Dagarna går och jag försöker få livet att funka. Det har gått lite mer än en månad sen mamma avled. När det hände var det inget som kom oväntat. Jag hade varit mer förvånad om hon hade levt detta året ut. Med tanke på hur sjuk hon var och hur hon såg ut det sista så kunde jag inte tänka en annan tanke än att hon nog inte hade långt kvar. Jag kände att det var jobbigare att se mamma sjuk än när jag såg henne efter att hon hade avlidit. Dagarna efter att mamma avled så hade jag ju så mycket att göra. Jag ville ju också jobba snabbt och effektivt. Jag ville bli klar med allt så fort som möjligt. Jag ville få färdigt hennes lägenhet, få klart allt inför begravningen och jag vill få begravningen genomförd. Efter att allt de var klart så hade jag egentligen bara lite småsaker kvar och nu går jag mest och väntar på att gravstenen ska komma på plats och bouppteckningen ska bli klar.

 

Nu finns tiden att tänka och fundera mer. Jag gör det också. Det är kanske nu som jag på riktigt har börjat att bearbeta mammas bortgång. Jag vet inte exakt vad jag tänker. Det känns tomt. Jag kan titta på bilder av mamma, eller lyssna på inspelat material där jag hör henne prata. Jag mår nog lite sämre nu än vad jag tidigare har gjort. Dessutom orkar jag inte göra så mycket annat än att bara jobba. Jag har inte varit ute och rört på mig på länge. Jag tänker att jag borde fortsätta med lite löprundor, eller i alla fall ta mig ut och promenera, men det blir inte av. Jag orkar bara inte bry mig. Jag orkar heller inte planera något direkt inför framtiden. Jag borde väl se till att ha något på gång eller känna att jag vill göra nåt utöver det vanliga, men sådana tankar är som bortblåsta. På något sätt tar mitt sorgearbete över allt annat. Fast jag vet ändå inte vad jag tänker. Jag känner mig bara ledsen, arg och tom.

 

Det är ju bokmässan i Göteborg nästa vecka. Jag ska väl åka dit någon, eller några dagar. Jag vet inte vad jag vill uppleva där. Jag har heller aldrig varit på Bokmässan tidigare. Jag villl se om detta med Bokmässan är något som jag kommer att gilla. Jag bestämde redan förra året att jag just i slutet av vecka 39 år 2017 skulle åka till Bokmässan. Jag var så ledsen över att jag inte lyckades åka förra året så jag sa till mig själv att 2017 ska det fan bli av och jag köpte ett sk seminariekort redan i slutet av förra året.

 

Jag har ju under året haft ett mål med sparandet av pengar också. Den sparplanen håller jag, fast frågan är om jag hade fixat den om jag inte hade sålt begagnade saker. Försäljning har sen starten gått ganska bra och det betalar maten på bordet. Dessutom har jag fått in pengar på oväntat håll. Lägg därtill att jag ärver lite pengar efter mamma. Med allt inräknat så känner jag att jag fixar att nå mitt mål med sparandet av pengar, men hade allt detta inte funnits med så vet jag fan inte om jag hade fixat mitt ekonomiska mål för 2017. Jag har slarvat en del med pengar i år. Inte för att det gör mig något. Jag har det ju bra ekonomiskt. Det kanske är så att även om jag under året inte hade fått in alla dessa extrapengar som jag nu har har tjänat på alla möjliga sätt, så hade jag kanske ändå klarat att hålla min sparplan. På något sätt så lever man ju utefter vad man har och får in. Hade jag verkligen känt att jag måste spara mer för att kunna hålla min tänkta sparplan för detta året, då hade jag kanske inte spenderat lika mycket pengar som jag nu har gjort. Jag har haft pengar och när det också kommer in extra  som man inte har räknat med då kan man ju också spendera pengar som man tidigare inte trodde att man skulle kunna göra. Lever man bara i nuet så ser man väl lättare möjligheter och man löser väl också oftast dom eventuella problem som kan uppstå.

 

Livet får gå vidare. Jag känner i alla fall att det mesta ordnar sig. Jag kommer säkert att besöka Bokmässan nästa vecka. Jag kommer säkert att göra roliga saker framöver. Jag kommer att klara av att hålla min sparplan. Dessutom får jag ju inte glömma att jag tidigare i år har gjort mycket roliga saker som har fått mig att må extra bra.  Jag kommer att må bra och ett bra liv framöver också. Det finns inte mycket att klaga på egentligen. Så mycket är väl bra trots allt.