Ibland vet man inte hur man ska göra eller vad man ska säga till vissa människor. Ibland känner man bara att det bästa kanske är att inte säga nånting. Fast ibland känner man att man bara bör säga precis det man faktsikt tänker. Jag får för mig att jag kan bli tokig annars om jag hela tiden väljer att inte säga ifrån när jag innerst inne tycker att någon pratar en massa skit.

 

Jag har dom senaste månaderna på något sätt låtit en person lura i mig att hans fru lever fast hon i själva verket är avliden sen länge. Även om jag inte blir lurad, jag vet ju att personen ljuger eller bara inbillar sig en annan sanning en hur det faktiskt ligger till så har jag inte sagt ifrån. Den här personen inbillar sig att hans fru lever, fast hon är död. Den här mannen pratar ofta med mig och när han gör det så pratar han alltid som att hans fru skulle vara i livet. Han säger till mig att hans fru hälsar till mig och frågar sen om han ska hälsa tillbaka från mig. Jag vet och har vetat sen länge att hans fru är avliden, men ändå svarar jag att han får hälsa tillbaka, som om hon är i livet. Naturligtvis borde jag väl säga något annat, samtidigt vet jag att när andra har sagt till honom att hans fru faktiskt är död och att han borde acceptera det och gå vidare så blir han sur och ledsen. Jag bryr mig inte så mycket för detta är ju ingen person som jag umgås med eller ens bryr mig om överhuvudtaget. Det är mer en person som man liksom stöter på eftersom Vänersborg är en liten stad och alla vet vem alla är. 

 

Jag tänker att jag borde vara hård och bara säga till honom att jag vet att hans fru är död så sluta prata med mig som om hon vore i livet. Samtidigt är mannen som jag tänker på lite egendomlig och ärligt talat är han inte riktigt som han ska. Man får intrycket av att det är något som fattas, om jag säger så. I ärlighetens namn så bryr jag mig nog för lite också. Vill han prata som att hans fru är i livet så skiter väl jag egentligen i det. Det spelar mig ingen roll. 

 

Samtidigt blir jag lite trött på att alltid höra detta som nu har blivit ett evigt tjat från hans sida om att hans fru lever, fast hon är avliden sen flera månader tillbaka. Så fort han ser mig pratar han alltid så.  Jag borde väl säga precis vad jag vet och tycker och tänker. Samtidigt känner jag att jag inte orkar bry mig. Sen tänker jag ju att jag vill ändå slippa höra det där eviga tjatandet och ljugandet och då måste jag väl säga ifrån? En dag säger jag nog att att han får sluta prata med mig som om hans fru är i livet. Om detta sen gör att han slutar prata med mig helt så är det ju bättre än att jag hela tiden får höra på allt skitprat om att någon lever som egentligen är död. Sen är det väl kanske svårt för vissa att ta in att en person som man en gång delade sitt liv med inte finns mer. Det kan jag förstå, men det betyder ju inte att jag vill lyssna på sådana sagor i alla fall.