Lite tom, trött och vilsen. Eller vilsen kanske inte rätt ord. Det kanske mer känns som jag är på väg nånstans, utan att veta vart. Detta blir så tydligt för mig när jag har dagar då jag tänker mycket och bara känner att jag måste vinna över alla dessa tankar. Jag har kanske ett behov av att hitta alla svar. Svar på frågor som jag egentligen vet att jag inte kan vara säker på, även om jag skulle sitta och klura på dom i timmar. Idag kan man lugnt säga att jag har haft en sådan dag. En dag då tankarna nästan tar över kroppen. Det känns obehagligt, men jag kan inte sluta tänka.

 

Jag förstår mer än nånsin vikten av att vara i nuet och ta en sak i taget. Jag mår illa när bara jag börjar tänka för långt fram på saker som jag har att göra, eller om jag i nuet försöker göra för många saker på för kort tid. Jag behöver tid och det jag påbörjar känns bäst att avsluta innan jag börjar med nästa grej. Det känns bra att jag tänker så.

 

Ändå kommer tankarna på att jag måste tänka på vad jag har att göra om typ 2 veckor, 1 månad eller vad vill jag med 2020. Jag tänker ibland att jag helt vill stanna upp, men jag gör det aldrig. Undrar varför jag aldrig klarar det? Svaret är väl att man bara känner att vissa saker måste man göra. Vardagliga saker, jobba och sen vill jag ju göra mycket av sånt som jag vet att jag mår bra av. Det går väl liksom inte bara att ta en paus från allt de där.  

 

En del säger till mig att jag inte kan vara nöjd med mitt liv. Jag får höra att jag jagar nånting mer och nåt bättre än vad jag har just nu, men ingen har nånsin kommit med ett enda exempel på vad det skulle vara. Jag har ju så sent som idag kommit till insikt med att jag känner mig lite vilsen. Kanske är detta som typ många andra redan har sett, det bara att jag har inte fattat det tidigare.