredande. Jag blev förbannad över att vissa tog sig rätten att utsätta mig för detta. Sen blev jag ledsen över den orättvisa jag kände efter att jag hade gjort mina polisanmälningar. Trots att brotten föll under allmänt åtal så hade jag hela tiden känslan av att polisen inte jobbade för att åklagaren skulle väcka åtal. Det kändes som polisen direkt hade böjat sitt jobb med att ställa frågan: Hur ska vi göra för att detta så snabbt som möjligt ska läggas ner. Jag blev också ledsen när polisen anklagde mig för att jag hade blivit utsatt. Polisen tyckte att jag borde agerat annorlunda och också gjort mer för att stärka vissa bevis. Jag blev både arg och ledsen när polisen hela tiden kom med olika bortförklaringar till varför dom inte kunde göra mer än vad man gjorde. Jag kände mig så kränkt för  vad jag hade bivit utsatt för, både av dom som jag hade polisnmält, polisen och andra som till en början låtsades bry sig om mig. När allt var över och jag bara stod ensam kvar efter alla just till slut  hade sagt att jag får lösa allt själv, då blev jag väldigt ledsen över den orättvisa behadling som jag hade drabbats av.

 

Ibland är det skönt att bli arg och ledsen. Med lite perspektiv på min ilska över att mina 6 polisanmälningar bara lades ner av åklagaren, trots vittnen och trots bevis så vet jag ju nu att det är så det är inom den organisationen. Jag har säkert de senaste 10 åren gjort 15 polisnamälningar mot ca 20 personer. Endast en av mina amnälningar har lett hela vägen till en fällande dom i tingsrätten. Jag är inte ensam om att bli drabbad av allt de som jag genom åren har anmält, och det jag även inte har anmält. Jag är heller inte ensam om vara med om att polisanmälningar bara läggs ner. Det är ju så det är för det mesta känns det som. Det kan vara tröst för mig att jag på den punkten inte är ensam. Oavsett vad andra männsikor utsätter mig för så ska ingen få ta ifrån mig att känna glädje och lycka över det liv jag lever här och nu. Sen kommer jag ändå aldrig att acceptera de orättvisor som även jag får känna på ibland. Att jag sen har nära till mina känslor gör ju att jag får kraft att komma igen och få livet att gå vidare på det sätt jag vill leva.

 

Man är bara människa och man gör så gott man kan. Jag har mina styrkor och jag har mina svagheter. Jag hade länge en tro på att om jag jobbar mycket och visar framfötterna på dom helt makalösa sätt så kommer jag en dag att få det liv jag längtar efter. Jag förstod sen att det är bättre att se till att leva det liv jag vill leva nu. Jag ska inte göra en massa saker nu för att få ett bättre liv sen. En gång när jag hade tron på att om jag bara göra detta nu så blir livet nog bättre sen det var när vid ett tillfällen bestämde mig för att göra ett städjobb som jag egentligen skulle göra dagen efter på morgonen.

 

Jag hade jobbat hela dagen och när jag sen hade varit hemma några timmar så bestämde jag mig för att jag skulle dra iväg til et föreag sent på kvälen och gör veckostädningen som Danebackens Städ hade där. Det ar sent på kvällen och jag skulle ju upp tidigt dagen efter och jobba med städningen då, men jag tog min bil som jag på den tiden ägde och körde till det kontor i Trollhättan där Dannebackens anställda utgick ifrån varje dag. Jag parkerade min bil utanför Dannebackens lokaler och sen hoppade jag in i en av företagsbilarna och drog i väg. Klockan var säkert över 22:00 på kvällen. Jag åkte till det där stället som jag ville städa och fixa den kvällen. Städningen tog väl en timme. När jag höll på där med städet så hörde jag något utanför. Det var någon grind eller nåt likande som stängdes. Jag tänkte inte så mycket på det. Jag hade ju koder och nycklar så jag kunde ju gå fritt tänkte. När jag var klar med städet och skulle gå igen så märkte jag när jag kom ut på gården att någon tydligen hade stängt någon extra grind och detta innebar att jag var instängd. Jag hade förmodligen bara nyckel eller koden till första grinden sen stängs grinden när klockan närmar sig typ 23:00 eller nåt liknade för då är väl tanken att det inte finns någon i huset längre. Jag vet väl inte än idag, men jag vet att där och då var jag innlåst. Vad gör man då?

