Jag tänker och tänker på allt möjligt, men mycket känns ändå bra med det. Jag mår ganska bra nu och jag har gjort det under en längre period. Jag har väl den senaste tiden inte tänkt så mycket på skit som ligger månader och år tillbaka i tiden. Jag har heller inte oroat mig så mycket för framtiden som jag ibland vet att jag kan göra. Jag har nog varit bra på att vara, verka och leva i nuet. Det är något som jag vet att jag lätt mår bra av och jag har fått detta bekräftat hur många gånger som helst under mitt liv. Nuet är det enda du kan påverka och som du verkligen vet säkert något om. Jag kan inte göra mycket åt sånt som har varit. "Gjort är gjort sa han som ramlade med huvudet före ner i en brunn" Att oroa sig för framtiden känns ju oftast i efterhand helt meningslöst. Dom riktiga problemen som man ibland kan bli drabbad av och som kan vara jobbiga att hantera är ju oftast av sådant slag som man sällan innan hade kunnat förställa sig att det skulle bli som det blev. Om man nog förmodan ändå blir så som man innan hade sagt, så blir ändå väldigt sällan känslan av något så som man innan hade tänkt att den skulle bli. Slutsats det alltid bättre att leva och tänka i nuet, oavsett var man befinner sig i livet. Är det något som nästan alltid funkar så är det när man lever i nuet. Det är ju i nuet som man kan jobba på att komma närmare dom mål man har. Det är i nuet som man kan göra saker för att ta sig över dom hinder och problem som man ställs inför när man jobbar på att klara att nå sina mål. 

 

Nu säger jag inte att jag har rätt, men att vara mer i nuet funkar i alla fall oftast för mig och det får mig att må så bra jag bara kan i den stunden. Om jag tänker tillbaka för mycket på skit, då mår jag skit. Om jag oroar mig för saker som inte har hänt än, då känns det ju som man lätt kan må dåligt och det känns ju ganska onödigt för sånt man oroar sig för händer ju väldigt sällan. 

 

Nu har jag börjat träffa mer folk igen. Under denna ganska långvarig pandemi som vi alla mer eller mindre har fått leva med så har jag stundtals känt mig ganska deprimerad och nedstämd. Jag är rätt säker på att orsaken till att jag känt mig så är coronaviruset och allt som det har fört med sig. För min del så har jag känt mig väldigt ensam och det har jag nog i perioder, under hela denna pandemin mått dåligt av. Jag är ändå en person som vill vara ganska mycket för mig själv, men som det har varit sen i mars 2020 så blev det för mycket ensamhet även för mig. Om jag känner så, som normalt ändå tycker att det är ganska skönt att få tid för mig själv, då är det illa. Nu känns det ändå bra att jag den senaste tiden har träffat människor igen som jag också gillar att ha socialt "häng" med. Annars har jag känt att jag vill ha respekt för pandemin och coronaviruset. Vad jag vet så har jag sluppit att bli sjuk i COVID-19, men jag har ju varit noga  med att hålla avstånd och sen har jag ju varit väldigt mycket för mig själv, även om det har känts väldigt tråkigt. Nu mår jag bara väldigt bra och jag känner mer än någonsin tidigare att det är viktigt att jag inte slutar träffa personer som jag tycker väldigt mycket om. Jag förstår ju nu vad det är som har saknats under den tiden då jag har känt mig mer deprimerad än normalt. Ensamheten har känts för mycket även för mig, även om jag också gillar den till viss del. 

 

Jag ångrar ändå inte att jag har haft respekt för allt som har haft med coronaviruset att göra. Nästa vecka ska jag ta min andra dos av vaccinet och vad jag förstår så kommer jag att ha ett skydd mitt allvarlig sjukdom i COVID-19. Om det är så det är så känns det väldigt bra och då får det som har varit vara glömt. Jag har jag klarat att hålla mig frisk från skiten och tagit vaccinet så jag har ett bra skydd för framtiden, då tycker jag inte att jag har gjort saker som jag nu behöver ångra. Däremot tycker jag det är fel när jag hör andra människor som säger att dom inte tänker ta vaccinet. Jag är ändå ganska säker risken är ganska liten att man ska drabbas av någon allvarlig biverkning eller sjukdom p.g.a. vaccinet. Jag tror nog att risken är betydligt större att man blir sjuk om man inte vaccinerar sig. Nu är det ju frivilligt så folk får ju göra som dom vill, men läkare om många andra s.k. experter verkar ändå vara ganska eniga om att det är bättre att ta vaccinet än att välja att avstå från det. Jag känner att jag hela tiden har varit väldigt säker på att jag vill ta vaccinet när det kommer. Nu har jag fått en dos och nästa vecka tar jag min andra. Det känns bra och helt rätt. De enda som skulle ha fått mig att avstå vaccinet det är ju om min läkare hade sagt åt mig att jag bör avstå att ta det. Hade man fått en medicinsk förklaring och kanske blivit hänvisad till provsvar eller nåt liknade, då hade jag väl avstått, men något sånt har ju inte förekommit för min del. Tar du inte vaccinet så är det fel i dom allra flesta fall. Ingen kan få mig att ändra på den åsikten i dagsläget. Jag är glad för min egen skull att jag är, och alltid har varit positivt inställd till att vaccinera mig. Jag tycker att alla andra som säger någonting annat bara pratar skit, hur frivilligt det än är att avstå från det.