Jag kom till en liten sorglig insikt tidigare idag. Det har hänt lite saker som har gjort att jag har mått lite dåligt en tid. Det är ingen fara, men ibland mår man bra och ibland mår man lite sämre. Sånt är livet liksom. 

 

Under den här tiden har jag känt att jag på något sätt tycker att den där känslan av att inte må så bra är en känsla som jag känner mig tryggare i och kan hantera på ett bra sätt. Insikten som jag har kommit till är ju att jag tidigare i livet måste ha mått dåligt under väldigt lång tid. Jag har vant mig vid den känslan och jag har genom åren, omedvetet tränat på leva med allt som har fått mig att må dåligt och få livet att funka genom att kämpa mot allt som har gjort att jag i slutändan inte har mått bra. 

 

Jag har gjort massor med saker i alla år som har fått mig att må bra, men i många år så gick jag ändå alltid runt med en klump i magen och det fanns alltid något i bakhuvudet som alltid kändes jobbigt för mig att behöver utså. Det känns idag lite sorgligt att det har varit så, även om jag nu för tiden oftast mår bra och är nöjd och glad.  

 

Men insikten att jag känner mig tryggare och har lättare att hantera känslor som jag får när jag inte mår så bra, blev en jobbig insikt att komma till. Mår jag väldigt bra så har jag svårare att hantera dessa känslor. Jag flippar lätt ur och jag har svårt att hålla mig samlad och lugn. Att må väldigt bra är en känsla som jag är kan vara ovan vid att känna. Jag kan också börja gråta när någon är väldigt snäll mot mig. Förmodligen handlar det bara om att jag inte är van vid att folk är så snälla mot mig och när det händer kanske är det är något som jag inte har varit med om tillräckligt i mitt liv. Jag har svår att erkänna för mig själv att jag under en väldigt stor del av mitt liv har mått väldigt dåligt och att det också har tagit lång tid för mig att bearbeta och faktiskt få distans till allt jag har varit med om och behövt utså. Det känns jobbigt att känslan av att må dåligt är något som jag nästan kan tycka är skön att gå runt med, och att känslan av att må riktigt jävla bra, bara får mig att tänka att jag det nog inte håller i sig så länge. Man faller lätt tillbaka i den gamla vanliga. Må lite dåligt, för allt är inte bra, även om jag har stunder då jag gör och få uppleva saker som jag mår bra av. Jag är van vid att alltid bära på nånting som bara är jobbigt att behöva "brottas" med. 

 

Jag vet ärligt talat inte idag hur jag ska göra för att känna annorlunda idag. Känslan av att må dåligt och ha ångest över saker är så naturlig för mig och jag kan bara konstatera att jag känner mig tryggare med dessa känslor, än saker som gör att jag mår väldigt bra.