 

Jag gjorde som så att jag kastade över mina grejer över en mur som fanns inne på den gård jag befann mig innlåst på. Sen klättrade jag upp i ett träd och hoppade helt enkelt ner från trädet, men över muren. Sen åkte jag därifrån. Jag var kallsvettig, men glad att jag hade kommit ut från gården efter att ha blivit innlåst. När jag sen kom till Dannebackens lokaler igen så känner jag efter min bilnyckel till min egen bil. Jag hade ju kört en av Dannebackens företagsbilar till det där städjobbet sent på kvällen. Nu när jag var klar och skulle sätta mig i min egen privata bil och åka hem så var mina bilnycklar borta. Jag letade och letade och jag kände den välbekanta panik som jag tror att dom flesta av oss har känt i en liknade situation minst en gång i sitt liv. Den situtationen när man letar som fasen efter tex: nycklar, plånboken eller mobiltelefonen, men inte hittar nåt. Vad skulle jag göra nu då när jag inte kunde hitta mina bilnycklar? Jag kunde liksom inte ta en företagsbil och köra hem. Det får man ju liksom inte göra. Jag fick ändå hoppa in i en företagsbil igen och jag drog bort till det stället där jag hade varit tidigare under kvällen. Jag tänkte att jag får väl hoppa över muren igen och springa in i huset och kolla om mina bilnycklar ligger där inne nånstans. När jag kom fram till det stället där jag hade varit och städat så såg jag mina nycklar direkt. Dom hängde på en gren uppe i ett träd.  Samma träd som jag hade klättrat upp i för att sen ta mig över muren när jag hade blivit inlåst.  Nu tog jag fram en trappstege som jag hade i städbilen, kom upp på muren och nådde min nycklar. Sen åkte jag tillbaka igen till Dannebackens lokaler, körde in företagsbilen och åkte hem mitt i natten. Jag hade nu varit igång några timmar den kvällen, dessutom hade jag jobbat hela dagen. Jag var glad över att allt löste sig till slut, men jag tänkte samtidigt att något liknade som jag gjorde denna kväll tänker jag aldrig göra om igen.

 

Detta var ett tecken på en svaghet hos mig. Jag kände krav på mig. Jag kände på något sätt att jag måste visa att jag kan jobba mycket och när som helst, men detta var det ju egentligen ingen som såg. Styrkan kanske fanns  att jag klarde av att jobba där och då på ett sådant sätt, men det var ju egentligen ingenting jag ville. Jag gjorde det nog för att jag då trodde att jag skulle ha nytta av det senare i livet. Jag fattade inte att det var nuet som gällde. Jag hade ju lätt kunnat göra det städjobbet dagen efter på min ordinarie arbetstid. Det problem som eventuellt hade kommit med detta hade jag väl fått ta då. Jag lärde mig nog  där och då att man inte behöver göra på det sättet. Man behöver inte jobba för att tiden finns.  Med facit i hand så ställde det ju till mer problem för mig än vad jag fick nytta av det.

 

Den gången tvekade jag på mig själv och jag kände mig sämre än alla. Jag hade varit stark länge, men det var bara en fasad som jag försökte hålla upp utåt. Jag hade inte känt mig stark på riktigt. Jag hade gått från den styrka som jag egentligen inte hade till den svaghet som jag faktiskt hade känt under lång tid. Det var bara det att  i slutet av 2005 så fick på riktigt känna det jag faktiskt kände. Jag var så nära mina känslor som jag bara kunde vara och på något sätt gjorde det mig starkare efter ett tag.

 

Jag började senare att tänka på mig själv, vad jag vill och vad jag är värd som människa. När jag låg i soffan så kunde jag inte koma längre ner med hur jag tänkte kring mitt människovärde. Men senare började jag tänka åt andra hållet. Jag ställde mig frågor som: Ska jag aldrig mer resa mig från soffan? Ska jag bara ge upp allt? Ska jag strunta att livet går vidare, trots att jag känner mig svag? Behöver jag bry mig om vad andra tycker? Spelar det någon roll för mig hur jag ser på mig själv som människa, oavsett om jag lyckas eller misslyckas?  Svaret på samtliga frågor blev nej och jag började sakta med säkert ta tag i mitt liv igen. Jag insåg att jag kan få mitt drömliv om jag bara försöker leva min dröm här och nu. Min dröm var inte att jobba hårt och sen ligga svag och utslagen i soffan och gråta. Min dröm var någonting annat och den drömmen skulle jag bara nå genom att börja med att resa mig från soffan igen.

 

Jag vet att jag kommer att falla igen och känna mig svag. Jag kommer kanske hamna i soffan gråtande igen, men jag är ju bara en människa som är full av känslor som tar över min kropp och jag vill att det ska vara så. Känner jag mig svag så tänker jag tillåta mig själv att känna så, för det är just den känslan som sen gör mig stark. Jag blir starkare om jag tillåter mig själv att vara svag när jag verkligen känner så.