Denna veckan har varit tuff. Jag vet att jag brukar skriva så när jag är inne i perioder där jag har mycket att göra. När det liksom är full fart och när man gör sånt som har varit planerat en tid innan. När just det man ska göra väl händer, då kan man efter några dagar känna att det känns tufft.

 

Men denna veckan känns inte tuff för att jag har haft mycket att göra. Den har mer känts tuff för att jag har mått dåligt och inte vet hur jag ska tänka kring hur mycket saker som helst. Det känns som jag har kommit till någon slags insikt med nånting, men jag vet ändå inte vad jag ska tänka. Jag funderar på hur jag ska göra med min blogg och detta med Danne osv.. Hur jag än vänder och vrider på vad jag tänker så vet jag inte vad jag ska tänka, och jag vet absolut inte om jag ska lägga ner allt som har med min blogg att göra eller inte. Det jag vet är att jag inte kan fortsätta som jag den senaste tiden har gjort. Under året har jag känt att jag har bloggat på ett sätt som jag tidigare sa till mig själv att jag aldrig skulle göra. Jag har alltså frångått många av de principer som ajg tidiagre har haft med vad jag publicerar. Detsamma gäller Instagram. Jag har den senaste tiden haft väldigt stort fokus på att jag vill ta bilder och dokumentera väldigt mycket av de saker jag har gjort och fått uppleva under detta året. Detta gillar jag inte. Att jag överhuvudtaget gör saker beror ju på att jag vill uppleva något som är roligt och sen blir till ett fint minne för mig. Men om jag inte kan koppla bort Instagram eller bloggen i mitt huvud när jag gör saker som tex handlar om att träffa artister eller gå på Bokmässan, då är det ju svårt att bara har roligt och njuta av själva upplevelsen i nuet. Man tänker liksom hela tiden att man ska få ut mer och mer av det. Man gör det man gör, det är högt tempo, man får både ris och ros för att man har gjort vad man har gjort och till sist vill man dokumentera allt också. Allt blir bara för mycket,  och det blir ännu mer för att man inte släpper vad man har gjort eller fått uppleva direkt efter att den är avslutad. Dessutom börjar man fundera på hur man ska överträffa sånt som man har lyckats göra och få uppleva. Det är inte konstigt att jag nu känner att det har blivit en reaktion på detta. Jag borde innan ha förstått att jag tillslut inte skulle palla med, men som vanligt kör jag bara på. Jag känner att jag orkar när jag väl håller på, men när jag sen slappnar av då förstår jag ju att jag egentligen mitt huvud vill mer än vad min kropp tål. Jag känner just nu bara tomhet och jag mår inte bra.

 

Sen är det väl så att det som verkligen har tagit på mina krafter är väl detta med att min mamma avled i mitten på augusti. Naturligtvis påverkas man och alla känslor och allt som händer efter att man får ett sånt besked är ju inte lätt att hantera på rätt sätt så att man mår bra av det. Det vore ju konstigt om jag skulle må bra över att min mamma dör. Att jag mår som jag mår nu är väl inte så konstigt med tanke på vad jag har behövt vara med om. Att en reaktion av detta slaget drabbar mig är förmodligen helt naturligt, men det gör ju inte att det blir mindre jobbigt.