Skönt att träna idag också. Det kändes ungefär som vanligt. Man börjar och sen svettas man på mitten och sen får man kämpa för att orka med det sista. JAG GER MIG JÄVLAR ALDRIG!

 

 

Direkt när man kliver upp så tänker jag gym. Bara att ta sig bort och köra igen. Känslan är att om jag inte går bort och tränar nu så kommer gymmet inte att vara kvar i morgon. Det är nog bra att man tänker så för då är det inga problem att ta sig bort och köra igen. 

 

 

 

Jag vill ju någon dag börja träna redan klockan 05:00 på morgonen. Idag gick det inte, men ställer jag klockan i morgon och bara tänker att om jag inte tränar nu så är gymmet borta sen. Då kanske jag klarar av det. 

 

 

Jag sitter här och funderar lite över några händelser från min barndom igen. Jag trodde för några år sedan att jag har bearbetat alla möjliga händelser från den tiden färdigt nu. Det har jag nog också gjort och fan vore väl annars om jag fortsätter att älta sånt nu som tex hände när jag var 4 eller 5 år gammal. Men jag har ändå ibland så svårt att förstå varför och hur tex mamma kunde göra som hon faktiskt gjorde mot mig. Vissa händelser har jag ältat mer än andra. En del av allt som hände  kommer jag inte ihåg, men jag har fått dom berättade för mig. Jag minns kanske någon detalj, men såklart inte allt om själva händelsen. Jag har många gånger undrat varför och försökt förstå. Vissa saker kanske jag förstår, men jag accepterar de ändå inte. Andra händelser förstår jag inte alls hur tex mamma egentligen tänkte när hon gjorde som hon gjorde. Jag har också frågat varför men jag har egentligen aldrig fått något svar på många av de funderingar jag har haft och som jag också ibland har mått dåligt av. Jag har också många gånger tänkt att varför har jag inte fått leva i en vanlig familj med en mamma och en pappa som båda  tar hand om mig. Varför måste jag har varit med om tex en vårdnadstvist eller andra händelser som beror på att vissa vuxna inte verkar ha haft någon hjärna att tänka med överhuvudtaget?

 

Jag har aldrig förstått varför mamma tyckte det var viktigare att träffa sina vänner istället för att hämta mig på dagis. Hur kan man ens komma på tanken att bara strunta i att se till så att ens eget barn kommer tillbaka hem från dagis. Det var precis det som hände. Mamma hade blivit bjuden hem till några vänner. Hon tyckte då att hon inte hade tid att hämta mig och istället struntade hon helt i det. Hon försökte inte ens lösa det genom att fråga någon annan om hjälp med att hämta mig.  Nej, hon bara struntade i det och lät mig vara kvar på dagis utan att bry sig. 

 

Jag minns lite av den dagen. Jag minns att jag var kvar på dagis och lekte fram till ganska sent på kvällen. Jag hade fått mat en extra gång den dagen och några andra föräldrars barn var också kvar. Jag tror det var så att personalen på dagis skulle stänga och gå hem, men man kunde ju liksom inte bara ta på mig kläderna, skicka ut mig och låta mig gå hem själv. Därför var det någon annan förälder där som var beredd att ta med mig hem till sig om det nu skulle visa sig att ingen kom och hämtade mig.  Det var ju ca 2 -3 kilometer att gå hem från dagis. Det hade jag ju inte klarat själv att gå eftersom jag bara var 4 eller högst 5 år gammal. 

