Förr sa jag ofta: Man slutar aldrig att bli förvånad. Fast sen en tid tillbaka tycker jag inte detta stämmer längre. Jag har slutat att bli förvånad.  Man är ju med om och ser saker varenda dag där folk gör både dumma och väldigt idiotiska saker. Många gånger kan jag tycka att vilken normal och vettig människa som helst märker ju hur korkade vissa är, men ingenting av allt som människor väljer att göra förvånar mig aldrig längre. 

 

Jag kan nog säga utan att överdriva att varje vecka kommer det fram personer till mig och äcklar sig. Det enda syftet är att provocera och jävlas med mig. Detta händer lätt varje vecka och det sjuka är att jag aldrig blir förvånad.  Jag vill också säg att många som kommer fram till mig är jättesnälla och bra personer också. Det känns ändå skönt att inte alla är äckliga svin som helt saknar hjärnceller. Många säger att dom gillar Dannebloggen och dom plattformar som jag har där jag typ heter Dannebloggen överallt.  Men när det gäller dom som äcklar sig så brukar jag bara tänka att jag inte ska svara seriöst på nånting som dom säger och jag har ju också fattat sen många år tillbaka att när någon är så sjukt jävla dum i huvudet så är det helt meningslöst av mig att försöka prata dessa nollor till rätta. Dom är ju för dumma i huvudet så dom kommer ändå inte att förstå nånting av allt jag säger. Dom är dumma i huvudet och ärligt talat så skiter jag i om dom vad som händer med dessa personer i framtiden. 

 

En grej som brukar funka när man vill bli av med dessa hjärndöda äckel snabbt, det är att få dom att förstå att jag filmar med mobilkameran. Då brukar dom vända på sig snabbt och mer låta mig vara ifred. 

 

Jag har också känt den senaste tiden att eftersom jag inte förvånas längre över nånting så blir jag mer lugn avslappnad kring saker som jag vet att jag för några års sedan kunde bli mer arg och upprörd över. Det blir som att effekten av att jag inte blir förvånad blir också att jag inte bryr mig lika mycket. Jag påverkas inte och det sköna är att jag heller inte tänker så mycket på det i efterhand. Förr kunde jag absolut bli upprörd när en person som inte verkade ha en fullt utvecklad hjärna skulle hålla på och prata sin jävla skit med mig. Men jag har slutat bry mig och jag tycker också att jag hanterar dessa människor på ett sätt som är bra för mig. Jag vet ju att om jag blir för arg eller upprörd över nånting så mår jag lätt också dåligt en tid efter en viss händelse. Jag har aldrig egentligen mått dåligt över vad folk säger eller gör. Det är om jag tycker att jag har hanterat saker på fel sätt som får mig att må skit. Inget annat, men jag mår bara bra nu, oavsett vad folk väljer att göra och säga om mig och till mig. Jag tror det är bra att jag inte blir förvånad över så mycket längre. Jag har liksom vant mig vid att folk säger och göra sjuka saker, i den sjuka värld vi alla lever i. Jag kan inte alltid hjälpa att jag drabbas av vissa saker eller vad andra väljer att säga och göra mot mig. Men jag kan alltid påverka hur jag själv väljer att hantera allt som jag drabbas av, både i stunden och efteråt. På något sätt känns det bra att jag har slutat bli förvånad och det där uttrycket: Man slutar aldrig att förvånas kommer jag helt sluta använda. För på mig stämmer inte det. Jag blir verkligen aldrig förvånad längre. Vissa människor är inte så dumma som man tror. Dom är ännu dummare. Inte ens det förvånar mig längre.