Det som jag börjar inse nu det är att jag förmodligen kommer att misslyckas med det sparmål som jag länge har haft för detta året. I bästa fall känns det som jag kan få sparat halva summan. Det är ju inte dåligt, men det kommer ju ändå att kännas som ett misslyckande om jag inte klarar det målet jag satte upp från början. Jag har inte gett upp. Det kan ju finnas en lösning som jag inet ser just nu. Jag ska göra vad jag kan, men oavsett om jag klarar sparmålet så känns det ju som att jag inet kommer att klara dom andra "upplevelsemålen" som jag har. Hur jag än vänder och vrider så känns det som att jag inte kommer att klara alla mål jag har för i år. 

 

Samtidigt känns det fel att känna att om jag inte klarar 7 olika typer av mål, (6 upplevelser och 1 sparande) så ska det kännas som misslyckat. Jag har ju redan klarat av 2 mål. Resorna till Prag och Bryssel. Dessutom har jag ju en ansenlig summa pengar sparat redan nu. Jag är helt säker på att jag kommer att klara av 2-3 upplevlsemål till under september. Ett av dom målen kan jag misslyckas med för det beror lite på vad en annan person vill, men jag tror att det kommer att bli av.  Det innebär ju sen att jag har 2-3 mål kvar att fixa på 3 månader oktober- december). Tänker jag på det så kan jag känna att 1-2 mål till borde jag ju klara. Jag kanske inte klarar allt, men om jag sätter 5 eller 6 av de sju mål jag har så känns det ju som ett lyxproblem om ajg ser detta som ett misslyckande för att jag inte har klarat 7 av 7 mål. Egentligen kan man ju inte kalla det för ett misslyckande. Men jag har så svårt att se det på något annat sätt. Jag vill klara allt så in i helvete!

 

Man kan ju också tänka att ska man klara något sparmål på en stor summa pengar så kanske man inte ska unna sig så mycket annat, utan bara fokusera på sparandet. Men det är inte riktigt det som är grejen med detta. Jag tänker liksom inte att jag ska spara ihop en massa pengar för att jag ska ha det bra sen. Jag vill ha det bfra nu och unna mig. Risken är ju annars att man kommer till en punkt där man inser att under större delen av livet har man ägnat sig åt att kämpa med att spara pengar för att få det bra. Sen när man når det där sparmålet så kommer det kanske saker som gör att man inte har haft något direkt nytta av att man har kämpat så. Det händer ju saker ibland som är oförudsedda så jag passa på att unna mig nu. Sparandet av pengar får aldrig bli viktigare än att jag ska må bra. Pengar är ju inte allt.