 

Jag har senare fått berättat för mig att personalen ringde mamma, men fick inget svar. Det var inte så att mamma hade glömt att hon skulle hämta mig. Det var heller inget som egentligen hade hänt som gjorde att mamma inte kunde hämta mig.  Mamma tyckte bara att det var viktigare att träffa sina vänner istället för att se till så att jag kom hem från dagis. Hon bedömde bara att hon inte hann att hämta mig på dagis, och då var det helt naturligt för henne att bara strunta i det. För henne var det viktigare att träffa sina vänner, festa och gå ut och roa sig. Så var det många gånger när jag tänker tillbaka på andra händelser i min barndom och jag fattar inte än idag hur man kan tycka att något annat är viktigare  än att ta hand om sitt eget barn. Jag fattar verkligen inte hur hon tänkte när hon bara struntade i att hämta mig på dagis. Trodde hon att jag bara kunde gå hem från dagis själv de 2 eller kanske 3 kilometrarna som det var mellan dagis och hemmet? Även om hon nu var så korkad så hon trodde det så borde hon väl ändå ha tänkt en tanke på den gången jag blev påkörd av en bil? Bara det borde väl få henne att fatta att jag inte kan gå hem själv från dagis? 

 

Jag blev faktsikt påkörd av en bil när jag var väldigt liten. Det är såklart något man minns även om jag typ bara gick på dagis. Efteråt har jag fått berättat för mig att jag gick och haltade länge efter den händelsen. Jag anser att allt detta var min mammas fel och det har jag också sagt till henne.

 

Jag har senast idag sett många föräldrar ute  med sina små barn. Är det något man märker så är det att dom är väldigt noga med att se till så att deras barn inte springer fritt omkring. Man håller dom i handen eller liksom håller dom i jackan eller luvan som sitter på jackan. Man har liksom koll på sitt barn. När jag var liten däremot så hade mamma noll koll. Det gick otroligt fort när jag blev påkörd. Jag och mamma stod vid en korsning och skulle gå över vägen. Hon rotade väl i sin väska eller gjorde något annat istället för att ha koll på mig. Det kom en bil och jag reagerade direkt genom att springa rakt ut framför bilen. Jag minns att mamma fick upp sina händer, men hon hann inte ta mig. Jag blev påkörd av bilen precis i bromsögonblicket och inte i full fart som tur var.

 

Jag förstår inte varför mamma inte kunde se risken med att inte ha någon koll på mig när vi står vid en korsning och ska gå över en tungt trafikerad väg. Fatta hon inte att risken är ganska stor att ett litet barn inte bara står där och tittar på en bil som kommer i full fart. Ett litet barn tänker kanske inte alltid som en vuxen, men mamma tänkte som ett barn eller så tänkte hon inte alls. 

 

En annan händelse som jag minns väldigt väl var när mamma ville att jag skulle gå ut och leka på den lekplats som fanns precis utanför där hon bodde. (Jag säger där hon bodde för jag befann mig mest hos min mormor och morfar på den tiden) Jag var ute och lekte. Efter ett tag så vill jag gå in igen, men då fick jag inte komma in. Hon hade sina sk vänner där. En massa killar tror jag det var och då var det väl kanske bra om jag försvann ut, men jag minns att jag blev ledsen över att mamma bara sa att jag inte får komma in och att jag måste gå min väg. När jag gråtande gick ut igen så hörde jag genom fönstret när jag kom ut att hennes vänner frågade vem det va som ville komma in. Då sa hon att det bara var min pojk, men att hon inte har tid att bry sig om sånt nu. Jag var alltså något "sånt" för henne och det finns så många gånger som jag har undrat varför de fanns så mycket annat av i mina ögon rena skitsaker som ofta var viktigare i hennes liv än att bara ta hand om mig. 

Vissa händelser som jag har fått vara med om är svåra för mig att fatta. Jag har heller egentligen aldrig fått ett svar på varför. Jag mår bra idag och jag har för längesen bearbetat detta som jag nu har skrivit och mycket annat av allt som har hänt. Jag brukar tänka att jag fick en dålig start, men nu är det bara att köra på!  Det hjälper, men varför skulle jag behöva vara med om alla dessa händelser där man bara måste drabbas av de för att vissa vuxna mest bara tänker på sig själva. Varför fick jag inte ha en trygg familj att leva i som barn? Det har jag ofta önskat hade jag hade fått ha.

