Alla känner säkert ibland att man hamnar i samtalsämnen med någon eller några som man känner sig obekväm i. Igår hamnde jag i en sådan situtaion där jag för varje fråga jag fick bara valde att skruva på mig och jag kände att det var svårt att ge ett rakt och ärligt svar. Jag ville ju egentligen inte prata om det alls.

 

Jag kände bara att jag ångrade att jag först sa något som gjorde att jag hamnde i samtalsämnet överhuvudtaget. Jag kände ju som sagt att jag  under samtalets gång egentligen inte ville prata om det vi hade kommit in på. Jag tänkte också säga det, men samtidigt kände jag hur jag inte kunde med. Det blir ju lite dubbelmoral också drygt om man är den som börjar prata om något och sen bara säger att man inte vill prata. Då skulle jag ju inte ha tagit upp det som jag tog upp från början.

 

Jag kände också när jag pratade att den personen  jag pratade med inte riktigt förstod hur jag kände det. Jag visste heller inte vad jag skulle säga för att personen skulle förstå. Känslan jag fick var att om jag nog förmodan  skulle  försöka få personen att förstå, så skulle det i sin tur bara leda till att jag hamnar i en situtaion där jag inte blir trodd för det jag säger. Jag kommer väl som vanligt få höra att jag bara skyller ifrån mig osv.. Det har man ju varit med om förut och när jag tänkte på det så kände jag mig ännu mer obekväm i själva situationen som jag hade hamnat i just igår. 

 

Hur gör man för att ta sig ur det sånt där? Bara slutar prata? Eller ska man prata på ändå? När det gäller den obekväma situationen från igår  så känner jag nu  att jag inte skulle ha sagt någonting utan bara låtit den personen jag pratade med ha pratat på om sitt, utan att jag tar upp ett liknade exempel från mitt eget liv som jag sen egentligen vet att jag inte vill prata om för det är kanske något som har satt ett djupt sår i hjärtat på mig. Det kan ju också vara så att det är själva personen man pratar med som man känner sig obekväm med. Det kan väl vara så också att man känner sig mer eller mindre bekväm, beroende på vem man pratar med. 

 

Jag känner spontant nu att jag nog inte ska säga så mycket om jag samtidigt vet att jag kan hamna i en sitution där jag står och pratar om något som jag innerst inne verkligen inte vill prata om. Om sen får frågor eller blir pressad så får jag väl bara säga som det är. TYP: JAG VILL  INTE PRATA OM DETTA. Punkt slut liksom. Jag får bara passa mig då så att det inte är jag som från början har tagit upp något som jag sen kommer på att jag egentligen inte vill prata om. Får då känns det ju lite fel om jag är den som säger att jag inte vill prata om något som jag själv startade ett samtal om.