Man har det bra. Jag är ledig idag och jag kommer även att vara ledig till helgen. Jag har inte för mycket att göra och egentligen har jag inga måsten alls. Jag kan ju se att jag har saker som jag borde ta tag i och jag är ju en person som ibland vill få saker gjorda så fort som möjligt. Men jag har ändå väldigt lite som jag känner att jag måste göra. Jag tycker ofta det känns väldigt skönt att ha det så. 

 

Jag tycker ofta jag hör människor säga att dom har så mycket att göra hela tiden och att dom inte hinner med. Den inre stressen ökar och sen mår dom kanske dåligt av pressen som dom har på sig själva och sin omgivning. Många verkar utåt sett leva ett ganska bra liv, men idag verkar ju alla också öppna sig mer och berätta om "baksidan" om det livet man lever och kanske också tidigare ha strävat efter. 

 

Jag kan också vara stressad ibland och må skit av att jag inte hinner med saker som jag vill få gjort. Jag ställer absolut krav på mig själv och dom senaste åren har jag ju känt att jag har misslyckats med massor av saker. Det har varit jobbigt att behöva hantera varje grej där jag liksom har kommit till punkten att jag ger upp, eller bara skjuter upp något till framtiden. Det är jobbigt, men när jag hör vad andra säger och vad många andra verkar gå igenom för saker i sina liv....så känns det nästan pinsamt att jag sitter och gnäller om mina problem. Jag inser att jag har det bra och jag är tacksam för det. 

 

Vart vill jag komma med dessa tankar som jag nu sitter här och skriver ner? Jag fick en tanke på allt detta när jag igår återigen fick den där frågan om jag inte vill träffa någon och kanske bilda familj med osv... Den frågan har jag ju fått några gånger och det känns som jag typ ger samma savar varje gång och det finns också en tanke som jag har svårt att släppa när jag funderar över det där "andra alternativet av  liv som jag långt ifrån lever idag. Jag tänker ofta på hur andra har det i sina liv som jag sa så är jag nog ganska tacksam för att jag har det bra och att jag klarar mig så bra som jag ändå gör. Tanken som jag har svårt för att släppa är att: När Jag  ser hur andra har det och får det när dom lever sina liv ihop med någon, så tänker jag tyvärr ganska ofta att så som dom eller den har det...så skulle jag inte vilja ha det i mitt liv. Då är det bättre att vara själv alla dagar i veckan, livet ut.  

 

Ska jag återigen bara svara på frågan om jag vill träffa någon och bilda familj osv med så kan jag bara säga att jag gärna vill träffa någon, men sen vet jag inte vad jag vill. Jag har träffat så sjukt mycket kvinnor i mina dar och jag är nöjd med det. Det är ju också någon som jag har vetat att jag vill. Jag träffar ju gärna folk överhuvudtaget, även om jag också trivs med att vara för mig själv. Men jag vet inte vad jag vill när det kommer till saker som handlar om att: Flytta ihop och skaffa barn. Jag tänker ju också att det spelar ju egentligen ingen roll vad jag vill, så länge en annan människa inte vill samma sak som jag, då blir det ju inget ändå. Jag har väldigt svårt att sträva och bry mig om saker som inte bara handlar om mig själv. Det låter väldigt egoistiskt, men det är ändå så jag tänker. Sen har vi ju den här tanken som jag aldrig kan släppa. När jag ser hur många andra har det som idag lever i en relation, eller får det p.g.a. att dom har levt i en relation, så  är jag bara glad för att jag inte har det så i mitt liv. Jämför jag med hur det kunde ha varit så känner jag alla dagar i veckan, året runt att det är bättre att vara själv. Sen måste man ju ändå säga att många har det bra också och det händer väl att jag tänker att vissa som har en familj, också har ett liv som jag inte skulle tacka nej till om jag fick det så istället. 

 

Svaret på frågan om jag vill träffa någon är nog ja, men om jag vill något mer än så det vet jag inte. Jag behöver inte veta och oavsett vad jag vill så måste ju en annan person vilja samma sak. Annars funkar ju ingenting ändå. Dessutom ser jag och hör talas om mängder av människor som lever sina liv på ett sätt som jag aldrig skulle vilja göra.  Om mina tankar kring detta gör att jag förblir singel och ensam, då är jag med glädje heller det resten av mitt liv. Jag har aldrig mått dåligt över ensamheten. Däremot har jag mått jävligt dåligt, p.g.a. att jag har trott att vissa människor är bättre att lita på än att vara ensam. Många gånger har man ju haft väldigt fel där. 

 

Något som för min del känns väldigt skönt för min del idag är att jag inte bryr mig om en enda människa som jag inte känner att ger mig bra energi. Alla som jag någon gång nu förtiden väljer själv att spendera tid med är bara sådana människor som jag vill ha i min närhet. Jag är väldigt glad att jag har nått den "punkten" i livet.