Jag har precis skrivit klart en berättelse på min självbiorafi som jag har skrivit på i några dagar nu. Jag hade bestämt innan jag började skriva på den att den skulle bli klar denna veckan i alla fall. Det blev jag ju.

 

Jag vände i tanken under skrivandet på denna berättelse. När jag började berätteslen så trodde jag att jag skulle vara mer kritisk mot en viss person. Jag har också genom åren om, på den tiden då det begavs sig också varit väldigt kritisk mot denna personen. Men när jag nu har skrivit den så har jag ändrat mig. Jag förtår mer nu varför denna personen gjorde som han gjorde. Jag kan fortfarande tycka att det var fel, men jag förstår mer nu än vad jag gjorde innan jag började skriva denna berättelse som jag nu precis fick färdigt.  Det var en cool känsla som kom fram. Jag hade innan jag började skriva berättelsen förväntat mig ett mer kritiskt kapitel riktat mot den här personen, men det blev absolut inte så. Jag hittade istället en bra blandning mellan min kritik, förståelse och allt de som också var positivt. Jag trodde inte jag skulle kunna känna så just för den här personen, men under skrivandets stund så kände jag bara att allt kanske inte var så dåligt som jag tidigare tyckte att det var. Skrivandet blev nu det som fick mig att förstå något som jag inte trodde jag skulle kunna förstå, eller känna. Man lär sig verkligen mycket på att skriva sin självbiografi.