Lite snurrigt i huvudet nu. Jag har de senaste dagarna lyckats bli sittande med min självbiografi. Jag har suttit uppe till sent på nätterna, vilket har gjort att jag har kommit upp ur sängen lite väl sent på förmiddagarna. Har jag varit ledig så har jag säkert ägnat 8 timmar under de dagarna med att jobba på min självbiografi. När jag som idag hade busskörning under eftermiddagen och kvällen så har det inte blivit lika mycket skrivande, men den lilla tid jag har haft innan jag ska ta mig till jobbet har jag ändå ägnat åt jobba med självbiografin. Jag har glömt av att göra annat. Jag glömmer att äta ordentligt. Jag slänger i mig någon banan och lite yougurt och sen jobbar man på med självbiografin eller busskörning. Mycket annat har jag som sagt inte gjort.

 

Jag har funderat mycket under själva skrivandet. Tex har jag funderat kring om saknar något idag som jag hade tidigare. Kan jag tex sakna allt kring pingisen som jag en gång hade, men som jag inte har på samma sätt nu? Saknar jag några vänner eller andra närstående? Saknar jag mycket i livet eller saknar jag väldigt lite. Jag har dragit mina slutsatser, men jag tror inte att jag har grubblat färdigt om det där med vad jag saknar. Jag kan säga direkt att jag saknar min mormor och morfar väldigt mycket. På sättet jag skriver om dom i min självbiografi så finns det ingen tvekan om att detta var två personer som stod mig väldigt nära och som var väldigt viktiga för mig. När det kommer till pingisen så finns det egentligen ingenting jag saknar från den tiden då jag höll på som mest med det, men saknar jag ändå något så är det väl det höga tempot som fanns i mig på den tiden. Ju mer fart och hets det var kring pingisen, desto mer taggad blev jag. Så kan jag aldrig känna idag, men jag gillar att jag fortfarande spelar pingis ibland. 

 

Jag har också grubblat och dragit min slutsatser kring om jag känner mig bitter eller inte. Hur känns det inom mig när jag skriver liksom? Jag kan säga direkt att bitter känner jag mig inte. Säger jag till mig själv att  jag är bitter så förgiftar jag ju min syn på mig själv. Jag kan däremot bli arg, men jag ångrar mig sällan och jag saknar väldigt få saker. Min slutsats om mig själv blir då att jag inte tycker att jag är bitter. Det känns skönt att jag faktiskt kan mena detta helt uppriktigt och ärligt. Jag har ju också genom åren alltid kunnat göra saker som jag har tyckt varit roliga och intressanta att greja med.,Jag har liksom alltid kunnat komma tillbaka även om saker ibland inte alltid har blivit som jag har tänkt mig eller som jag ville. Sen om jag funderar lite till så finns de ju saker som  ångrar och i mitt fortsatta skrivnde kommer jag ju säkert att ta upp en del saker som jag kan tycka att jag i alla fall borde ångra. Dessutom gör jag ju fel och misstag precis som alla andra och det känns viktigt för mig att jag verkligen reda ut med mig själv de misstag som jag faktiskt tycker att jag har gjort i livet. Dessa saker kommer jag ju att ångra. Det är ju svårt att inte ångra sina misstag. Eller ska man vara glad för att man gör misstag eftersom man kanske lär sig något av dom? 

 

 Jag har de senaste dagarna alltså tänkt mycket kring mitt liv en och annan slutsats har jag också dragit. När jag läser vad jag skriver så blir jag tex förvånad över hur många vänner jag faktiskt har som jag uppskattar och litar på väldigt mycket. Jag kan ändå inte säga att jag har många vänner. Men jag har kommit på när jag sitter här och skriver att jag har fler vänner än vad jag trodde att jag hade. Dom är  några få, men jag märkar när jag skriver om min vänner att jag verkligen gillar dom väldigt mycket. Jag hoppas att jag någon dag, väldigt snart berättar för mina vänner hur mycket jag uppskattar dom för att dom är så fantastiska människor som dom faktiskt är. 

 

Jag tror också att jag ställer en hel del krav och är ganska kräsen när det kommer till vänner och när jag nu ändå kan känna att vissa personer lever upp till dessa krav så tvekar jag inte längre en enda sekund på vilka som är mina vänner. Det känns grymt att jag kan känna mig så säker på vilka dessa pesroner är och jag hade nog inte kunnat tycka mig veta detta om jag inte hade skrivit på min självbiografi. Lite cool feeling där.

 

Jag har funderat lite över ensamheten. Jag kan  konstatera att jag är mycket ensam och har varit mycket ensam, men jag känner mig inte ensam och jag mår aldrig dåligt över att vara ensam. Samtidgt söker jag ofta ensamheten. Eftersom jag ofta känner att jag söker ensamheten så är jag ju inte alltid så ensam som jag ibland kan tycka att jag är. Mitt bloggande handlar ju däremot mycket om vad jag gör i min ensamhet. Jag skriver inte så mycket om när jag träffar vänner eller andra människor. Jag skriver överhuvudtaget inte om så många andra människor än mig själv. Dessutom blir det ju så att när mycket på min blogg bara handlar om mig själv så skyller jag ju heller inte mina fel och misstag på någon annan än just mig själv. I alla fall inte i så hög grad som jag skulle göra om jag skrev mer om andra än mig själv. Slutsats: Jag kanske är mycket ensam och jag kanske har varit mycket ensam. Men jag har aldrig någonsin känt mig ensam och jag mår inte dåligt över att vara ensam heller. 

 

Det känns skönt med mitt skrivande att jag inte bara skriver om sånt som har varit tråkigt och jobbigt. Det är lätt att man ältar för mycket om sånt som inte ha varit bra och sen glömmer man lätt sånt som faktsikt har varit bra. Men jag får nog ändå säga att jag hittills har blandat ganska mycket bland det roliga och tråkiga. Jag tar upp mycket av sånt som jag tycker har varit roligt i livet. Det känns bra att de finns många sådana berättelser. 

 

Det ska bli grymt kul att fortsätta skriva om mitt liv. Jag får så mycket tankar av skrivandet på min självbiografi, och med alla tankar så lär jag känna mig själv (och även andra) på ett sätt som jag inte tror hade  varit möjligt om jag inte hade skrivit.