Dannebloggen fyller 10 år.
Idag fyller min blogg 10 år. Den 4:e december för 10 år sen började jag skriva och lägga bilder på denna bloggen. Jag hade fram til dess, under åren 2006-2008 startat en blogg och lagt ner. Startat igen och sen gett upp. Sådär höll jag
på ett tag, men den 4:e december 2008 så startade jag en blogg som jag nu alltså inte har avslutat på 10 år. Tanken har slagit mig några gånger, men jag fortsatt. Jag har kvar min blogg för att jag tycker att detta är roligt att hålla på med. Det är känslan av att detta är roligt att greja med som gör att jag fortsätter.
När jag började i januari 2008 på en blogg (som jag sen avslutade i typ september eller oktober samma år) så hade jag inte gjort så mycket av roliga grejer under det året. Jag mådde mest dåligt över en massa saker och det var sån skit jag
skrev om. Jag hade tex haft en på tok för tidig semester där jag typ bara under en helg hade besökt Stockholm. Jag åkte bl.a. dit för att jag ville se hårdrockbandet KISS som skulle uppträda på Stockholm stadion. Det gjorde jag också, och det var
ju coolt, även om bandet inte bestod av samtliga de bandmedlemmar som en gång startade denna musikgrupp som kanske sen fick rockvärldens mest berömda ansikten.
Upplevelsen där och då i Stockholm är nästan det enda roliga minnet jag har från året 2008. De mesta var annars bara skit. Jag tjänade i och för sig ganska bra med pengar, men mår man inte bra så spelar ju inte mängden av pengar någon roll överhuvudtaget.
När jag började blogga i december 2008 så var tanken att jag kanske inte skulle hålla på att älta och klaga över att jag inte mår så bra hela tiden. Bättre att försöka hitta sätt att må bättre på liksom. Jag tror att jag någonstans började
blogga om saker man kunde göra för att man skulle må bra. Jag säger inte att jag hade rätt i de jag skrev då, men för mig funkade det nog. Jag började må bättre och jag fick energi av det. I början hjälpte mig nog bloggen på
något sätt att bli kvitt tankar där jag hela tiden tyckte att jag var så dålig på allting, eller att ingen tycker om mig.
Jag började också märka av eter några månaders bloggande att bloggstatistiken, antalet besöker blev fler och fler. I början kunde jag ju bli förvånad om det hade varit mer än 5 personer inne på min blogg under en och samma dag. Men jag
brydde mig egentligen inte så mycket om statistiken. Jag kände att jag gillade och blogga och gjorde också roliga saker för att jag skulle ha något att blogga om. Jag läste andra bloggar och inspirerades mycket av många som jag tyckte
var väldigt bra.
För att få en cool design så konkaktade jag till en början är väldigt känd bloggare. Hon var känd då och hon är ännu kändare idag för sitt bloggande och sin "lifestyle" som influencer. Denna tjej hade på sin blogg lagt ut ett erbjudade
i form av ett blogginlägg där det stod att hon med hjälp av en bloggdesigner hjäper till om det är så att någon vill ha en unik design till sin blogg. Jag "nappade" på det där. Jag skrev till henne och sa att jag var intresserad och
hon svarade samma dag att det var grymt bra att jag ville ha hjälp med min blogg. Hon skrev att jag skulle skicka ett brev till hennes hemadress. I brevet skulle jag lägga i 300 kr. Sen skulle jag bara vänta på kontakt av hennes bloggdesigner.
Typ så var det. Jag tänkte väl en tanke att det skulle nu kunna bli så att jag skickar pengar och sen får jag inte vad jag har betalat för, men pengarna blir jag av med i alla fall. Men samtidigt så tänkte jag att med tanke på
vilken sjukt stor bloggare denna tjej är så kan det väl inte vara något skumt med detta??. Dessutom var det ju bara 300 kronor och då tänkte jag väl skitsamma. 300 kr är ju inga stora pengar. Sen vill man ju ändå inte känna sig lurad
i efterhand.
