Jag har en ganska bra vecka om jag ser till jobb och ledighet, men jag känner att jag skulle behöva mer ledigt för återhämtning. Jag har börjat bli jäkligt seg och längtar man till att bli ledig mer så känns det ju som det ju som tiden går långsammare än vad den faktiskt gör.  Vecka 52 börjar jag en period med ganska mycket mer ledighet och mindre jobbande. Sen är det så i ca 3 veckor framåt. Det ska bli skönt. Denna veckan är ju ganska bra också. Jag har ju varit ledig måndag och igår.  Dessutom är jag ju ledig till helgen, men jag har 3 megalånga dagar av arbete också. Över 10 timmar arbetstid, onsdag - fredag.  

 

Annars går dagarna och jag mår väl ganska bra. Jag känner även denna veckan att jag kommer att klara av mitt mål med 80 000 steg på en och samma vecka. Jag kommer inte att gå några promenadrundor förrän till helgen och jag vet att det räcker för att klara målet. 

 

Igår fick jag reda på att en klubbkamrat från tiden då jag spelade pingis i Trollhättan hade dött. Det gjorde att tankarna började snurra i huvudet. Jag vet aldrig vad jag ska tänka när jag får sådana besked. Jag känner mig mest tom och sen fattar man att man bara får acceptera det som har hänt. Man kanske också får tankar om att livet är kort och att det gäller att leva nu och passa på att göra saker nu, och inte vänta till sen. Sen kanske inte finns, även om man inte kan veta något om det. Nuet är ju det enda man vet någonting om. Det är något som stundtals blir väldigt tydligt. Speciellt när man får reda på att någon har dött som man en gång kände eller känner. 

 

Mycket annat känns tråkigt. Pandemin och COVID-19. Jag är så trött på att höra och läsa om det varje dag. Jag försöker undvika, men på något sätt blir man ju påmind om det, vare sig man vill eller inte. När vaccinet finns att få så kommer jag i alla fall att vaccinera mig, om nu inte läkaren skulle säga något annat till mig. Är det egentligen någon som vet vad man ska göra för att lösa denna kris. Kan man säga att någon har rätt eller fel när det handlar om coronaviruset. En sak är säker för mig i alla fall. Det är jäkligt frustrerande att behöva begränsa sitt liv och inte få göra verklighet av dom planer jag hade för detta året. 

 

Jag har medvetet släppt tankar och grejandet av den vision jag har. Jag har ju klart för mig vad jag ska göra under nästa år och jag anser att allt jag kan och som är värt att göra i år, har jag fått gjort. Egentligen känns det inte som jag har kommit ett enda steg närmare min högsta dröm och vision.  Får jag någon tanke nu så handlar den mest om att jag ska försöka ta en genväg  och på så sätt komma ett stort steg närmare min vision. Samtidigt vet jag ju att det inte finns några genvägar. Hur jag än vänder och vrider på det så är det hårt arbete och mycket tålamod som gäller den närmaste framtiden.