 

Dagens gym avklarat! tansken var först att skita i att köra idag, men sen blev jag lite pepp över att så många andra visade på Facebook eller Instagram hur duktiga dom är och då var jag bara tvungen också. Bra för motivationen det där. Vem fan sa att man blir slö av att sitta framför en dator. Idag kan jag säga att det var den som gjorde så jag idag klarade av att ta mig bort til gymmet och köra.

 

Får se nu om jag grejar att ta mig upp sjukt tidigt imorgon och ta mig ut en svinkall novembermorgon för att träna på gymmet. Jag vill försöka klara det också. Om jag ser någon annan göra det före mig så kanske jag lätt fixar det också. 

 

 

Lite slow i starten denna fredag, men jag får väl ta mig bort till gymmet och sparka igång dagens träning. Jag är ledig 3 dagar i rad nu och jag vill träna mycket nu. Måste fan göra det nu också!!

 

Jag minns att jag satte upp ett mål. Jag tror det var någon gång i början av året. Det handlade bara om att jag skulle ta mig upp ur sängen och gå bort till gymmet och träna precis när det öppnar. Klockan 05:00 öppnar det varje dag. Jag har aldrig lyckats vara där så tidigt för att hänga på låset och sen ta mig in och köra ett pass. Jag tror 06:30 är det tidigaste jag har mäktat med. Undra om jag kan fixa detta denna veckan. Jag vill kunna klara att liksom ställa klockan för att man ska gå bort och träna. Det gör ju att man inte slöar till utan man får en flygande start på dagen. Idag lyckades jag inte heller och det var inte ens nära, men jag får försöka igen en annan dag.

 

Det som ändå får mig att ta mig bort nu är att jag redan har sett flera stycken av dom som jag tex följer på Instagram som redan nu är på gymmet och "köttar" Att se andra träna motiverar mig som fan!!! Så nu kör vi, som fan!!

 

 

Nu har snön börjat falla. Man behöver inte längre fundera på om man ska ha mössa och vantar på sig när man går ut. Glömmer man så blir det jävligt kallt! Nu är det Bad Hair Day dagar ett tag framöver.

 

I slutet av förra månaden öppnade jag mitt hjärta lite mer än vanligt i ett inlägg. Det handlade lite om den sk halvbror som min mamma adopterade bort och sen fick hon aldrig mer träffa honom.

 

Jag har funderat vidare på detta. Jag vet hela historien och med bakrund av den så kan jag nog med ganska stor säkerhet säga at min sk halvbor vet ingenting. Jag kan naturligvis inte vara hundra procent säker, men jag vet lite för mycket så logiskt sett tror jag inte att han vet. En del av allt kommer jag ihåg, och annat har jag fått berättat för mig. Ibland har jag funderat över vad min sk halvbror vet. Jag skulle ju kunna söka upp honom eller bara ringa. Det skulle jag enkelt kunna fixa redan i morgon. Jag skulle kunna dra hela historien  och sen kanske jag får svar på de frågor som jag idag funderar kring, men som jag inte vet. Eller så får jag inga svar alls, men då vet jag det i alla fall.

 

Det jag mest funderar på egentligen är vad allt skulle få för konsekvenser om jag sökte upp honom och talade om allt jag vet? Skulle han tro mig överhuvutaget? Förstör detta mer än vad det gör nytta? Jag är ju ändå inte säker på att jag vill träffa honom även om jag sitter ner och pratar med honom en gång om allt jag vet om vem som är hans riktiga mamma och vad som hände när han helt plötsligt fick en ny familj.

 

Jag vet att många tycker att jag borde söka upp honom. Jag själv är långt ifrån säker på att det är något jag borde göra. Det är lätt för någon annan att säga att jag måste söka upp honom och berätta vad jag vet, men det är jag som ska göra det och jag är den som får ta de  konsekvenserna. Känslan jag har den är att det är bäst att låta bli. Det är väldigt svårt att förklara varför, men det är så jag känner. Låt bli liksom. 

