Jag tränade pingis igår. Jag spelade inte så bra och lite besviken blir man ju, men samtidigt så är ju själva pingisspelandet ändå bra för min hälsa. Jag hamnar alltid där i mina tankar kring min egen pingis.

 

Sen måste man ju också säga det att dom jag tränar pingis med är riktigt bra spelare. Jag kan ju inte spela bättre än vad motståndet tillåter. Detta tycker jag också är bra att dom jag tränar med är bra pingisspelare som har varit med länge och kan mycket pingis. Det gör ju att jag hela tiden måste jobba skärpt och vara koncentrerad vid bordet. Jag måste kämpa och försöka hela tiden för annars blir man ju totalt utspelad. Eftersom så många är så bra så blir det ju bra kvalitet på träningarna och dessutom blir det mycket roligare att träna. Det finns nämligen ingenting som är så tråkigt när man tränar med mycket sämre spelare än sig själv och kanske vinner matcher utan att man egentligen behöver anstränga sig. Det föredrar jag hellre att att jag typ förlorar allt jag spelar, men får ett träningspass där jag måste kämpa för att inte vara chanslös.

 

Och som sagt: Pingisspelandet just nu är ju bra för min hälsa, oavsett om jag spelar bra eller dåligt. Bra träning för mig är det alltid liksom. Det är så jag försöker tänka hela tiden för jag kommer nog aldrig att träna så mycket så att jag sen kommer att kunna spela så mycket bättre än vad jag gör nu. Det får vara som det är och sen hoppas jag att jag inte lägger av helt med pingisen. Jag vill spela i många år till, och det hoppas jag att jag ska kunna göra.