Det gick en tid. Någon design blev det inte på det sättet som denna bloggare hade lovat mig, men jag fick ett mail från henne. Där stod det att de var så många som hade velat köpa bloggdesign via henne så dom kommer inte att kunna ta alla
på en och samma gång. Hon skrev också att hon inte ville hålla på mina pengar utan hon lovade att hon skulle skicka tillbaka pengarna till mig. Hon fick mina bankuppgifter och sen hände ingenting. Det gick ytterliggare en tid och sen
skrev jag till henne och frågade om jag kunde få tillbaka mina pengar. Jag fick då till svar att jag absolut kunde få tillbaka mina pengar, men att hon hade glömt av det, men hon skulle alltså fixa det. Pengarna hade tydligen
redan någon bloggdesigner fått. Det gick en tid igen och inget hände och när jag ännu en gång försökte skriva till denna bloggare så fick jag inga svar. Jag blev lurad på 300 kr. Det var ju inte mycket pengar, men om det nu var så
som hon sa att hon hade gett pengarna till sin bloggdesigner så har ju hen fått 300 kronor utan att göra ett förbannad dugg. Jag kan bevisa precis allt jag säger. Jag har alla mail sparade sen den tiden, men jag bråkar liksom inte
för att jag blir blåst på 300 kronor. Man bryr sig inte i slutändan. Jag fick ju min bloggdesign sen ändå, men inte via denna bloggare. Den fick jag av en designer som jag själv hittade via en annons på internet. Jag betalade
då några hundralappar och sen kan man ju tänka att det kostade 300 kronor till. Sånt är livet liksom. Jag vill poängtera att detta med dom 300 kronorna har jag egentligen aldrig brytt mig om att jag blev blåst på, varken förr eller senare. Skulle jag någon gång träffa denna personen som blåste mig på 300 kr så skulle jag inget säga om det. Hon skulle säkert få en jättestor kram av mig. Det är ändå en person som jag tycker väldigt mycket om att följa och hon är idag en otroligt bra sk influencer.
Under en tid (2008- 2012) när bloggandet var lite större och mer inne än vad det är idag så kommenterade jag ofta inlägg på andras bloggar. Jag var alltid snäll med mina kommentarer. När jag kommenterade så såg ju andra det,
man hitta min blogg. I lilla stan Vänersborg pratas det mycket. Efter att jag hade fixat min design, börjat kommentera andras bloggar och skriva fler och fler inlägg varje dag på min blogg, så började läsarantalet samtidigt att öka. Helt plöstligt såg jag att jag hade haft fler besöker under en förmiddag än vad jag tidigare hade haft under ett helt dygn.
Jag såg att någon journalist i någon liten tidning tipsade om lite olika bloggar som han brukade läsa och då nämnde han bl.a. min blogg. Då ökade det igen. Jag började ju blogga under en period där många läste bloggar. Det var då mycket
prat i media om bloggar, och dom stora bloggarna var mycket i media. Kanske var det därför jag började också.
Jag hade inte då, och har aldrig haft en så stor blogg, men det var inte brist på folk som hörde av sig till mig på olika sätt. När jag hade gjort ett youtubeklipp om planking, avverkat några resor och varit med i radio (P4 Väst)
så fick jag efter allt detta också massor av förfrågningar om allt möjligt.
Jag fick mail från massor av kvinnor som vill göra både det ena och det andra med mig, Jag blev erbjuden pengar om jag ställde upp på att bli fotograferad naken. Jag fick frågan om jag ville spela in porrfilm. Jag blev erbjuden
att komma till krogar där jag skulle få gratis sprit, samt hotellövernattningar. Jag fick förfrågningar från folk som höll på med poddcast. Andra människor hörde av sig och frågade om jag inte kunde vara med på svensexor
eller möhiippor. Journalister hörde också av sig om allt möjligt. Folk som jobbade med olika TV-program har också hört av sig och frågat om jag skulle vara intresserad att vara med i TV.
Nu låter det som att jag hade en skitstor blogg och att mängder av folk kontaktade mig på olika sätt. Så var det naturligvis inte. Så har det aldrig varit och det är inte så idag heller. Men med tanke på hur liten blogg jag har och hade, så är de förhållandevis många människor som genom åren har hört av sig till mig med olika typer av förfrågningar.
Jag har nästan aldrig svarat på nånting av alla förfrågningar som jag har fått under dessa 10 år. Man märkte också att många av dom som skrev och erbjöd mig saker bara bluffa. När jag inte svarade så kunde jag få arga mail eller kommentarer
där man tyckte att det var dåligt att jag inte svarade. Fast om jag svarade och sa att jag inte var intresserad, då fanns det många av dom som hade hört av sig som blev arga ändå. Jag tänker bara att man borde väl fatta att jag
inte är intresserad om jag inte svarar? Dessutom borde väl folk bara acceptera att jag säger nej. Jag frågar ju också människor om saker ibland. Jag får ofta nej till svar. Oftast får jag inget svar alls. Då släpper jag det och
går vidare. Varför ska jag bli sur och ägna onödig tid åt att skälla på någon för att hen inte vill göra sånt som jag frågar om. Det är ju bättre att lägga ner kraft och energi på vad jag själv faktsikt kan göra och påverka.
