En lördag med blandade känslor.
Detta kan bli ett av dom märkligaste inlägget jag har skrivit på denna bloggen eftersom jag kommer att blanda lycka och glädje med sorg och ilska. Tänker man rent känslomässigt bara om denna dagen så har jag blandade känslor. Tvärt om, från en minut till en annan. Det är inte lätt att fatta hur det där funkar. Undra hur om jag ens kan blogga så jag förstår detta inlägget själv?
Jag var ju ute och löpte i morse. Det käns ju tungt och så, men jag diskutera detta lite med brorsan i dag. Han sa till mig att jag kommer att känna att det går lättre när jag får träna ett tag. Det är bara och köra på och om du känner att det känns tungt efter 3 km nu så kommer ju den gränsen att flyttas fram om någon månad. Då kanske det känns tungt förrän om 6 km. Bara du tränar på så kommer du ju att flytta fram din gräns hela tiden, innan den där tunga känslan kommer. Jag vet ju detta egentligen, men när min träning går för lätt då pressar jag mig lätt gärna mer. Jag kommer ju på sätt aldrig att känna efter att jag har haft ett träningspass att allt går så lätt, som man ibland kanske måste få känna också. Fast det viktigaste är ju just nu att jag rör på mig, som brorsan också sa.
Jag har suttit här i dag och tittat på prinsbrölloppet. Jag gillar ju kungafamiljen och allt runtomkring. Man blir glad när man ser brudparet. Dom är ju så lyckliga och sjukt kära.
Samtididigt som man sitter här och tittar på det vackra brudparet och blir väldigt glad av att se dom så glömmer jag inte Lisa Holm. Det är fruktansvärt det som har hänt henne. Sånt här ska inte få hända. Hon va 17 år och hade hela livet framför sig. Jag har haft ett ljus tänt hela kvällen och tänkt på Lisa Holm.
Brorsan, syrran, syrrans kompis och brorsans tjej besökte mig tidigare i dag. Vi åkte till Grästorp. Pappas frus systers barn spelade en fotbollscup där i dag. Vi drog dit, fast vi hann inte se så mycket. Typ bara 5 minuter och när domaren blåste av matchen så hade min pappas frus systers barn med sitt lag vunnit hela cupen. Det var ju också roligt naturligtvis.
Hem igen och jag fortsatte kolla in brölloppet, fast jag tände det där ljuset för Lisa Holm också. Efter en stund så ringer telefonen och då kommer nästa jobbiga grej som på ett sätt har drabbat mig lite mer personligen. Min mamma berättade för ett antal månader sen att hon har fått bröstcancer.
Nu har det gått en tid och hon har varit inne två gånger och fått cellgifter. Hon ska in en tredje gång. Hon ringer ibland och berättar hur jobbigt allt känns. Hon orkar inte äta så mycket och ibland blir hon liggande och orkar inte göra någonting. Jag lyssnar mest på vad hon säger och bara låter henne prata av sig. Det finns ju inte mycket jag kan göra mer än att vara ett stöd. Hon får mycket hjälp av alla möjliga personer som jobbar med att hjälpa människor som är sjuka är har drabbats av olika tragiska händelser i livet. Mamma själv berättar om hur hon ska gå vidare på bästa sätt för att hon ska bli frisk. Träffa läkaren och bli frisk är det som gäller för mamma nu. Det finns ingen anledning att tro att hon inte kommer att bli frisk.
Jag har inte velat skriva och berätta om detta med min mamma tidigare. Jag har inte pratat med någon annan om vad som har hänt heller. Jag visste ju inte så mycket till en början och sen måste ju saker och ting få sjunka in hos mig först. Man vill ju inte säga för mycket ifall något av de man har sagt sen skulle visa sig vara fel.
Blandade känslor i dag. Och sånt är väl livet. Jag är nog ganska bra på att anpassa mig till den situation som jag befinner mig i för stunden. Vara i nuet har jag blivit bra på tror jag. Att tänka på att ta en dag i taget känns viktigt nu. Det är mycket nu, och jag ska göra allt jag kan för att lösa allt på bästa sätt.
Trackback