 

Dom lugna arbetsdagarna har börjat igen. I ca 3 veckor  framåt har jag väldigt många pass med lugnkörning, halva arbetsdagar och en hel del ledigt. Sen börjar man ju på det nya schemat och det innbär ju att man framförallt ska lära sig lite nya rutiner. Sånt gör ju att man blir lite trött och snurrig i början, men allt nytt och hur jag ska fixa allt får bli en senare fråga.

 

En sak som man alltid ska tänka på både nu, sen och alltid det är att köra försiktigt. Nu smyger sig halkan på. Här börjar det komma ner på minusgrader. Jag gissar att snön snart kommer. Alla blir fan lika förvånade när halkan väl är här. Men den kanske redan är här? Tänk på att köra försiktigt nu.

 

 

 Har varit ute och käkat en riktigt god fisk. Färsk och riktigt god !!! Man har det bra och det ska man ha. 

 

 

 

Har varit och kört ett pass igen. Bra form nu. Känslan är att allt bara går så enkelt! Skönt att det faktiskt är möjligt att känna så. 

 

 

 

Vaknar till igen och är lite stel sen gårdagen. Man löser detta lättast med lite gym. Fan vad många bekymmer man kan lösa med regelbunden träning!

Bara man tar sig bort och kör så lösaer man alla världens problem!

 

Jag avskyr att bli uppringd av typ försäljare som bara vill försöka sälja någon dynga eller samla in pengar till något som jag fullständigt skiter i. Skönt att man kan  spärra alla telefoner man äger mot sånt. Även mobilen. GÖTT ATT DET GÅR!!!!

 

KOLLA nixtelefon.org

 

 

Man känner av dessa tuffa arbetadagar som man nu har. Man känner gärna efter lite extra också. Ont i kroppen har jag och trött som fan är man! Jag vet om detta innan jag går till jobbet, men ändå kan jag aldrig lämna jobbet efter en lång arbetsdag utan att känna mig ganska mörbultad i hela  kroppen. Jag tänker inte sträva efter att försöka känna annorlunda, jag acceprterar bara, har en evig längtan till ledighet och hoppas att jag sover gott om natten. Gärna utan hemska mardrömmar.

 

 

Det kändes bra idag också. Direkt från start liksom. Inget var jobbigt, inget var tungt. Allt gick bara hur lätt som helst. jag hade lätt kunna köra i flera timmar om jag bara hade haft mer tid idag.

 

 

 

 

Jag ska ta mig bort till gymmet och köra lite. Jag har sen ännu en tuff arbetsdag som väntar mig. Lite mat måste jag ju hinna klämma in mellan träning och jobb också. Bara att starta denna tisdag NU.

 

Jag ju redan fått upp en massa julpynt och sånt. Jag kanske är lite tidigt ute, mne nu är de uppe i alla fall. Jag borde kanske ha manglat min julgardin innan jag hängde upp den, men det blev fint där i köket i alla fall.

 

Oj, nu är jag riktigt trött. Om jag inte kan sova gott i natt då är det något som inte stämmer. Jag skulle nu direkt bara vilja slänga mig i sängen. Men jag måste ju först natta Mimmi och borsta tänderna.

 

Jag har haft en tuff arbetsdag och det känns i kroppen nu. Men de är bara att jobba på, precis som vanligt. Detta har jag ju varit med om många gånger förut, så jag är härdad nu. 

 

 

Jag ska börja fixa mig för lite arbete. Jag känner mig egentligen lite för trött och seg för att jag ska orka jobba, men man kan ju liksom inte välja att strunta i det idag. Jag får väl bara försöka jobba på som jag brukar göra. Ta dagen som den kommer, göra en sak i taget och ta det lugnt. 

 

Jag tänkte ju att jag skulle vänta med allt julpynt till typ nästa vecka, men jag kunde inte hålla mig. Jag har fått upp någon gardin och lite röda ljus och dukar står och ligger lite överall nu här hemma. en snögubbe står så fint och kikar i ett av mina fönster.