Vänta och vänta.
Juli är en tuff månad för mig. Jag har massor med jobb kvar innan semestern. Dessutom måste jag vara jävligt noga med att hålla den budget jag har gjort för denna månaden. Det sabbar för mycket av dom delmål jag har i år om jag misslyckas med sparandet av pengarna denna månaden. Jag väntar bara på den sista veckan och att jag ska få den där efterlängtade semestern.
Konsten räddar mig lite. Jag har en hel del pengar kvar av det jag har tjänat på konst dom senaste åren. Dessutom går konsten väldigt bra just nu. Problemet är bara att jag inte hinner leverera så snabbt som jag skulle vilja. Det som är
bra med min konst är att jag får ju in mina pengar så småningom. Jag förlorar egentligen inget på att vänta, men det känns just nu som jag får vänta på så mycket innan jag får in pengar för saker som jag gör.
Annars har jag den senaste tiden grejat som fan varje dag. Jag kliver upp klockan 04:00 drar det jobbet och har en lång arbetsdag. Är jag ledig så kliver jag ju upp några timmar senare, men från den tiden som jag är uppe och skuttar så grejar
jag på mest hela dagen utan att ta någon riktigt paus. Om jag slappar, oavsett om jag gör det efter en arbetsdag eller på en ledig dag så kollar jag film. Annars grejar jag från tidig morgon till sen kväll.
Jag tänker också på att jag ska gå dom där 10 000 stegen varje dag och de flesta klarar jag faktiskt av att gå när jag är på jobbet, trots att jag sitter så mycket stilla som jag gör.
Jag grejar och grejar, men jag får vänta och vänta innan jag får in pengar. Jag får ju in pengar och jag är nöjd med hur jag har det ekonomiskt, men ibland känns det som jag inte gör något annat än väntar på pengar och allt som jag behöver
ha dom till. Jag tror fortfarande att jag kommer att klara av alla mål som jag har i år, men på något sätt känns det som att hela denna grejen med pengar och alla upplevelser bara blir tuffare och kräver mer av mig för varje månad som går.
Sen tror jag ändå att jag kommer att fixa allt. Hade jag inte trott på mig själv så hade jag ju gett upp nu liksom. Jag vill så jäkla mycket nu, och då blir väntan på allt värt att leva med.
Trackback
