Ibland säger folk att dom gör allt för konsten. I år tog jag ett beslutet att avbryta det som jag i flera år hade kallat för mitt konstprojekt. Jag kom fram till att det är inte värt att göra allt för konsten. Jag hade satt upp ett alldeles för stort mål och jag började inse hur mycket mer jobb jag hade behövt lägga ner på detta för att kanske klara av allt som jag ville åstadkomma och hade satt upp som ett slutgiltigt mål. Jag började må dåligt av vad jag höll på med och då är det inte värt att jobba så hårt med det som jag under en period gjorde. Dessutom tappade jag lite motivationen när jag insåg hur mycket mer jag kommer att behöva utså om jag i fortsättning ska kunna uppnå alla delmål och liksom komma framåt. Det blev väldigt tydligt för mig att jag kommer att möta för mycket motstånd och det är inte rimligt att tro att jag skulle klara av att ta mig över alla "hinder" som kommer att uppstå på vägen mot det mål jag hade med min konst.

 Jag kom bara till insikt med att chansen är så liten att jag ska klara av målet fullt ut så det blir inte värt arbetet och pengarna som jag eventuellt kan få för allt jag jobb jag måste lägga ner och all skit jag också kommer behöva ta. För så är det ju. När man börjar tjäna pengar och ännu mer pengar på någonting, då kommer fler att vilja ta del av "kakan". Jag kommer att få jobba hårdare för kunna förhindra att folk ska förstöra och kanske tjäna pengar på det arbetet som jag ensam har lagt ner. Massor med saker kom jag till insikt med och det gjorde sen att jag slutet av maj i år bara bestämde mig för att avbryta min strävan att nå något ekonomiskt mål med konstprojektet.  Den stora insikten som jag kom till blev att det inte är troligt att jag klarar av att få till detta som jag först hade tänkt mig. Det blev övertydligt för mig när jag tittade tillbaka på vad jag hade gjort, och såg framför mig vad jag behövde göra och utså för att kanske klara av det. 

 

Jag känner däremot ingen sorg eller bitterhet över att jag valde att avbryta det jag kallade för ett konstprojekt. Jag fortsatte ju greja på med min konst och jag tjänar fortfarande pengar på detta. Jag valde ju bara att avbryta min strävan att nå dom mål jag hade. Förut kände jag mig tvingad och jag satte krav på mig själv. Sånt mådde jag sen bara dåligt av. Alla mål och krav tog på något sätt över och blev en för stor del av mitt liv. Det var liksom inte värt att jobba med konsten på bekostnad av den livskvalitet som jag vill ha i livet. 

 

Men jag ångrar ingenting. Jag har lärt mig mycket på detta och jag har skapat en bra grund för att kunna jobba vidare med min konst på just det sättet som jag vill göra. Jag tjänade ju pengar och jag sparade ju allt fram till slutet av maj i år. Jag grejade och hade tålamod i flera år. Pengarna jag lyckades spara är jag ju inte ledsen över att jag har idag. Det gör ju egentligen inte ont att ha lite mer pengar att bränna än vad jag annars hade haft om jag inte hade jobbat på med det s.k. konstprojektet. Dessutom är jag helt säker på att jag på många andra sätt kan få ihop dom pengar som jag först hade som mål att tjäna på min konst. Så det finns inget att vara ledsen över. Jag är nog innerst inne bara glad för att jag kom till insikt och valde att ta beslutet att avbryta min strävan efter ett mål som nog i princip hade varit omöjligt att nå. Jag är ju ingen konstnär och jag kommer nog aldrig att bli det heller. Och det säger jag utan bitterhet och sorg.