Det känns lite jobbigt nu för jag har så många tankar som bara snurrar runt i huvudet. Jag vill fixa så många saker och helst ska det redan vara klart utan att jag egentligen gör nånting. Men så funkar det ju inte. Jag vet ju att allt jag vill fixa just nu kommer nog att ta ganska lång tid för mig att få klart och jag orkar bara inte dra igång en massa saker, där jag sen pausar grejandet och sen blir det liksom inte gjort. Mycket handlar bara om att jag vill ha bättre ordning på allting. Jag vill göra ett röjande och 1, 2, 3 och sen är allt som jag vil ha det. Men så lätt är det ju som sagt inte. 

 

Det jag gör just nu är  bara att hålla fokus på att få loss pengar och lösa det mål jag har för i år. Jag räknar för fullt och håller budget stenhårt  eftersom jag inte har någon  lust att snåla pengar bara för att jag väljer att spara ganska mycket av de jag får in. Räknar jag så har jag koll på läget och då känner jag att jag får ut max av dom pengar jag har kvar att leva för. Jag känner ingen oro över att jag inte ska sätta årets mål som jag har med pengar. Det är lugnt för jag är så inne i allt jag gör med detta. Det skulle bara kännas konstigt obekvämt att inte fortsätta som jag har planerat. 

 

Stundtals kan jag ändå tänka att jag bara ska strunta i allt som har med min vision att göra och istället bara fixa sånt som jag vill få ordning på just nu. Jag vet egentligen inte vilket som är rätt. Ge min högsta dröm en chans och göra vad jag tror är rätt för att sätta den och nå visionen. Eller bara strunta i att kämpa och tänka på det där. Det skulle ju kunna lösa sig ändå, men grejen är att jag tror inte på slumpen och att turen är med mig så mycket så att jag bara en dag kommer att nå den vision som jag har haft i mitt huvud sen jag var riktigt liten. Hur jag än vänder och vrider på alla tankar så faller dom alltid tillbaka till att det är målet med visionen som är viktigast för mig just nu. Det är ju också så att om bara några månader så kommer jag att ha en bättre och mer stabil ekonomi än vad jag någonsin har haft tidigare. Den "punkten" når jag redan till hösten om jag håller i och gör allt de som jag har planerat att jag ska göra. Bara en sådan sak är ju värd att kämpa mot, oavsett hur jag tänker förövrigt. 

 

Allt får väl bara vara som det är just nu. Vissa saker känns bra och andra känns för jävliga. Jag känner ändå en stor inre frid. Den består i att jag känner att jag alltid gör så gott jag kan och jag utgår från min magkänsla när jag försöker avgöra vad som är mest rätt att göra. Det gör ju att man i efterhand inte behöver tänka att man borde ha gjort så mycket annorlunda. Det är som det är då liksom. Det är ju alltid lättare att veta vad som är rätt efteråt. Innan dess får man lita och tro på sig själv, och sitt eget omdöme.