Jag har haft skitlånga arbetsdagar hela denna veckan. Imorgon har jag en sista och det är väl mer än normal dag och sen är det äntligen en ledig helg. Jag har inte orka ta en enda promenadrunda, men nu har jag ju tre dagar på mig att nå 90 000 steg. Jag tror att jag ska klara det. Jag har under veckan känt  att jag inte har orkat gå ut på promenad efter dom långa arbetsdagarna som jag har haft. Man är ju trött. Det är väldigt kallt och mörkt. Snö och is ...nej fy fan. Hellre då att jag kämpar lite när jag blir mer ledig. Imorgon slutar jag ju dessutom lite tidigare än vad jag hittills har gjort denna veckan. Jag hoppas jag orkar sätta stegen. Det känns som att jag kan lyckas, men risken känns lika stor att jag inte ska klara av det. 

 

Jag har varit jäkligt seg denna veckan, men en sak som  har känts väldigt bra är att jag har varit ganska lugn och maximalt avspänt. Saker som jag brukar bli arg över har jag tagit med ro. Jag har fått säga tyst till mig själv att jag inte ska hetsa upp mig när vissa saker har hänt. Det har funkat denna gången. Jag vet ju att om jag blir för arg så mår jag bara dåligt av det själv, och den känslan sitter ju också i ganska länge. Men hittills under denna veckan har jag känt mig mindre brydd och bara fokuserat på att bita ihop. 

Annars har jag tänkt mycket dom senaste dagarna på vad jag ångrar och hur mitt liv hade varit om jag hade valt att göra annorlunda än sånt jag faktiskt valde att göra. Egentligen känner jag att jag blir trött bara jag skriver om detta, men jag vill ändå tänka klart och tömma ur mig alla dessa tankar som handlar om vad jag borde ha gjort osv..

För det första så vet jag sen länge att det egentligen är helt meningslöst att ångra saker . Tänker man mycket kring sånt och ältar ord som: Hur kunde jag…eller varför gjorde jag…så kommer man alltid tillbaka till att man inte kan ångra sånt som man redan har gjort. Det känns ju också helt omöjligt att vinna över dessa tankar som man kan ha om allt jag ångrar. Jag vet, men ändå fastnar jag i detta. Det är som att jag måste tänka det, fast svaret alltid blir det samma. Jag kan inte vinna över tankar som handlar om saker jag ångrar.  

Ibland kan jag också tänka att även om jag nu hade gjort tvärtom. Alltså gjort dom saker som jag ångrar ogjorda, så är det ändå svårt att gå igenom livet utan att man inte kommer till insikt att man nog inte alltid gör det som är mest rätt att göra, varenda dag och minut. Jag är inte ofelbar på något vis och jag kan ju inte vara så hård mot mig själv så att jag tycker att jag måste klara att gå igenom livet felfritt. 

Alla dessa tankar om saker som jag ångrar i mitt liv gör sig påminda ibland och tyvärr har jag svårt att bara slå bort dom. Samtidigt kan man ju säga till sig själv att även om jag inte hade gjort just dom sakerna som jag idag ångrar, så hade kanske mitt liv inte varit bättre för det. Allt hade ju kunnat vara mycket värre än nu, fast jag fastnar lätt i tanken att mycket idag nog hade varit bättre. Det är väldigt lätt att vara hård mot sig själv.  Jobbiga tankar som man som sagt aldrig kan vinna över.