Dagen före julafton och jag har tänkt mycket idag. Det har nästan blivit jobbigt med alla insikter som jag har kommit till inom loppet av 7-8 timmar. Jag ska försöka skriva ner alla tankar så att jag kanske en gång för alla kan släppa detta komma vidare med mig själv. Mycket kan vara känsligt för mig att ta upp och liksom erkänna, men vi kör. 

 

Många gånger så skriver jag om saker på min blogg som jag tänker att jag vill förändra med mig själv. Det brukar sen inte vara så svårt att faktiskt få till den där förändringen sen. Jag har ju tänkt som fasen och skrivit ner det. Det gör att det ofta bli lättare att få sånt gjort som man har tänkt och berättat om, men denna grej som jag ska blogga om nu har jag bloggat om förut och jag är helt säker på att jag vill få till förändringen, men jag klarar inte av det fullt ut. På nåt sätt känns det bra att bara ha kommit till den insikten för då känns det som att chansen ökar att jag ska klara av att bli den personen och vara den människan som jag vill vara. 

 

Jag har känt ett tag att  jag har grejat på med väldigt mycket saker. Jag vill göra allt riktigt och bra och jag har kanske ibland nästan för höga krav på mig själv. Jag kan känna mig besviken om jag inte kommer så nära det optimala resultatet som jag kan uppnå. Det är sällan något blir 100% perfekt och det har jag insett sen länge och jag kan lätt acceptera det. Men att jag ändå vill komma så nära det "perfekta" som möjligt, gör ändå att jag ställer ganska höga krav på mig själv och någonstans denna strävan i att göra allt väldigt bra så tappar jag mig själv. Jag gillar liksom inte den jag är, eller i alla fall håller på att börja bli. Däremot så vet jag hur jag vill vara och vem jag vill bli. Jag ser det som att jag ändå som positivt, plus insikten om att jag måste släppa lite på kraven jag ställer på mig själv i nästan allt jag gör. 

 

Om jag bara ska gå rakt på sak för en gång skull så kan jag väl bara säga jag har nu fattat att jag är för hård mot mig själv. Jag ställer bara högre och högre krav. Jag sätter upp ett mål som jag vill uppnå och det kan vara tufft. Jag kanske fixar det och då är jag nöjd och det ska jag nog vara också. Inget fel med det liksom. Men sen när man har klarat av något så känner jag ofta att jag  ställer ännu högre krav på mig själv till nästa grej jag vill fixa. Jag kanske ska göra samma sak, fast jag ska på något sätt göra det bättre än förra gången. Jag sätter då direkt mer press på mig själv och fattar inte att detta ofta leder till att jag mår dåligt längre fram. Ärligt talat så kan det vara så illa att jag blir helt slut psykiskt. I det läget tänker jag att jag inte ska ge upp, fast ändå gör jag det. Jag vill kanske inte erkänna att kraven jag hade på mig själv var för hårda, utan ska bara försöka igen. Jag hamnar liksom i en ond cirkel.  

 

Ett annat problem som jag känner kommer när jag väljer att ställa höga krav på mig själv det är att jag ställer väldigt höga krav på andra som jag har med att göra. Där måste jag "släppa" mer. Det har jag fattat sen länge, men jag har inte tänkt på att kraven som jag ställer på mig själv, lätt gör att jag också ställer för höga krav på andra. Så jag har ju egentligen inget annat val än att tagga ner och slappna av mer än vad  ibland gör.  Jag vill inte vara en person som ställer än massa krav på andra och sätter upp för mycket regler för hur dom ska vara för att jag ska bli mer nöjd. Ju mer regler man sätter upp i sitt eget huvud som handlar om hur man tycker att andra ska vara för att man ska acceptera dom, ju mer besviken kommer man ju bara att bli. Det är nog en sanning som man bara får lära sig att acceptera. 

