Jag sitter här på mitt hotellrum i Stockholm. Jag kopplar mest av och tänker egentligen inte på någonting. Imorgon har jag en undersökningsdag och sen under eftermiddagen ska jag åka hem igen.

 

Under tågresan upp till Stockholm idag så försökte jag också slappa så gott jag kunde. Jag tycker det är viktigt att kunna göra det när man reser. Det var inte helt lätt kan jag säga. Direkt när jag kliver på tåget i Vänersborg och har satt mig till rätta så kommer det en sk psykisk störd människa och ställer sig brevid mig. Han säger någonting som jag inte riktigt kan höra och jag skiter i honom fullständigt. Han märker att jag inte bryr mig och blir då arg och säger något igen som jag inte hör samtidigt som han stammpar foten i golvet. Jag reagerar genom att titta på honom, men jag bryr mig fortfarnde inte. Han tröttnar då på mig och börjar istället babbla med en annan utav passagerarna. Den killen som nu råkar ut för den psykiskt störde personen är inte lika lugn som jag var utan han reser sig upp, spänner blicken i honom och säger: STICK HÄRIFRÅN FÖR HELVETE ANNARS.... Jag ska nog inte tala om vad han sa, men den psykiskt störde personen var inte kvar i vagnen speciellt länge efter det där i alla fall.

 

Ok, tänker jag. Nu blir det väl lugnt resten av min resa. Jag bytte till ett snabbtåg i Göteborg som sen skulle ta mig till Stockholm. Nu var det platsbiljett som gällde och då hoppas man på att man hamnar i vagn där det går lätt att slappna av. Det gick inte så bra för framför mig satt en kvinna och pratade väldigt mycket. Överdrivet mycket liksom. Det får hon naturligtvis göra om hon vill, men jag hade svårt att inte lyssna på hennes babbel om barnblöjor, gud och sin onda tå. Man försöker ju att inte lyssna, men det blir ju att man hör ändå liksom. Bredvid mig satt en mamma med sina två små barn. Eftersom jag själv inte har några egna små barn är jag inte van vid att höra på allt som barn vill ha och inte ha. Mamma säger: Gör inte så eller ät upp din smörgås, ska du gå och kissa, ta ner fötterna, duktig flicka och gör nu som jag säger. Detta hörde jag hela tågresan och jag får ju bara acceptera det liksom. Men jag har svårt att slappa under sådna omständigheter. Jag är väl inte så van, fast jag tycker ändå att jag borde ha blivit lite härdad efter alla år bakom bussratten, men tydligen är det inte så.

 

När jag väl kom upp till Stockholm så gick det direkt lätt att bara slappa och ta det lugnt. Då är man ju mer för sig själv igen. Folk på gatorna här i stan stressar kanske runt, men det påverkar inte mig någonting. Jag går liksom i min egen takt och det har jag inga problem med att så göra.

 

Jag har haft det bra. Jag har tagit en promenad i Stockholm. Mest för jag ville se var kliniken ligger som jag ska ta mig till imorgon. Jag har ett hotellrum med allt man behöver och jag har ätit en god middag nu på kvällen.