Jag sitter här och funderar lite över några händelser från min barndom igen. Jag trodde för några år sedan att jag har bearbetat alla möjliga händelser från den tiden färdigt nu. Det har jag nog också gjort och fan vore väl annars om jag fortsätter att älta sånt nu som tex hände när jag var 4 eller 5 år gammal. Men jag har ändå ibland så svårt att förstå varför och hur tex mamma kunde göra som hon faktiskt gjorde mot mig. Vissa händelser har jag ältat mer än andra. En del av allt som hände  kommer jag inte ihåg, men jag har fått dom berättade för mig. Jag minns kanske någon detalj, men såklart inte allt om själva händelsen. Jag har många gånger undrat varför och försökt förstå. Vissa saker kanske jag förstår, men jag accepterar de ändå inte. Andra händelser förstår jag inte alls hur tex mamma egentligen tänkte när hon gjorde som hon gjorde. Jag har också frågat varför men jag har egentligen aldrig fått något svar på många av de funderingar jag har haft och som jag också ibland har mått dåligt av. Jag har också många gånger tänkt att varför har jag inte fått leva i en vanlig familj med en mamma och en pappa som båda  tar hand om mig. Varför måste jag har varit med om tex en vårdnadstvist eller andra händelser som beror på att vissa vuxna inte verkar ha haft någon hjärna att tänka med överhuvudtaget?

 

Jag har aldrig förstått varför mamma tyckte det var viktigare att träffa sina vänner istället för att hämta mig på dagis. Hur kan man ens komma på tanken att bara strunta i att se till så att ens eget barn kommer tillbaka hem från dagis. Det var precis det som hände. Mamma hade blivit bjuden hem till några vänner. Hon tyckte då att hon inte hade tid att hämta mig och istället struntade hon helt i det. Hon försökte inte ens lösa det genom att fråga någon annan om hjälp med att hämta mig.  Nej, hon bara struntade i det och lät mig vara kvar på dagis utan att bry sig. 

 

Jag minns lite av den dagen. Jag minns att jag var kvar på dagis och lekte fram till ganska sent på kvällen. Jag hade fått mat en extra gång den dagen och några andra föräldrars barn var också kvar. Jag tror det var så att personalen på dagis skulle stänga och gå hem, men man kunde ju liksom inte bara ta på mig kläderna, skicka ut mig och låta mig gå hem själv. Därför var det någon annan förälder där som var beredd att ta med mig hem till sig om det nu skulle visa sig att ingen kom och hämtade mig.  Det var ju ca 2 -3 kilometer att gå hem från dagis. Det hade jag ju inte klarat själv att gå eftersom jag bara var 4 eller högst 5 år gammal. 

 

Jag har senare fått berättat för mig att personalen ringde mamma, men fick inget svar. Det var inte så att mamma hade glömt att hon skulle hämta mig. Det var heller inget som egentligen hade hänt som gjorde att mamma inte kunde hämta mig.  Mamma tyckte bara att det var viktigare att träffa sina vänner istället för att se till så att jag kom hem från dagis. Hon bedömde bara att hon inte hann att hämta mig på dagis, och då var det helt naturligt för henne att bara strunta i det. För henne var det viktigare att träffa sina vänner, festa och gå ut och roa sig. Så var det många gånger när jag tänker tillbaka på andra händelser i min barndom och jag fattar inte än idag hur man kan tycka att något annat är viktigare  än att ta hand om sitt eget barn. Jag fattar verkligen inte hur hon tänkte när hon bara struntade i att hämta mig på dagis. Trodde hon att jag bara kunde gå hem från dagis själv de 2 eller kanske 3 kilometrarna som det var mellan dagis och hemmet? Även om hon nu var så korkad så hon trodde det så borde hon väl ändå ha tänkt en tanke på den gången jag blev påkörd av en bil? Bara det borde väl få henne att fatta att jag inte kan gå hem själv från dagis? 

 

Jag blev faktsikt påkörd av en bil när jag var väldigt liten. Det är såklart något man minns även om jag typ bara gick på dagis. Efteråt har jag fått berättat för mig att jag gick och haltade länge efter den händelsen. Jag anser att allt detta var min mammas fel och det har jag också sagt till henne.

 

Jag har senast idag sett många föräldrar ute  med sina små barn. Är det något man märker så är det att dom är väldigt noga med att se till så att deras barn inte springer fritt omkring. Man håller dom i handen eller liksom håller dom i jackan eller luvan som sitter på jackan. Man har liksom koll på sitt barn. När jag var liten däremot så hade mamma noll koll. Det gick otroligt fort när jag blev påkörd. Jag och mamma stod vid en korsning och skulle gå över vägen. Hon rotade väl i sin väska eller gjorde något annat istället för att ha koll på mig. Det kom en bil och jag reagerade direkt genom att springa rakt ut framför bilen. Jag minns att mamma fick upp sina händer, men hon hann inte ta mig. Jag blev påkörd av bilen precis i bromsögonblicket och inte i full fart som tur var.

 

Jag förstår inte varför mamma inte kunde se risken med att inte ha någon koll på mig när vi står vid en korsning och ska gå över en tungt trafikerad väg. Fatta hon inte att risken är ganska stor att ett litet barn inte bara står där och tittar på en bil som kommer i full fart. Ett litet barn tänker kanske inte alltid som en vuxen, men mamma tänkte som ett barn eller så tänkte hon inte alls. 

 

En annan händelse som jag minns väldigt väl var när mamma ville att jag skulle gå ut och leka på den lekplats som fanns precis utanför där hon bodde. (Jag säger där hon bodde för jag befann mig mest hos min mormor och morfar på den tiden) Jag var ute och lekte. Efter ett tag så vill jag gå in igen, men då fick jag inte komma in. Hon hade sina sk vänner där. En massa killar tror jag det var och då var det väl kanske bra om jag försvann ut, men jag minns att jag blev ledsen över att mamma bara sa att jag inte får komma in och att jag måste gå min väg. När jag gråtande gick ut igen så hörde jag genom fönstret när jag kom ut att hennes vänner frågade vem det va som ville komma in. Då sa hon att det bara var min pojk, men att hon inte har tid att bry sig om sånt nu. Jag var alltså något "sånt" för henne och det finns så många gånger som jag har undrat varför de fanns så mycket annat av i mina ögon rena skitsaker som ofta var viktigare i hennes liv än att bara ta hand om mig. 

Vissa händelser som jag har fått vara med om är svåra för mig att fatta. Jag har heller egentligen aldrig fått ett svar på varför. Jag mår bra idag och jag har för längesen bearbetat detta som jag nu har skrivit och mycket annat av allt som har hänt. Jag brukar tänka att jag fick en dålig start, men nu är det bara att köra på!  Det hjälper, men varför skulle jag behöva vara med om alla dessa händelser där man bara måste drabbas av de för att vissa vuxna mest bara tänker på sig själva. Varför fick jag inte ha en trygg familj att leva i som barn? Det har jag ofta önskat hade jag hade fått ha.