 

Jag måste börja med mig själv. Är jag hård mot mig själv så blir jag det mot andra. Det är ju samma sak om man inte tycker om sig själv. Jag tror nog att det blir svårare att tycka om andra personer då. Det märker man väl också på allt det näthat som finns. Dom som sitter och skriver mycket hat till andra människor mår ju förmodligen inte speciellt bra själva. Näthatarna försöker ju få andra människor att må dåligt och man hatar ju ofta människor som man typ inte känner, utanför dom sociala medier.  En person som ägnar sig åt massor med hat mår säkert inte så bra själv. Jag brukar tänka så när jag får det där hatet på mig. Det gör ju att jag har lättare för att inte ta åt mig och bry mig. Jag gör liksom inget med  den skiten. Jag hatar hat och vill inte ha med det att göra. 

 

Egentligen är detta ganska enkelt. Även om insikten av att jag inte har klarat av att tagga ner svider lite. Jag har ju skrivit om det så många gånger att jag typ: Måste tagga ner, stanna upp och släppa mer saker och gå mer på känsla istället. Många gånger gör jag precis tvärtom och även om jag inte medvetet är hård och ställer krav på andra så blir det så ändå eftersom jag ställer på tok för höga och hårda krav på mig själv. Jag fullt medveten om det, men problemet är ju att jag tidigare inte har förstått att jag inte kan hålla på så. Jag kommer ju att gå sönder inombords och må väldigt dåligt av det om jag inte helt lägger av hela tiden vilja komma så nära det som jag i min värld tycker är det optimala. Jag har tidigare trott att det nog är bra om jag ställer höga krav på mig själv, fast jag blir ju istället så en person som jag inte gillar att vara. 

 

Man väljer vem man vill vara. Jag vill vara en person som ofta kan vara: Maximalt avspänd, i nuet, snäll, mjuk och absolut inte för hård mot mig själv och andra. Ändå har jag kommit till insikt med att jag kanske är på väg att bli raka motsatsen till allt de där. Det skrämmer mig och det enda som känns bra nu är att jag har kommit till den insikten att jag måste ändra på detta och jag måste göra det nu direkt. Det spelar ingen roll om det handlar om. Jag måste tagga ner i allt jag kan komma på att jag grejar med. Många gånger har det varit så att när jag vet att jag vill förändra något med mig själv så räcker det att jag tänker på det och skriver ett blogginlägg. Men jag har ju skrivit många gånger att jag vill  känna mig mer avspänd och vara mer nuet osv. Ändå känner jag att jag ofta spänner mig och jag förbereder för mycket innan jag ska göra saker. Dessutom kan jag tänka för mycket på saker som har varit och känna mig besviken över att att jag inte har lyckats på det sättet som jag innan hade velat. Är jag mer avspänd så tar jag väl mer sakerna när dom kommer. Sen är man i nuet och efteråt så funderar man inte så jäkla mycket på vad man borde gjort annorlunda eller vad som gick fel. Det är ju ändå alltid i nuet som jag har en chans att påverka och gör det bästa man kan. Mitt bästa duger och jag behöver inte vara hård mot mig själv för det. Det räcker att jag bara är den killen som jag verkligen vet att jag vill vara. 

 

Jag hoppas jag fick med allt nu. Jag måste kunna ändra mig. Det räcker inte bara att jag tänker och säger det. Jag måste börja öva på att vara den människan som jag innerst inne vill vara. Jag gillar inte den jag håller på att bli. Jag tänker välja något annat. Något som på sikt får mig att må bra. Jag vet vad det är och jag känner mig säkrare än någonsin på att jag klarar av det denna gången. Det krävs ju bara att jag taggar ner en aning. Det borde ju vara lättare än att klara av dom orimligt höga krav som jag lätt ställer på mig själv och kanske också får negativa konsekvenser för andra. Släpper jag bara lite på vad jag vill uppnå för r resultat i typ allt jag gör så kommer det sin tur leda till att jag minskar stressen och pressen som annars skapas av för höga krav. Jag mår inte bra av sånt. 

 

Jag kan avslutningsvis lägga till den där meningen som nu i några år har upprepat sig inne i mitt huvud. Jaga inte människor. Gör din grej, så kommer du att få rätt människor omkring dig som du känner att du vill ha i din närhet. Jag tror väldigt mycket på det, men det kan störa mig att det har tagit lång tid innan jag har märkt att det visar sig vara sant.  Jag kan tagga ner nu. Jag kommer att må skit snart om jag inte ändrar mig till den personen jag faktiskt vill vara. Jag vill ju inget annat än att må bra. Det är väl vad vi alla vill?