Jag tror inte att jag vill träffa honom.
Jag har några gånger förut skrivit inlägg på min blogg om vad jag har varit med om som barn. Mina föräldrar gick isär när jag var väldigt liten och ur det skapas ju historier som kanske inte alltid har varit så roliga att få uppleva. Det finns säkert saker som har hänt senare i livet som är ett resultat av hur jag hade det som litet barn. Jag tänker inte "grotta" ner mig i de psykologiska just nu. Jag tänker bara dra ytterliggare en historia som jag fick uppleva från min barndom som jag tack och lov i alla fall har kommit över nu. Men det som har hänt har ju hänt i alla fall och detta är ju en blogg som mest handlar om mig och då kan jag ju skriva detta för så jäkla privat känns det inte för mig att berätta om. Jag kan ju inte hjälpa att jag som litet barn måste hänga med på vad vuxna i min omgivning gör, men som jag ändå sen i viss mån blir påverkad av.
En dag i min barndom kommer min mormor hem från BB och säger att jag har fått en bror. Jag minns väl inte exakt vad jag tänkte. Jag visste ju såklart att mamma var med barn och att hon hade blivit det med en karl som inte var min pappa. Jag tänkte kanske att nu blir det en kille till som springer runt här hemma hos mamma och mormor eller nåt.
Precis som så många andra historier från min barndom som jag har skrivit om så var ju detta inte helt okomplicerat. Mamma visste först och främst inte vem som var far till barnet som hon hade fött och det kom heller aldrig fram i den utredningen som gjordes på detta. Fråga mig inte hur man lyckas att inte kunna ta reda på vem som är far till ett barn som föds, men det kom i alla fall aldrig fram. En myndighet (socialnämnden tror jag) kopplades in för att se till så att barnet som nu var fött inte skulle fara illa. Min mamma har i alla år haft med socialen eller något liknade att göra så om hon föder ett barn så blir det ju såklart direkt fart på den eller dom myndigheter som ska se till att barnet helt enkelt inte råkar illa ut. Efter vad min mormor har berättat för mig så ville man ta barnet ifrån mamma redan direkt efter förlossningen. Det blev inte så utan hon fick en chans i alla fall.
Det skulle snart visas sig att mamma inte klarade av att övertyga myndigheterna om att hon kunde ta hand om sitt eget barn. Hon fick åka ut till något hem där man sätter föräldrar som man vill kolla om de kan ta hand om sina barn. Mamma gjorde vad jag vet inga större fel under sin vistelse på detta hemmet. Hon klarade det bra, men hon hade en fruktansvärd hemlängtan och det skulle senare visa sig vara helt avgörande. Hon ringde hem till min mormor flera gånger och storgrina i telefonen och sa att hon längtar hem. Hon fick sen någon slags permis (jag kallar det så) från hemmet där hon var, men när hon sen skulle åka tillbaka till hemmet för att fortsätta kontrolleras efter sin permis då vägrade hon att åka. Då tar såklart myndigheterna hand om barnet och min på "pappret" sk halvbror sattes i en annan familj.
Sen var turerna igång med detta. Den familj som var satt att ta hand om min mammas barn åkte mamma och hälsade på ganska ofta. Hon ville i alla fall träffa sin son och det kunde ingen neka henne just då att få göra. Jag var med någon gång själv ute hos denna familjen. Jag vet inte vad jag tänkte. Allt var som vanligt. Jag befann mig i en sitution som jag själv inte hade kontroll över och jag kunde inte heller få kontrollen över den. Jag måste ju bara hänga med på de som vuxna beslutar om liksom. Jag tror aldrig jag fick frågan om jag ville följa med ut och hälsa på denna familjen som var satt att ta hand om min halvbror, som jag egentligen inte kände att jag hade.
Vad jag vet så besökte mamma ofta familjen som var satt att ta hand om hennes barn. Men sen kom den där dagen då hon inte fick träffa sitt barn mer. Hon hade nämligenen av någon andledning skrivit på ett papper som handlade om att hon skulle adoptera bort sin son till denna familjen. Jag tror inte mamma egentligen visste vad det skulle innebära och få för konsekvenser när skrev på pappret om adoption. Hon blev säkert övertygad om att hon skulle få träffa sin son ändå. Hade hon haft kvar honom som "fosterbarn" hos familjen då hade dom inte kunnat neka henne att träffa honom, men adopterar man bort någon då har man naturligtvis inte laglig rätt att träffa sin biologiska son längre. Jag gissar att mamma egentligen inte förstod vad hon gjorde och vad detta skulle innebära. Hon försökte väldigt många gånger att ändå få träffa honom genom att ringa och fråga, men vad jag vet så blev det nej för tid och evighet. Varje jul och varje födelsedag skrev hon ett kort till sin son, men träffa honom fick hon aldrig mer göra.
