Jag var inne i en period för några år sedan där jag valde att antingen ta  bort personer i mitt liv eller aldrig bry mig från första början att ta in vissa människor som kanske ville vara en del av mitt liv på ett eller annat sätt.  En hel del skit har jag ju fått utså p.g.a. av detta. Ett tag fick jag så mycket skit så jag började tänka att det kanske var jag som gjorde något fel och att jag inte riktigt gav människor en chans att få vara en del av mitt liv. Fast jag tycker ändå att jag har gett människor en chans och i dom flesta fall så känns det som många har fått på tok för många chanser och med den insikten så tycker jag många gånger att jag har väntat för länge innan jag faktiskt har valt att ta bort en person. I detta har jag nog landat och det är inget jag kommer att fundera mer kring. Det är bara så jag tycker att det är. Jag ger folk chansen, men någonstans går gränsen. Jag har ingen lust att ge folk hur många chanser som helst. Någon gång sätter man kanske ner foten och tycker att det räcker. Man säger stopp. 🛑 

 

Jag har den senaste tiden ändå försökt fundera kring vad som har hänt inom mig när jag väl kommer till den punkten att jag bara bestämmer mig för att nu bryter jag. Nu vill jag inte ha med denna personen att göra mer. Vad är det för något som avgör att jag bara bestämmer mig för att nu räcker det? Jag tror att det handlar om att jag inte gillar att ha människor omkring mig som ljuger. Jag tror att jag reagerar som många andra där. Man blir förbannad när folk inte talar sanning, oavsett vad det handlar om. När jag idag tänker tillbaka på varför jag har brutit eller inte väljer att bry mig, eller bara tycker illa om en person,  så är det väldigt ofta som det just har med det att göra att vissa personer inte säger sanningen. 

 

Exemplen kan vara många: Man drar en lögn för att verka mer intressant. Man ljuger för att vilja luras på något sätt. Vissa ljuger för att man vill att folk ska tycka mer synd om dom än vad det faktiskt är. Jag känner till folk som har pratat skit bakom min rygg och då sagt saker om mig som är så långt ifrån sant man kan komma. Jag hade en person som stod mig ganska nära under lång tid, där jag till slut inte visste om det han sa var sant eller bara rent ljug. Det blev väldigt jobbigt att överhuvudtaget ha med den personen att göra eftersom man inte visste vad man kunde lita på och inte. Jag är glad idag att jag inte har med just denna personen att göra. 

 

Allt detta och lite till. Jag tror att just folk som genom åren har ljugit för mig, mycket eller lite, har bidragit i ganska stor utsträckning till att jag har valt att klippa och eller aldrig ta in vissa personer i mitt liv. Visst glider vi väl alla på sanningen ibland, men man ska nog tänka på att osanningar och löften som man inte håller, lätt skadar oss själva och också gör att man i slutändan kan bli väldigt ensam. mycket går lätt åt helvete när man ljuger och för mig har det blivit extremt klart varför jag så många gånger har valt att ta bort människor i mitt liv. Det är inget konstigt med det. Lögner och att inte var helt ärlig skadar nog relationer till andra människor mycket mer än vad man kanske tror. Jag tycker att jag under hela mitt liv har fått den sanningen bekräftat många gånger.

 

Så det jag har lärt mig av denna insikt det är att man ska nog tänka sig för både en och två gånger innan man säger något som inte är helt sant. Det bör man nog göra för sin egen skull. För jag tror att man i slutändan skadar sig själv och förlorar  mycket mer än vad man i längden tjänar på det. Det går lätt åt helvete när man ljuger. Det är väl den enkla och obestridda sanningen.