Jag har fortfarande lite svårt att komma vidare med min självbiografi. Jag fastnar lite i samma berättelser utan att komma vidare. Jag kanske snart bara ska inse att vissa saker kommer jag aldrig att hitta ett svar på, inte ens när jag vänder och vrider på allt

 

Förutom att jag sitter här och bloggar om att jag jobbar på  min självbiografi så pratar jag med en del männsikor om den också. Här på bloggen visar jag ju inte så mycket vad jag har skrivit. Jag bloggar ju bara om att jag skriver på min självbiografi. Men med några av mina vänner berättar jag exakt vad jag har skrivit om och jag känner att det blir lite lättare sen att skriva om vissa händelser som jag har varit med om. Har man bara börjat berätta något för någon så har man ju alla fall börjat berätta om sånt som man kanske aldrig tidigare har pratat om med någon förut. Ibland kan det vara första gången som jag berättar en historia när jag skriver den i självbiografin. Sen kan det bli lättare efter det att prata med några vänner om en viss historia eller enskild händelse. De finns också berättelser som jag aldrig har berättat för någon, varken nu eller tidigare. Jag väljer ändå att skriva om det i självbiografin. Det är väl då man kör fast som mest eftersom man aldrig tidigare har fått upp viss historer till ytan.

 

Det som har varit roligast att skriva om är pingisen. Det som har varit tråkigast att skriva om är historier bakom själva huvudberättelsen. Ibland måste jag ju berätta mer bakrund till varför något var som det var. Annars skulle vissa berättelser bli helt obegripliga. Vad som har varit jobbigast att skriva om vet jag inte. Jag har i alla fall inte kommit på det än. Jag kanske inte hittar något svar på det heller.

 

Det som har förvånat mig lite med skrivandet är hur roligt jag ändå tycker att det är att skriva självbiografi. Jag lär mig massor om mig själv, andra människor och livet på detta och även om jag inte hittar alla svar så förstår jag mer än vad jag gjorde innan jag började skriva. De finns många saker som jag har ältat i många år, men aldrig förstått eller hittat något svar på. Nu när jag skriver så känner jag direkt att jag har slutat älta de berättelser som jag har skrivit färdigt. Även om jag inte hittar alla svar så är det bättre för mig att skriva än att bara tänka. Tänkadet gör bara att det snurrar mer i mitt huvud och med bara tankar kan jag aldrig komma till ett avslut med nånting.

 

Får se om jag kommer loss lite bättre igen med mitt skrivande. Jag vill inte fastna för länge i en och samma historia. Jag vill liksom komma vidare. Det roliga med detta är ju att jag bara skapar mer och mer och får ett avslut på sånt som jag nog genom åren har tänkt alldeles för mycket på.