Jag får ibland förfrågningar om saker idag också. En del är seriösa talar sanning medans andra bluffar. Jag svarar sällan på sånt som folk frågar mig om jag vill ställa upp på. Svarar jag så säger jag oftast nej. Jag känner också att
jag vill säga nej till många av dom erbjudanden jag får för det viktigaste är ju att jag mår bra. Jag vet att om jag tex skulle gå med på att vara med i något teveprogram, så kanske jag skulle få fler erbjudanden om andra saker
pga att jag är med i TV en gång. Men jag tycker ändå att man ska vara lite försiktig med vad man säger ja till och går med på. Väljer jag tex att vara med i ett teveprogram, då får jag förmodligen skriva på något avtal. Vissa regler
gäller och man har vissa skyldigheter. Dessutom kan jag som är med i ett teveprogram inte styra så mycket vad som ska visas i TV. Allt som filmas kommer ju inte att sändas. Dagar av filmade kanske klipps ihop till det timmes långa
program som man är med i. De jag vill ska komma med kanske inte kommer med. De jag inte vill ska komma med kanske kommer med. Mycket kommer att göras utom min kontroll och i slutändan skulle jag nog inte gilla det. Det viktigaste
för mig är alltid att jag mår bra ju.
Jag tror inte jag är något sk "kontrollfreak", men jag vill heller aldrig släppa allt och inte ha någon kontroll. Har du väl valt att tex skriva på något avtal som handlar om någon form av samarbete som du i slutändan ska få lite pengar
för, då kan det vara svårt att bara dra sig ur om du mitt i allt ångrar dig. Du kanske bara måste fullfölja för att det står i något kontrakt och sen gör du helt plötsigt saker som du egentligen inte vill. När jag gör saker som
jag egentligen inte vill så mår jag sämre. Jag mår alltså inte bra. Risken att jag sen ska må väldigt dåligt är stor. Det är viktigt för mig att jag känner att jag verkligen vill något innerst inne för att jag ska säga ja till
något som någon frågar mig om. Dessutom vill jag ju kunna se mig själv i spegeln och över tid kunna stå för vad det är jag faktiskt har sagt ja till, och sen valt att gå med på att göra.
När jag har min blogg så betsämmer jag ju själv vad jag vill blogga om. Om jag inte känner för att blogga en dag, så gör jag inte det. Jag väljer själv vad jag vill visa upp av mig själv och jag... och ingen annan
bestämmer vad jag ska lägga upp på min Danneblogg.
Jag vet som sagt att jag kan missa någon möjlighet till något bra när jag säger säger nej, eller inte ens bryr mig om att svara någon som erbjuder mig något. Men att en "dörr" stängs för mig för att jag inte vill säga ja, betyder ju bara att en annan dörr öppnar sig. Sen
bestämmer jag själv om jag vill ta chansen jag får eller inte. Oavsett vad jag väljer att göra med mitt liv, så är det viktigaste att jag känner att jag mår bra. Att säga nej, eller inte bry sig är något som jag vet ofta får mig
att må bra. Möjligheterna att kunna och få göra roliga saker finns ju hela tiden. Man missar liksom inga chanser på att säga nej.
De finns mycket jag skulle kunna säga om mitt bloggande liv. Jag ångrar inte att jag började blogga. Jag ångrar inte att jag har fortsatt att blogga. Jag har fått uppleva mycket pga att jag har min blogg. Ibland tänker
man ju: Jag gör detta för det blir ett bra blogginlägg. Många promenadrundor har jag säkert varit ute på för att jag vill ha något att blogga om. Jag har också med hjälp av bloggen funderat mycket på hur jag vill
leva mitt liv. Vad drömmer jag om och hur vill jag vara som person. När jag har skrivit blogginlägg så har jag med detta funderat mycket på frågor som jag inte tror att jag hade funderat på om jag inte hade bloggat. Jag lever i
stort sätt samma liv idag som jag levde för 10 år sedan. Bloggen har inte förändrat mitt liv i det stora hela, men stundtals har den säkert gjort livet mycket roligare.
Dannebloggen har i perioder varit en snackis, men jag har inte hört så mycket om vad folk har snackat om. Jag har bara sett till att ha roligt när det handlar om bloggen. Sen vad folk tycker och snackar om, det bryr jag mig inte så
mycket om. Jag bloggar för att jag tycker det är kul. Jag bloggar för min egen skull. Jag bloggar inte för att andra vill att jag ska göra det. Jag bloggar för att jag själv vill det. När jag gör sånt som jag själv vill, då mår jag bra. I
slutändan är det viktigast att jag mår bra, oavsett vad jag väljer att göra.
Trackback
