Tuffa två dagar har det varit. Sen igår så har jag typ hela tiden haft något att göra. I alla fall när jag är vaken. Jag tar tag i det jag ser och jag gör nåt direkt som jag kommer på att jag behöver fixa det. Det kommer att vara såhär i några dagar till. Det är bara att bita ihop och köra. Jag får vara lite som en maskin nu, och sen får jag ta det lugn under påskhelgen. 

 

Jag kan nu konstatera att jag även under mars månad har lyckats att hålla den budget som jag satte upp i slutet av februari. I februari sa jag till mig själv att jag skulle lyckas spara en viss summa pengar. Jag kanske inte riktigt har lyckats spara pengrna på det sättet som jag hade tänkt mig från början. Men skitsamma!!! Jag har ju lyckats trycka in rätt summa i mitt sparande även denna gången. När det nu blir aprilsnart så ligger jag precis där jag vill vara just nu. Sen kan jag ändå tänka att jag inte kommer att klara av den budget som jag nu sätter upp för april när det gäller sparandet. Fast detta har jag nu tänkt månad för månad sen i december förra året, och ändå har jag varje månad lyckats få det som jag vill ha det. Jag löser hela tiden allt på något sätt. Förklaringen till det är säkert att hela tiden försöker leva i nuet. Det är ju i nuet som man verkligen kan lösa dom problem som uppstår om något uppstår. Före det händer kan man inte alltid exakt veta vad som kommer att hända. Efter något har hänt så kan man inte ändra på det som redan har varit.

Jag ska försöka nu att lösa allt och mer tro på att jag faktiskt fixar april månad också. Sen är det ju så att även om jag skulle misslyckas med mitt planerade sparande under någon månad i år så finns det ju alltid en chans att jag kompenserar upp den summan till en annan månad. Vissa månader dra jag in så sjukt mycket mer pengar än  andra månader. Får jag ihop alla pengar som jag nu tänker att jag vill få ihop under 2018, då spelar det ju sen ingen roll på vilket sätt jag fixade det, eller hur mycket pengar jag lyckades spara månad för månad. Det är ju den slutgiltiga summan jag vill komma åt i slutändan, och fixar jag den så är jag nöjd liksom.

 

Ibland kan jag tänka att jag kanske ska dra ner ambitionerna lite. Jag kanske kan sätta upp ett mål där det inte handlar om att jag behöver kämpa så mycket för att nå ett specifikt resultat. Men samtidigt så ser jag ju alltid möjligheter. Om jag ändå känner att jag orkar och det finns en chans, så vill jag gärna göra ett försök. Sen kan det ju vara lite jobbigt, men man får ju sällan något utöver det vanliga om man inte anstränger sig lite. Det ofta värt allt slit, både det fysiska och psykiska. När man uppnår nånting som man har kämpat för länge så är känslan av att ha lyckats helt enorm. Det är väl kanske den längtan av att nå den känslan som gör att jag har ett driv att lyckas med mina målsättningar som jag sätter upp.