Idag är min sk halvbror vuxen. Jag vet var han bor. Jag vet adressen och jag skulle lätt som en plätt kunna åka dit redan idag och ringa på hans dörr. Jag tror inte att han vet något om mig eller hur allt faktiskt ligger till. Eftersom mamma stoppades när han var väldigt liten från att få träffa honom så gissar jag att han inte vet någonting. Eller så är det så att han vet något. Han kanske har fått veta, men han kanske inte tror på det. Mamma berättade nämligen för ett tag sedan att någon hade frågat henne varför hon har skickat så många kort till just honom. Hon sa som det var och det tror jag sen min sk halvbror fick reda på. Där någonstans slutar historien och det händer inte mer än så. Min mamma och han har inte träffats nu heller, trots historen om alla vykort om varför hon har skickat dom till honom under hela hans uppväxt. Kanske är det så att han inte bryr sig eller att han kanske inte tror på det. Hur som helst så har jag svårt att bry mig mer. Jag nöjer mig med att veta sanningen om varför de blev som det blev. Sen var ju detta aldrig mitt fel. Jag kan ju inte hjälpa vad vuxna gör när jag är litet barn, men påverkad på något sätt blir man ju såklart.
Jag skulle alltså kunna åka till adressen där min sk halvbror bor och tala om precis hur det ligger till. De finns dom som tycker att jag borde göra det, men varför skulle det vara så viktig? Jag vet ju hur allt ligger till och han har väl rätt att få veta, men jag känner egentligen ingeting för honom. Varför ska jag ta något ansvar för vad min mamma gjorde när jag själv var så liten och egentligen inte fatta något av vad som hände då? Nu är de som det är. Dessutom kanske jag river upp något som gör att det blir väldigt jobbigt för alla inblandade. Jag är inte säker på att varken han eller jag skulle må bättre om jag som för han förmodligen är en helt okänd människa helt plötsligt kommer hem till honom och talar om att hans familj inte är hans biologiska familj, utan min mamma är också hans mamma och fadern är okänd. Hur skulle man själv reagera om någon helt plötsligt ringer på dörren och säger att du är min bror och dina föräldrar som du har växt upp med är inte dina biologiska föräldrar? Jag skullle nog be en person som påstår något sånt att bara dra åt helvete, om det nu inte är så att man vet allt redan.
Ok, jag kan ju lägga fram allt och förklara så att han fakiskt tror på det. Jag tror inte det skulle vara så svårt för mig, men frågan är om det är värt att riva upp något sånt här? Det kanske förstör väldigt mycket och då blir ju jag ansvarig för något som från början aldrig var mitt fel. Det tror jag inte jag vill ska hända.
Det känns bättre att bara låta detta vara som det är. Jag kan skriva lite och thats it liksom. Inget av allt som hände när jag var liten får jag låta mig påverkas av nu. Inget har ju aldrig någonsin varit mitt fel. Jag vet idag vad jag behöver och vad jag vill. Det finns många som ibland tror sig veta vad jag behöver och vad jag vill bara för att jag har haft den bardomen som jag har haft, men jag vet faktiskt bäst själv och jag kan idag välja själv utan att jag behöver bry mig om vad andra tycker. Det finns mycket som har hänt när jag var liten som jag känner att jag helst skulle vilja slippa ha erfarenheter av, men jag ska fan inte låta de som hände då låta påverka mig negativt på något sätt nu. Man kan säga att jag fick en dåligt start på livet, men nu går det ju bra och det har det gjort länge.
• Stina
Stark historia. Vad skönt att det gått så bra för dig i livet trots detta. Hoppas din mamma mår bra idag.
Kram Stina
• Anna.
Inget av det är vare sig ditt eller hans fel. Stor kram!
• Anders
Jag blev glad Daniel, inte av din tragiska och ledsamma historia givetvis, men av att du öppnade dig på det här sättet.
Finns ingen anledning att låta locket ligga på om man känner behov av att öppna sig. Jag är säker på att vi som bloggläsare kan ge dig några ord på vägen, även om vi inte kan förstå exakt hur det känns förstås.
Ett par frågor, du svarar givetvis inte om du inte vill. Har du kontakt med din mor i dag och vilka är dina känslor för henne?
Återigen, ett fint inlägg av dig och många tankar går till dig denna kväll. Starkt gjort!
• Henka
Vilket fint inlägg Danne! Jag blev riktigt rörd här framför datorn. Hoppas din mamma mår bra idag. Dig vet man ju redan att det är fint med :)
• tilda
Men oj vad fint! oftast får man bara se den roliga danne, men det är trevligt att veta att det finns en djup och allvarlig danne också. Kram!
• Roger Johansson
Tjena Danne,tänkte jag kunde berätta att jag också har ett bortadopterat syskon. En tjej två år yngre än mig nästan samma historia som din, min pappa står som far, fast han inte är det.Har aldrig känt mig hågad att ta kontakt med henne men ändå räknat henne som min syster. Helt plötsligt för något år sen ringde hon upp mig,vi hade jätte lätt att prata och tjafsade över en timme om ditten och datten. Sen var det bra med det, vi har varandras telenr och vet att det är ok att höra av sig när som helst. Sen har vi inte pratat mer men vi vet båda att det är ok om andan faller på. Känns inte som någon stor grej men lite trevligt ändå att ha snackat med syrran.
Trackback
Vad fint av dig att blotta ditt hjärta på det här sättet. Kanske läser han din blogg och känner igen sig?
Jag tror ändå det bästa är att, när du orkar, du tar kontakt med honom. Det är alltid bättre att veta sanningen, oavsett om den svider. Alla förtjänar att veta vilka ens föräldrar är!
Styrkekramar